Jean Jenson fann att det Pia Mellody skriver om hur kränkande upplevelser under barndomen, hur Mellody definierar och organiserar dem, var användbart för henne i hennes arbete med klienter. Här pdf-fil om Mellodys 5 huvudpunkter över vad medberoende är (”Codependence – The 5 Core Symptoms”),”Healthy self-esteem is created within an individual who knows that he [she!?] has inherent worth that is equal to others…”
Översatt blir det ungefär:
“En hälsosam självkänsla skapas i en individ som vet att han/hon har ett inneboende värde som är lika stort som alla andras…”Och denna självkänsla tas förstås ifrån ett barn om det behandlas dåligt, nedlåtande, föraktfullt och icke respektfullt på de sätt som beskrivs nedan.
På Pia Mellodys hemsida står om medberoende:
“The name she gave to her particular form of suffering was 'codependency,' which is defined as an unhealthy tendency to put others needs before your own, usually involving a person who is addicted to something such as alcohol, drugs, or sex.”
"Namnet som hon gav sin särskilda form av lidande var 'medberoende', vilket definieras som en ohälsosam tendens att sätta andra framför ens egna, vanligtvis involverande en person som är beroende av någonting sådant som alkohol, droger eller sex [kan troligen handla om närmare, viktiga relationer med personer som har ett överdrivet behov av andra saker också?]."Och där står också:
“Her work in codependence, boundaries, and the effects of childhood trauma on emotional development has profoundly influenced the treatment of addictions and issues around forming and maintaining relationships.”
"Hennes arbete vad gäller medberoende, gränser och effekter av barndomstrauma för den emotionella utvecklingen har grundligt påverkat behandlingen av beroenden och frågor kring formandet och bevarandet/bibehållandet av relationer."Men Jenson skriver redan i början av sin bok att insikt inte är nog för att förändra saker. Insikt är bara första steget, men förmodligen kan det vara ett viktigt och stort steg?
Och till skillnad från Mellody tror inte Bosch eller Jenson på att det räcker att ändra ett dysfunktionellt beteende till ett funktionellt, vilket Mellody tror på om jag förstått det rätt när jag skummat länkade sidor (men jag läste väldigt fort). Och de förklarar varför (kanske återkommer jag till detta, för jag tror de har rätt). Och återigen så är det kanske exakt detta som många duktiga pojkar och flickor ägnat sig åt och lyckats bra med - till priset av vad? Och de fortsätter kanske detta mönster för att tillfredsställa sin terapeut och kanske för att på detta sätt få en (villkorlig??) "kärlek" från terapeuten/hjälparen? Jag tror dock inte man kan förändra någon hjälpare eller terapeut. Se vad Miller skriver i sin FAQ: How to Find the Right Therapist * (FAQ=Frequently Asked Questions).
Men kortfattat så handlar de beteenden som vi har problem med om försvar (inte inneboende egenskaper som vi måste lära oss att kontrollera), som vi inte kan kontrollera... För försvaren skyddade oss en gång mot en verlighet barnet, den unge då inte kunde ta in på egen hand och försvaren har fortsatt denna funktion; att försvara oss doxk nu mot saker vi inte längre måste försvara oss emot, men som fortfarande är oerhört smärtsamma (se ny hjärnforskning: om amygdala, neocortex osv. Och etiketten/the label "the brain", se t.ex. här, här, här och här). Men idag kan vi möta denna smärta anser de, vi behöver inte undvika den, vi kan överleva den. Vi behöver inte skyddas mot den, men ska heller inte brutalt utsättas för sanningar.
Men att vi inte kan kontrollera dessa försvar (dvs. för våra dysfunktionella beteenden, med annat än stor ansträngning och användande energi, mer eller mindre för att hålla dem på plats) är fortfarande ingen ursäkt för kränkande beteenden, eller för vad man säger eller gör. Detta faktum tar inte ifrån oss ansvaret för vad vi säger och gör... Vi har fortfarande ansvar för våra handlingar oavsett hur mycket (eller litet??) skadade vi är.
Men det är den mest använda metoden i alla former av terapi; att få klienten att bete sig funktionellt, dvs. att blott och bart ändra beeende inklusive tankar och känslor?? Vilket t.ex. Bosch anser omöjligt med hänsyn till hur vår hjärna fungerar och till senaste tidens rönom hjärnan.
Med dessa ändringar kommer allting annat också att ändras!? Och kanske ändringar sker, i viss mån, men hur ofta är de inte ganska begränsade (för de kan inte bli annat än ganska begränsade, hur mycket än klienten "vill")? Eller åtminstone kan ändringar upplevas i ett initialt skede, till och med upplevas som radikala?? Till en början...
Vad värre är (??): när effekten inte håller i sig eller kanske i stort sett uteblir, vilka signaler kan detta ge - eller vad kan detta förstärka (om inte medvetet, så omedvetet?) Att man är en hopplös patient som inte lyckas bättre, inte lyckas förändra sina känslor eller egentligen någoning nämnvärt i slutänden. Och man, som t.ex. Helga i "Vägar i livet" börjar anklaga sig själv: "Vad hopplös jag är! Vad dum jag är! Hur kunde jag vara så dum!?" Och man kanske av skam tiger (en variant av tigandets mur, the Wall of Silence), för att man inte vill bli skrattad åt "för sin dumhet, hopplöshet"!? Helga var rädd att andra skulle skratta åt henne om hon berättade vad hon låtit ske med sig i terapin; hur hennes terapeut missbrukat henne sexuellt - och ekonomiskt.
Ett minimalt lyckande i terapin är faktiskt kanske inte är konstigt och kanske beror på den terapihjälp man får? Där man egentligen inte får riktigt hjälp att bearbeta? Försvar stärks istället? Ja, kanske förstärks alla försvar istället? ** Men som sagt, man kan inte ändra en terapeut/hjälpare. Vilket ju kan bli rejält problematiskt om man hamnat i en sådan kris att man kanske egentligen inte kan göra några val (men kan man inte välja oftare än man tror?? Är man fullt så makt- och hjälplös och beroende alla de gånger som man tror? Denna känsla kan vara, är, en barndomskänsla menar Jenson).
Och Miller skriver att i bästa fall kan effekten sitta i över en längre tid (och alla som lyckas ska förstås gratuleras), men förr eller senare kanske något inträffar ens liv som triggar igång de fortfarande inte tillräckligt bearbetade sakern (kanske min fria tolkning av Miller).
Jenson skriver (på sidan 138 i sin bok ”Att återerövra sitt liv”):
”Som kränkning eller övergrepp definieras ’allt som inte kan innefattas i värme, omvårdnad och omsorg’ eller varje handling som ’angriper barnets verklighet’. ’Barnets verklighet’ innefattar hans eller hennes kropp, tankar, känslor och beteende.”
Först och främst kan man tala om kränkningen som fysisk, sexuell eller känslomässig (emotionell). I detta innefattas också det som kallas ”känslomässig incest”.
Se vad Kirkengen skriver om gränskränkningar eller boundary violations inte bara hos barn, utan hos vuxna i olika sammanhang, inte minst när det finns obalans i makt... Och det hon skriver om reviktimisering, Anne Luise Kirkengen: Reviktimisering i medisinen. Å søke hjelp for en skade - og bli skadet igjen.
Med fysiska kränkningar avses att man behandlar barnets kropp på ett respektlöst sätt – att man slår eller piskar det, ger det en örfil eller skakar det, dunkar barnets huvud mot något, kittlas tills barnet gråter, nyps, håller för hårt eller för länge i barnet eller låter barnet bli vittne till kränkning (det vill säga att ett barn måste titta på nä ett annat barn kränks eller när föräldrarna kränker varandra).
Sexuella kränkningar kan vara incest, ofredande, blottande, voyeurism, att använda tvetydiga eller sexuella uttryck, skämt eller skällsord, att kasta lystna blickar eller att vägra barnet att ha en privat, fysisk sfär. Se vad både Bosch och Kirkengen skriver om integritet.
Med känslomässiga kränkningar avses verbal misshandel (utskällningar, skrik och vrål), krav på perfektion (bland annat i form av att barnet ska fixa saker omedelbart och bara kunna,barnet ska vara perfekt direkt, tålamodet är noll från föräldern, kanske till och med trots att barnet fattar och gör saker osedvanligt snabbt!!!?), vanvård, övergivande och ”överdriven kontroll av verkligheten” (att tala om vad barnet ska ha på sig, vilka vänner det får ha, hur det ska tänka, vad det ska tro).
Känslomässig incest är när en förälder väntar sig att ett eller flera av hans eller hennes barn ska stå för den relationsmässiga tillfredsställelse som borde sökas hos den äkta hälften eller någon annan vuxen. Ett behov inte barnet ska måsta fylla. Det bör få sina behov fyllda istället. Enligt Mellody är detta mycket vanligt i våt samhälle (USA, samt troligen är också).
Man kan också undersöka om kränkningen är öppen eller dold, uppenbar eller subtil.
Här exempel på olika typer av kränkningar (enligt Jenson). Detta kan ge en idéer om vad barn upplever som kränkande och vad som är fel och faktiskt kan och får och bör ifrågasättas vad gäller hur vi blev behandlade en gång (samt hur vi nu kanske behandlar inte minst egna barn. De är ingen egendom eller kanske ens till för oss!??):
- Pappa arbetade alltid över och ville inte bli störd när han kom hem. Känslomässig kränkning: fysiskt och känslomässigt otillgänglig far. Möjlig känsla hos barnet: dög inte.
- Mamma var alltid ’sjuk’ (baksmälla egentligen) och vi ungar skulle alltid hålla oss tysta så att vi inte störde henne, annars slog pappa oss (eller så blev vi tillsagda eller straffade på andra sätt?). Känslomässig kränkning: orimliga gränser uppsatta, överdriven kontroll av verkligheten. Möjlig känsla: dålig, rädd, arg. Frånvarande mamma. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: ensam, oönskad.
- Både mamma och pappa arbetade och jag var alltid ensam när dagen var slut. Jag förväntades ha maten klar när de kom hem. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: arg. Jag kunde inte leka med mina kompisar och blev lämnad att ta hand om mig själv. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: lämnad, rädd.
- Mina mycket äldre systrar var tvungna att ta hand om mig eftersom både mamma och pappa arbetade. De avskydde att behöva släpa på mig när de träffade sina tonårskompisar och var därför sura och elaka. Känslomässig kränkning: kritik, småaktigt klander. Jag blev lämnad i äldre systrars vård. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: inte omtyckt, rädd. Kunde inte leka med kompisar. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: ensam, annorlunda.
- Jag var det tredje av sju barn. Våra föräldrar hade aldrig tid att ge någon av oss tillräckligt med uppmärksamhet. Alltför många ungar, inte tillräckligt med uppmärksamhet. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: glömd, oviktig.
- Min mamma tvättade mig i munnen med tvål när jag klagade på någonting. Hon kallade detta (att påtala saker) för att ’vara uppkäftig’. Fysisk (och känslomässig??) kränkning: vållande av fysisk (och psykisk) smärta. Möjlig känsla: rädd, arg, dålig.
- Vi gavs lavemang med för mycket vatten som straff för allt vi gjorde som pappa inte tyckte om. Det var först när jag gick min läkarutbildning som jag insåg att lavemang inte behöver göra ont. Fysisk kränkning: vållande av fysisk (och psykisk) smärta. Möjlig känsla: skräck, raseri.
- Vi blev slagna med ris som vi fick gå ut och skära själva (eller bara hotade med stryk). Fysisk kränkning: vållande av fysisk smärta. Att vara tvungen att skära riset själv: känslomässig kränkning: ångestskapande aktivitet. Möjlig känsla: rädsla, fruktan.
- Alla i familjen verkade snälla och rara, men varje gång jag försökte prata om något som bekymrade mig brukade mamma byta ämne. Hon tillät mig inte att vara ledsen eller orolig. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: dålig, fel. Pappa satt bakom sin tidning. Han var otillgänglig. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: ignorerad, duger inte.
- Pappa brukade komma in i mitt rum på kvällarna och stoppa fingrarna i min vagina medan han masturberade. Detta pågick från jag var två till jag var elva år, när mina föräldrar skildes. Pappa utnyttjade mig sexuellt. Sexuell kränkning: incest. Möjlig känsla: dålig, rädd, skamsen. Mamma måste ha vetat om det, men ingrep inte. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: rädd, dålig
- Mamma ville alltid att jag skulle komma direkt hem efter skolan och försökte hindra mig att delta i diverse fritidsaktiviteter tillsammans med mina kompisar eftersom hon tyckte så mycket om att prata med mig om sig själv. När jag började i gymnasiet vägrade att fylla hennes önskningar och var ute med kompisar, men det gav mig alltid dåligt samvete. Mamma utnyttjade mig för sina egna känslomässiga behov. Känslomässig kränkning: känslomässig incest, otillbörligt beroende. Möjlig känsla: kvävd, fångad, skamsen.
- Det var som om både mamma och pappa ville titta på min kropp när jag började få bröst. De vägrade låta mig låsa sovrumsdörren eller dörren till badrummet och kunde komma in utan att knacka på dörren, ibland flinande. Sexuell kränkning: voyeurism. Sexuella utvecklingen förhånad av föräldrarna. Sexuell kränkning: sexuellt förlöjligande. Möjlig känsla: skamsen, generad, arg.
- Jag fick aldrig ha sådana kläder som andra hade. Jag brukade i hemlighet ta med mig kläder som jag kunde byta med på väg till skolan. Jag köpte dem för pengar som jag sparade av mina överdrivet generösa fickpengar. Klädseln dikterades av modern. Känslomässig kränkning: överdriven kontroll av verkligheten. Möjlig känsla: sorg, vrede.
Ja, det där med beröring... Hittade detta pdf-dokument om "Helande beröring för den åldrande människan" (in Swedish) apropå dysfunktionellt beteende som beröring kan väcka - och dämpa!? Ja, vad kan beröring trigga igång i en gammal människa, kanske när han/hon börjar bli dement? Har denna åldring blivit respektfullt tagen i eller inte och måst förtränga saker?
Pia Mellody är medarbetare på ett center som heter "The Meadows" i Arizona, USA.
* [from Millers FAQ: How to Find the Right Therapist:] “As a child you were probably punished for asking questions because they might have shaken your parents' position of power. Your questions were often ignored or you were given lies instead of true answers. This was very painful.
Now, you are afraid that this might happen again. It CAN happen that you will not be understood or that your questions trigger the fears and defences of a therapist but you are no longer the helpless child without any options. You can leave and look for another therapist. The child could not leave, so it tried to change its parents, some people do it (symbolically) their whole life. But as an adult you have options.
You can, /…/ [with support] recognize the lies, the poisonous pedagogy and the defences. You must only take seriously what you hear, not deny your uneasiness, and not hope that you will be able to change this person (the parent) later. You will not. She will need therapy herself, and this shouldn't be your job as long as YOU pay the honorary.
If the answer is hostile or very incomplete or defensive you can gain much money and time by leaving./…/
A good therapist must help you to find and fulfil YOUR OWN needs, neglected for such a long time, needs for free expression, for being understood, respected and taken seriously. When you begin to look for fulfilment and protect the child the rage and hatred will leave you, they will fade. They are alarm signals of your repetition of parental neglect and contempt, they have not the therapeutic quality we are so often told they have./…/
You have the right to be sufficiently informed and she must have the courage, the awareness and the honesty to answer you in a proper way. Otherwise she is not the right person for you.”
** Alice Miller skriver i sin bok "Vägar i livet", "Paths of Life" på sidan 161:
"Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sekturun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar [Helga blev sexuellt missbrukad i sin terapi, men antagligen kan man bli utsatt för andra sorters övergrepp och brist på respekt från terapeuters och hjälpares sida. Jo, det är ju just detta Kirkengen pekar på vad gäller reviktimisering], självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."
Och det där med missbruk av makt, maktmissbruk, power abuse...
---
Summary: Jenson on what violations are, inspired by Pia Mellody’s ideas. They mean it isn’t only a question of physical or sexual violations but also of emotional violations. Of disrespect even emotionally. Verbal violence, demands on perfectionism, neglect, abandonment and “exaggerated control of reality” (the child is told what to wear, what friends it shall have, how it shall think, what it shall believe in), they see all these things as violations.
And they also writes about the phenomenon emotional incest, which Mellody thinks is very common in our cultures, which is a violation too according to them, an infringement in the child's integrity.
Jenson writes about an emotionally not accessible father, what that means to the child; giving it a feeling of not being good enough.
A mother “sick” because she was drunk and the children were hindered to disturb her or "give her troubles"… Threatened by their father if they did, with being spanked and how that felt…
About growing up with many siblings, where each child didn’t get enough attention or time. An emotional violation. Neglect. Giving the child a feeling of being forgotten, and being unimportant.
And about a family in which all seemed to be kind and friendly (and maybe even caring, at least on the surface), but when the child tried to communicate something that worried it its mom used to change subject (not listening or not wanting to listen) and dad sat hidden behind the newspaper (not wanting to listen either, also avoiding the problem). An emotional violation. Being abandoned. Giving the child a feeling of being ignored and not being good enough (to be listened to, being taken seriously, being seen and cared for) etc.
Most of the links above are in English!?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar