Visar inlägg med etikett emotional understanding. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett emotional understanding. Visa alla inlägg

9/12/2009

Om timeout – och en samhällelig backlash…


Peter Haiman.


I generationer så har föräldrar försökt hitta pålitliga och tillförlitliga sätt att handskas med ”dåligt beteende hos barn.” Den senaste och en av de populäraste teknikerna för att disciplinera är timeout skriver en Peter Haiman. Ja, det där med de nyauktoritära och nykonservativa tendenserna i samhället. Och vad är gränssättning?

Att möta ett barn med tystnadens mur.

Fastän timeout är bättre än att slå så är det inte ett lämpligt sätt för föräldrar att handskas med sina barns beteenden. Därtill kan användande av timeout skapa dåligt beteende senare hos barnet.

Dessa problem kan också påverka välmåendet för barnet senare och också på ett allvarligt sätt göra föräldrabarnrelationen ansträngd.

Se mer om det nedan.

Barns beteende är symtom på något. Deras beteende har en välgrundad anledning. Barns beteende bestäms till största delen av hur de känner angående sina fysiska och psykosociala behov just för tillfället.

Och det handlar också om behov som inte har fyllts tidigare, kanske väldigt tidigt (och handlar kanske om skador redan före födseln).

Behov är starka i varje barn och barn är av naturen känsliga för sina egna behov. Om en eller flera behov inte har mötts så kommer barn snart att känna sig obekväma och obehagliga till mods.

Barn gråter när de känner sig obekväma. Ett spädbarns eller litet barns gråt handlar om känslor av frustration. Denna har utvecklats som en överlevnadsmekanism och för att få föräldrars uppmärksamhet. Syftet med gråt är att få den sorts kvalitativa kärlek och bry sig om från föräldrarna som fyller omötta behov och genom detta skapa känslor av säkerhet hos barnet.

Behov och känslor som inte mötts med respekt och aktning kan alltså leda till osäkerhet eller överdriven säkerhet (och till att man tror att det man utsattes för var för ens eget bästa och att denna behandling är vad barn behöver).

Äldre barns och tonåringars dåliga beteende är ett rop på hjälp, något som talar om att behov har gäckats.

Att svika viktiga behov känns inte bra för någon i någon ålder. Barn kan bli ganska upprörda och krävande när deras behov inte fylls. Deras ofta intensiva utbrott härstammar från deras beroende natur. Och till skillnad från de flesta vuxna så saknar barn förmåga att fylla sina egna behov. En makt vuxna har (åtminstone mot sina barn, om de så inte har det i andra sammanhang, eller inte tycker de har det i andra sammanhang).

De är nästan helt fysiskt oförmögna att ta hand om sig själva (ju mindre de är desto mer oförmögna och utlämnade är de).

Genom sin natur har de också starka känslomässiga behov och sårbarheter (se filosofen Avishai Margalit om allas vår sårbarhet - the vulnerable human being).

Dessutom så är unga människor olikt de flesta vuxna oförmögna att tåla frustration bra. Och i tillägg till detta så är spädbarn, småbarn och många förskolebarn oförmögna att identifiera de behov som inte mötts eller frustrerats och som gör dem upprörda. De saknar ord för dessa helt enkelt, kan helt enkelt inte uttrycka dem i ord.

Detta gör det omöjligt för de flesta små barn att tala om för sina föräldrar vad som bekymrar dem och varför de ofta är oförmögna att se till att fylla sina behov själva. Men om man skämmer bort dem vad händer då? Då blir de odrägliga sedan? Blir de?

Om ett barn sätts i timeout så förlängs den tid som barnet måste uthärda behov som frustrerats och som först orsakade det ”dåliga” beteendet. På det sättet så blir normala behov som inte mötts alltmer obehagliga allt eftersom timeouten fortsätter. Småbarn är beroende av, vill vara tillsammans med, vill ömsesidigt älska och behöver sina föräldrar.

Praktiken att separera barn i timeout kan i sig själv orsaka senare dåligt beteende därför att vara ensam och i time-out ökar en frustration barnet redan känner.

Och kan orsaka senare utbrott och dåligt beteende i andra sammanhang, som kanske inte kan härledas till det som orsakade dåligt beteende tidigare. Eller leda till ett barn som visserligen är väldigt väluppfostrat, men som senare (i vuxenlivet inte minst) kanske drabbas av depression. Och oförmåga att förvara sig adekvat vid behov.

Hjälper timeout ett barn att uttrycka sig – och få både sig själv och den vuxne att förstå vad som orsakade frustration? Att verbalisera sig istället för att agera ut?

Handlar det bara om att ”hjälpa barnet eller den unge vuxne”? Krävs det kanske ganska ofta (kanske nästan alltid) en förståelse hos den vuxne, en vuxen som i sin tur frustrerats tidigt, så han/hon har svårt att leva sig in känslomässigt därför att han/hon var tvungen att stänga av sina känslor och därför sin förmåga till medkänsla? Undrar jag ganska ironiskt. Jo, vi är (fortfarande) ett förnekande samhälle.

Vet vi alltid bäst? Måste vi alltid låtsas att vi vet bäst? Undrar jag ganska argt. Att vi är ärligt sökande behöver det innebära att vi inte kan finnas där för våra barn och ungdomar heller? Dvs. att vi finns där som vuxna som inte bara skyfflar över ansvaret - heller? Varifrån kommer vår förvirring? Är vi hjälpta av quick-fixes eller gurus annat än i nödsituationer kanske?

Haiman skriver att timeout får livslånga effekter/konsekvenser och jag tror att han har rätt. För det frustrerade barnet som känner sig illa till mods eller olustigt så blir timeouten något som understryker tystnad (tystnadens mur) och känslan av att bli förkastad av sina föräldrar. En ung person som beter sig dåligt och sedan blir utsatt för timeout känner sig skadat, känner ont. Detta ont kombinerat med den frustration som gjorde att den unge betedde sig dåligt först föder vrede. Och praxis som timeout som skapar ont och vrede kan skada barnet.

En allvarlig sak som timeout i barndomen kan skapa är läxan att man bör svälja eller stänga inne obehagliga känslor. Ett barn i timeout som är upprört och oförmöget att uttrycka känslor av nödläge behöver desperat stoppa dessa känslor. Det är tvunget att trycka ner dem. Om det inte har hjälp av medkännande vittne.

För att kunna handskas med svåra känslor så lär sig barn att ignorera och/eller att distrahera sig från den energi som kommer från känslor av vrede och ont. På detta sätt så lär sig barn att tränga bort sina smärtsamma känslor.

Istället så kan nervösa vanor dyka upp, som att suga på tummen (trösta sig själv), att bita på naglarna, dra sig i håret, klia sig, dra i kläder, självskadebeteenden av diverse sorter och grad och många andra liknande beteenden.

Syftet med dessa beteenden är att hålla obehagliga känslor på avstånd, och genom att identifiera sig med föräldrarnas kritik kanske straffa sig själv. Dessa försvarsstrategier tjänar syftet att frigöra vrede och gör att barnet ignorerar obehagliga känslor.

Men detta innebär inte att de försvinner. De kan dyka upp senare i helt annat sammanhang, i sammanhang som inte till synes har någon koppling, antingen I vredesutbrott eller i en depression.

Och ett resultat av att inte vara medveten om sina verkliga känslor kan bli ett karaktäristiskt drag i denna persons liv. Något som reducerar en person självmedvetenhet och kan påverka livskvaliteten genom ett helt liv.

Såvida man inte ifrågasätter detta och får adekvat hjälp att bearbeta detta, om man inte kan göra det på egen hand.

Föräldrar kan bäst få ett väluppfostrat och självdisciplinerat barn genom att svara på, vara lyhörd för och oavbrutet möta barnets behov, de normala behov utvecklingsmässigt, genom att visa och uttrycka mänskliga värderingar i det dagliga samspelet med sina unga. Dvs. bäst i känslomässig förståelse (först för sig själv, som det barn man en gång var själv).

Oroliga och bortskämda barn skapas när föräldrar inte möter barns normala behov konsekvent, genomgående och riktigt. Självklart är inte det lätt när man själv har saker i sin ryggsäck.

Det är också viktigt att erkänna myten om att fullt ut möta ett barns behov kommer att göra barnet bortskämt. Forskningslitteraturen visar klart och tydligt att motsatsen är sann. Det ”väldisciplinerade” barnet får man när föräldrar (eller andra vårdnadshavare) på ett bra sätt fyller behoven för sina barn i barn- och ungdom.

Men tricket är att veta och förstå vilka barns verkliga och grundläggande behov – och drivkrafter – är… Vilken människosyn man har. Fast jag tror att denna sorts människosyn inte har med tyckande att göra. Hur människan är funtad har med fakta att göra. Och hur människan är funtad har en orsak.

Misshandel av barn handlar inte bara om fysisk och sexuell misshandel, utan också om känslomässig, dvs. att inte respektera sitt barn, dess känslor, tankar, behov. Och det finns olika sorters utnyttjande av barn, bland annat det som har kallats känslomässig incest, något som amerikanskan Pia Mellody tror är väldigt vanligt, dvs. att använda sitt barn som pratpartner och någon slags terapeut. Något ett barn inte kan säga nej till, men kanske rationaliserar till något gott senare…

Snabbt översatt och skrivet så här på morgonkvisten av en som inte har vare sig högre studier i engelska eller psykologi. Jag är "bara" pianopedagog med intresse för en MASSA andra saker, inte minst dessa... Och reagerar starkt på saker.

Se "Plain Talk About Spanking."

Och det är inte sant att det som inte dödar oss gör oss starkare!

9/07/2009

More on understanding the child…

Emil in Lönneberga.

See Peter Haiman who for instance writes in the article “How To Prevent Sibling Rivalry”:

In fact, many experts fail to do what is perhaps most important when it comes to dealing with sibling rivalry: look at what is happening through the child’s emotional eyes. And so the parents they advise also fall short in this way. Parents try hard to be helpful, but they do so from the point of view of a caring parent. They don’t always understand what their children are trying to tell them.

For a moment, imagine yourself as an infant. Look at and feel things as...”

Also for instance read “The Case Against Time-Out.” (my addition: not manipulate the child emotionally either).

About trying to see it from the child’s point of view, putting yourself in the child’s place and situation, to understand (and know) that there are reasons for the child’s behavior, i.e., emotionally understand your child. What empathy is about.

Something that’s probably difficult for many (actually almost all) of us (but to slightly different degrees) because this awakes our early experiences, which are very painful. We ought to get help, and help each other, to call things in question... Much, much more than we do!

3/08/2009

Vara förstående-oförstående, god eller ond...


Tänker på mormodern som med värme säger om sitt barnbarn:
"Han är så omtänksam!"

Barnen till denna mormor växte upp med uppfattningen att antingen "förstod" man eller så "förstod man inte"?

Dvs. antingen är man förmögen att leva sig in i en annans situation och känna medkänsla med denna andra eller så är man inte född med dessa förmågor? Dessa förmågor tillhör ens "läggning" (dvs. ens medfödda personlighet, dvs. ens gener) och ingenting annat (att barn behandlas olika av diverse anledningar och behandlas olika från allra första början)? Vi är födda goda eller onda, omtänksamma eller inte omtänksamma, tänkande på eller inte tänkande på?

För det första: varför var (är) detta så viktigt, med förmågan att "förstå" och "leva sig in"? För vems skull?

För att fylla mammans behov? Även om hon förnekade de flesta av sina behov och för alla är den totalt självuppoffrande och bara tänker på sina barn och bara lever för dem.

Eller just för att hon förnekar alla sina behov? Både de vuxna hon borde ha nu, men inte minst de "barnsliga" som hon borde ha fått fyllda då (och som aldrig kan fyllas nu), ja, ÄVEN om hennes barn "ger och ger och ger" henne och har "gett" henne under hela sina uppäxter, så kommer inget att fylla det hål som skapades tidigt i hennes liv.

Hon måste eller borde erkänna denna brist och sörja den istället. För sin egen skull inte minst?

Medan jag nu fixade förmiddagsfika slår mig om det "att förstå." Dvs. att kunna leva sig in i andra. "Att förstå" i den betydelsen. Men kan man det om man inte först fått förstå sig själv?

Förresten: hur är det att lyssna till en "utsaga" som den första? I en syskonkrets (medan alla fortfarande bor hemma) till exempel. Hur tolkar de andra barnen detta (och är den mer eller mindre medvetna avsikten att de ska tolka en dylik utsaga):
"Aha, jag är inte omtänksam?? (men jag borde vara sån!? Om jag vore, då skulle jag få kärlek*)."

En utsaga för att manipulera sina barn (även om den kanske inte alls är medveten)? Är det faktiskt detsamma som mamman som sa:
"Du/den är så snäll!"

om sina barn?

Denna mormoder borde, om inte förr så nu, ifrågasätta det som lett till beteendet ovan!!?? Vi borde kunna prata mycket öppnare om dessa saker i samhället än vad vi kan - eller gör!

Verkligen våga titta på dessa saker mycket mer än vi kan eller gör!! Och inte minst borde professionella göra detta! Och vara indignerade över detta sakernas tillstånd.

Att bara prata om dessa saker i terapi leder ingenstans dock? Att jobba på känslor kan också ha sina problem. Och att manipulera sina känslor via affirmationer och (kognitiv och gestalt) beteendeterapi leder alltför ofta inte till långsiktig återhämtning...

Om vi kan prata om dessa saker öppet kan förmodligen innebära väldigt mycket, för forna offer och även för nuvarande. Och innebära en massa för de terapier som praktiseras och för terapeuter som praktiserar dem.

* Förmodligen skulle detta barn inte få kärlek hur denna/denne än ansträngde sig, hur perfekt, god, vacker, duktig i skolan osv. denna/denne än var. För förmågan att älska finns helt enkelt inte där, eller är skadad. Något som inte har ett dugg med barnet (eller någon av barnen eller deras påstådda egenskaper) att göra. Vilket ett barn inte kan inse på egen hand, för det skulle inte överleva den insikten.