Acting out…

from rehearsal yesterday with two of my students. Is it the anger's angel on the altar-piece, commanding: fall down?

I am thinking further on what I see around me in society, not least among politicians, and the politicians in our current government in particular. Wonder what is driving them? How they can resonate as they do. And of course: why do they need power? Why have they chosen political work? What are their actual intentions and motives, both the conscious and unconscious? Yes, what are their drives?

And I for instance found something Miller has written at page 168-169 in the Swedish edition of ”Paths of Life” about acting out ones hatred on scapegoats. She writes that it’s impossible for a child to consciously experience the abuse (physical, sexual and emotional) without aware witnesses. The knowledge about what it has been exposed to (or the meaning of it: this was no love, but hate and rejection) has to become suppressed. But what happened doesn’t disappear even if it is dispatched to the unconscious. The unconscious memories drive the human being once and again to reproduce the suppressed scenes to liberate her/himself from the agony the early abuse has left in the body.

But not even this gives him/her liberation. Once and again he becomes perpetrator and finds new victims. So long as he projects the hatred and fear on scapegoats one can’t master these feelings. Not until one realizes the true cause(s) and understands the natural reaction on injuries the blind, on innocent projected hatred can get dissolved. Its function, to hide the truth, is no longer necessary. And she also writes on another place that you can’t dissolve things symbolically either. If one could, all we with artistic and creative works would be liberated from neurosis (my free interpretation of Miller), but we are certainly not. But it’s possible our work helps many of us to survive.

Miller writes that perpetrators of sexual abuse are no longer at risk re-enacting their traumas (committing sexual abuse) in a destructive way if they get help and opportunity in therapy to process what they have been through. Where do they get this help I wonder? Does that sort of help exist? Or it is still very rare? Because people still try to invent a lot of other explanations, than abuse from parents and other caretakers and to what degree they actually occur and what is actually harmful? One ascribes or attributes the causes and roots to for instance sexual abuse other things than early childhood abuse in many, many cases still? There is still a lot of denial about those things, both in people in general as in professionals. People deny that these things are ALWAYS, with no exception, a question of mistreatment, from the mildest forms to the most severe? There are small islands of awareness and knowledge only in the world.

Miller also writes that so long as the anger against a parent remains unconscious and denied, it cannot get dissolved. It can only be pushed over onto scapegoats, on the own children (if one has any) or supposed enemies. Masked as ideology (as for instance in politics and political parties) the anger transformed to hate can become especially dangerous.

What I originally was searching for this time was ideas about he child’s evilness because earlier today I skimmed “Paths of Life” in the middle of doing other things and read those words somewhere and put them on my mind.

Yes, she writes about this at page 186 in the Swedish edition, something in the style: punishment is built on the assumption that the child is acting with an evil intention (I can see the horrified adult watching the child! But what is he/she actually seeing?? An evil child? A monster? But what is this “evil” or “monster” about?)

She writes on the next page (187) that the latter adult will miss a compass of experiences (achieved through consciously experiencing things and not having to suppress things) which would help her/him to orientate in the life and the being. Therefore he will bow for authorities and play master over the weaker; all in accordance with what he/she has experienced as a child with his/her educators. I came to think of an older acquaintance in my parents age, blindly admiring all people with a position, never questioning them or capable of seeing them as human beings as all other human beings. I wonder what ort of father (and mother) she and her six siblings had. She is the child in the midst? With three before her and three after her? I still get very surprised when I am confronted with this in her, can’t understand how one can be SO uncritical and seeing up to THAT degree, and that this person does.

Miller on scapegoats and hatred…

the scapegoat * by William Holman Hunt, 1854. Hunt had this framed in a picture with the quotations "Surely he hath borne our Griefs and carried our Sorrows; Yet we did esteem him stricken, smitten of GOD and afflicted." (Isaiah 53:4) and "And the Goat shall bear upon him all their iniquities unto a Land not inhabited." (Leviticus 16:22).

[Updated May 12 in the end]. On my bike ride I came to think of anger, justified and unjustified, and scapegoats…

Wondered what Miller has written about this.

Yes, for instance she writes at page 146 in the paperback edition of “The Drama…” (the revised version) that human beings who have got help discovering their past, whom in their therapies have learned to unravel (reda ut) their feelings and find their true causes out, are no longer ruled by the compulsion to cast off their hatred on innocent people to spare (skona) these persons who really deserved their hatred. They have the capacity hating what’s worth hating and loving what’s worth loving.

As they dare to know who deserves their hatred they can accommodate to the reality without falling into the blindness the mistreated child fell into, the mistreated child who had to spare her parents and therefore needed scapegoats.

There is no point in appealing to love and reason so long as those steps for clearing the early emotions up are protected of fear for our parents (whether in client or therapist). And most often we need help with this.

One can’t fight the hatred with arguments; one has to realize their origins and use tools which make it possible dissolving the hatred.

Experiencing the justified hatred liberates, not only because the body gets relaxed (the inner tensions are released), but particularly because this experience open our eyes for realities, liberate us from illusions, gives us our repressed memories back…

When one at last has experienced the hatred and understood its justification it becomes dissolved, and is only shown when there are real, true reasons for it. If not, it comes back and comes back. It’s bottomless. And even creates wars, of different sizes. From personal vendettas between two persons or between two (or more) families to world wars.

It is the unfair, to innocent cast off or displaced hatred, that is endless, and can never calm down. Not the justified. The justified gets dissolved.

And about therapy: Miller thinks we need more than the pure intellectual insight. The pure intellectual insight isn’t enough for healing and recovery. But an important (first) step. Some therapists (Bosch and Jenson) mean that cognition, behaviour and emotion are equally important. But I am not sure regression or primal therapy is the only tool to recover and heal. But reading their books has meant a lot. They also talk about the False Power - Anger defense.

And Miller also writes (at page 145) that it isn’t the therapist's task to “socialize” his client or educate him. She thinks all education is guardianship (förmynderi?). Yes, how often isn’t it poisonous pedagogy (svart pedagogik)?

* In wikipedia it stands about the scapegoat:

“The scapegoat was a goat that was driven off into the wilderness as part of the ceremonies of Yom Kippur/.../

The word is more widely used as a metaphor, referring to someone who is blamed for misfortunes, generally as a way of distracting attention from the real causes.”

My amateur translation to Swedish:

“Syndabocken var en get som drevs ut i vildmarken som en del i ceremonierna runt Jom Kippur/…/

Ordet används bredare som en metafor, syftande på någon som är klandrad för olyckor, allmänt som ett sätt att distrahera (dra bort) uppmärksamheten från de verkliga orsakerna.”

PS. Also read ”See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics,” Michael Milburn interviewed by Brian Braiker in Newsweek, May 13, 2004.

Addition May 12: have blogged about the interview with Milburn om my other blog, see here.

Evilness and violence...

a witch going to Blåkulla at Maundy Thursday or Walpurgies Eve to dance with the devil.

Jonathan Pincus writes at page 191-192 in the chapter "Hitler and Hatred" in his book "Base Instincts - What Makes Killers Kill?":

“Is it not possible that there is a relationship between violence in the home and terrorism? Those in any society who support or participate in murder and terrorist acts have the ‘respectability’ of being violent for political or religious reasons [or for loyalty with a cult and its ideas], but the triad (child abuse, brain injury, and paranoia) does not know political, ethnic or religious boundaries and could find its outlet in a ‘worthy’ cause [violence justified for the sake of the cause or idea! Which they have to defend? And even a ‘good cause’ justifies violence in an abused person’s eyes, as when it comes to recovery and Miller, and also in therapy and help-groups, where you think abuse is justified for the sake of the cause??? Forcing a person back to the right path with violence and abuse is justified and/or legitimized in the abused person’s eyes? But, still not all react in that way!??].

In a society that permits or encourages the stigmatization of a group of people, mental illness and/or brain damage may not be necessary to produce homicidal violence. The violent impulses generated by abuse could be expressed by medically normal abused individuals in a sick society.

The unrestrained approval of violence in certain political parties and gangs may make such groups attractive to the abused. Although we have very little information about the family dynamics of the members of terrorist organizations, I believe that the history of physical and sexual abuse, and even mental illness, paranoia, and brain damage, is prevalent among them. If a society (defined as a country, political party, or group) removed the demand that its members behave in a non-violent manner toward its enemies, brain damage and mental illness would not be necessary to unleash the impulses to violence that were engendered by early abuse. If society says, ‘You are now free to rape, torture, and kill our enemies’, the abused may respond with enthusiasm. [But] Not every American soldier in Vietnam committed atrocities, nor did every German in WW II, or every Arab in the PLO. What is the difference between the violent and nonviolent members of such societies? I would postulate that early childhood abuse distinguishes perpetrators from nonperpetrators.”

And as Anja wrote in her posting “I beg to differ” (my translation from Swedish):

“The problem with the notion that ‘the society sanctions evilness’ is that this frees the perpetrators from (any) responsibility and gives the responsibility to the people who didn’t act [and the victims can become blamed: Your own fault!? You deservd it! You made me this angry! etc.]. A classical manoeuvre. The one that has acted wrongly can with a thesis like this in his (her) back always ask

‘Why didn’t anyone hinder me from committing those inhuman crimes?’”

Hate...

More Miller. I went on reading ”The Drama…” here and there…

At pages 146-147 in the Swedish edition she writes that people who have got help in discovering their past, who in their therapy have learned to unravel their feelings/emotions and got to know the real causes to them, are no longer ruled by the compulsion to cast off (??) their hate on innocent people to spare those who (actually) deserves their hatred. They have the capacity hating what is worth hating and loving what is worth loving. Since they dare seeing who deserve their hate they can find their place in the reality without deteriorating to the same blindness as the abused child who had to spare her parents and therefore needed scapegoats.

I think the child could be aware of this? That she/he directed her/his anger at other objects than the nearest? Or the actual? At objects that were more “allowed”? And less dangerous to direct the anger against. But the emotions needed to come out in some way, and this turned out to be possible one? But the relief was only temporary.

The future of democracy is dependent on that individuals can take those steps Miller thinks. Appealing to love and common sense (reasons) is of no use so long as those steps in clearing up the early emotions are prevented by the fear for our parents.

And we probably need help confronting those fears!? More help the more hurt we are.

Those fears are hidden behind political and religious ideologies of different kinds, but also in moralistic and well-meaning values Miller thinks. You can’t combat the hatred with arguments; one has to realize their origins and use tools, instruments which make it possible to dissolve the hate.

Meeting with the justified hate is liberating, not only because the body has been tense since childhood, but above all because this experience opens our eyes for realities, liberate us from our illusions, give us our suppressed memories back and often make our symptoms disappear.

When one a last has experienced the hatred and understood that it was justified, then it becomes dissolved.

It is the unfair, on innocent cast off hatred which is endless, and doesn’t lead to recovery or dissolution. Jenson thinks that if you (unconsciously) rewrite your history the failure is inevitable. They are saying the same thing, Miller and Jenson? If you direct the anger at scapegoats the relief will become temporary, this anger won't dissolve anything? But as soon as we succeed in directing the anger at the true cause we will probably feel it?? And become more and more liberated and relaxed and free, and really feel it? If we don't become, this is a sign that we are directing the anger at scapegoats? Or CAN be a sign of that???

And can it be so that directing the anger at the true cause/s is so extremely scary that we "prefer" directing it at other targets? That it is so extremely difficult directing this anger at the true cause/s? And difficult directing at symbols too, especially power-figures of different kinds? So we rather protect perpetrators and abusers? And act it out on less scary objects? Some even going so far so they can kill other people? (but who do they want to kill actually?).

This hate is confusing Miller thinks, because it conceals realities and makes it impossible to perceive them. It is destructive because it origins in a suppressed history about a destruction whose cruelness the body remembers in its whole extent. It poisons the soul, destroys the mental memory, and kills not only the ability to insight and compassion but the judgment at heart.

A human being, who can handle her/his hatred and all other emotions honestly, without self-deception, doesn’t have to trim or garnish it with ideologies and is therefore no threat to other people.

Adding a video today too I really laugh at, every time I watch it (found it yesterday). Two big, strong men opening a can of fermented herring (surströmming)!! A tip is doing it under water, so you don't get a shower! I love this food, but I grew up with it, born in the north of Sweden! :-) And eat it with thin bread with butter (soft bread so I can make a wrap of it), fresh potatoes (mashed with the fork or sliced with the knife), raw chopped onion (you need to have a strong stomach!?). All Swedes don't like this food though. My two brothers in law are moderately fond of it I think, but they are from the southern parts of this country, so... :-)

An English-man living in Sweden writes about his debut as surströmming-eater, look here. I laughed when I read that too! He wrote for instance:

"It looks more appetizing than I imagined; for a headless, fermented creature. I work quickly, following the animated instructions from the woman opposite [!!! Curious watching him eating it!??]. Before I know it, I have gutted and filleted the creature, cutting each of the two fillets into fingernail-sized pieces, buttered the bread, dotted it with herring pieces and onions, and topped it all with slices of steaming boiled potato [Delicious!!!]. I'm ready [Now she must have stirred at him!!].

My neighbor charges my glass with a generous measure of snaps [he probably needed i!!?] and I gather my wits and my stinking sandwich. The crowd falls silent. All eyes are on me. My nose is screaming for air, my throat for a drink and my sanity for a hamburger with fries [Oh no! Surströmming is far better!]. I raise the sandwich to my mouth and in one swift movement ingest as big a chunk as I can bite off. Chew once, twice, three times and swallow.

Sweet and Sour

Delicious! [Yes, I knew it!!! It IS delicious!] The word comes out before I even realize I’m saying it [Of shock!!??]. And I mean it [OH!! :-)]. Pungent, aromatic, head-filling salty deliciousness. 'He likes it,' someone exclaims and toasts are raised and cheers cheered as another surströmming slithers onto my plate [what a luck he gets more to drink!??].

I managed three in total [what I use to eat too!! Or maybe four!]. Not as good as Lasse’s 28, but at least I kept mine down. After dinner I danced (badly) and drank (well), and made new friends (easily). Best of all, though, was the smell. I don’t know when it happened, but by the time we left at two in the morning I didn’t even notice it anymore. Surströmming: I don’t know what all the fuss is about."

And here when Swedes are eating it! :-) In a more calm, relaxed style!? Jennie bit her cheek (not fun). She was "newbie" eating fermented herring? As the young woman opposite her at the table? The man to the right of her looks really cool! :-) He has done this many times!???

Hat...

from music-video recording February 2007 (balancing the content below!?).

About hatred and its origins, and targets for this hatred... Inspired by "Paths of Life" from the last chapter "Reflections". Also see "Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation? by Alice Miller."

---

[Uppdaterad i slutet 23 och 24 februari]. Inspirerad av Miller i kapitet "Hur uppstår hat?" i boken "Vägar i livet":

De destruktiva följderna av våld mot barn kan manifestera sig redan i ungdomen, till exempel i tyrannisk behandling av yngre syskon, i våldsdåd eller rentav mord. Så därför räcker det inte bara att i en terapi att fördöma ett äldre (eller yngre??) syskons handlingar (vilket kan vara nog så viktigt), utan gå vidare också och fördöma de vuxna som inte skyddade mot dessa saker!? Men jag har en känsla av att ganska många (kanske de flesta) terapeuter inte klarar detta!??? Att anklaga ett syskon är inte fullt lika livsfarligt som att anklaga och ifrågasätta föräldrar!?? Så detta förra går "relativt" lätt?? För trots allt ganska få terapeuter har på allvar ifrågasatt sina egna föräldrar? Möjligen har de gjort detta på en ganska ytlig och kanske enbart intellektuell nivå? De har bara tänkt och resonerat sig till "upplysning"?? Men om det är så kan de inte heller förstå sina klienter riktigt (eller i värsta fall ganska litet)?

Det är detta Miller beskriver i "Deception Kills Love". I en artikel som handlar om en dansk författare och dennes bok om sina upplevelser av sexuella övergrepp av en pedofil. Bearbetandet av dessa övergrepp i vuxen ålder, därför att han börjat må dåligt (övergrepp som han blev utsatt för under några år runt inträdet i tonåren), räckte dock inte för att befria honom från ångesten.

Miller menar (i min tolkning?) att förklaringen till detta är att författaren inte fick hjälp att gå vidare i terapin, till att ifrågasätta sina föräldrar, som anförtrodde sin son till denne man, sättet de gjorde detta på. Sveket att de inte såg och inte förmådde skydda honom?

Miller beskriver förbudet att ifrågasätta sina egna föräldrar och den påföljande ångesten över detta, att kroppen sa en sak som var strängt förbjuden att dra upp i ljuset?? Förstärkt av terapeutens (omedvetna) rädsla, med medföljande förbud att artikulera detta; ifrågasätta färldrarnas oförmåga, handlande och få tillåtelse att fördöma detta??

Och för att återgå till ursprungsämnet: den vuxne har tyvärr ytterligare medel till sitt förfogande för att föra detta förnekade våld vidare. Bland annat kan han/hon ideologisera våldet så raffinerat och utöva våldet så subtilt att han/hon till och med kan framställa det som något gott, som

”för den andres bästa”.

och på det viset liksom rättfärdiga det.

Och ju mindre beredd han/hon är att revidera sitt bedrägeri och självbedrägeri, desto tyngre blir konsekvenserna av hans handlande för andra.

Dvs. i den mån man är beredd att ifrågasätta desto mindre skada åstadkommer man, desto mindre blir konsekvenserna av ens handlingar/handlande. Så allt arbete man gör, alla insikter man skaffar sig (känslomässigt och intellektuellt) är av godo och skyddar en från att skada andra alltför illa (liksom skyddar en förhoppningsvis mot att skada en själv)!?

De barn som har turen att träffa ett hjälpande vittne (även ett omedvetet hjälpande, omedvetet men ändå vetande vittne) kan hjälpa barnet att litet mer aktivt se den lidna oförrätten (hjälpa barnet att ifrågasätta det som skett och betrakta som fel och i bästa fall helt fördöma det som skedde. Viulket oftast är förbjudet, för man ska ju förstå föräldrarna och deras situation och att de själva blivit skadade!!) och bearbeta det som hänt i mer eller mindre grad. Dessa barn blir inte våldsverkare senare kanske i någon grad trots att de kanske blivit misshandlade psykiskt och fysiskt och kanske även sexuellt och i vissa fall även grovt misshandlade. Detta menar Miller är förklaringen till att inte alla misshandlade barn själva blir grova förövare (och jag tror att Miller har rätt här, jag tror inte vi är födda med så dåliga gener eller drifter. Naturligtvis kan jag ha fel här, men varför inte utgå från denna hypotes? Och prova den?? Skulle detta skada någon? I så fall hur? För det är klart att man kanske inte ska ägna sig åt något som riskerar att orsaka skada!?).

Miller skriver på sidan 181 i "Vägar i livet":

"I detta sammanhang skulle man visserligen kunna resonera som Sigmund Freud gjorde på det sexuella området och säga: Om de flesta människor som barn har blivit misshandlade eller emotionellt försummade kan det inte vara någon patogen faktor vid uppkomsten av brottslighet, för i så fall hade de flesta utvecklats till mördare. Men detta resonemang bortser från själva det faktum att det inte är traumat i sig som direkt leder till att det bildas neuroser och till kriminella levnadsbanor, utan sättet på vilket de bearbetas."

Ja, antag att ganska många av oss, kanske väldigt många, varit utsatta för diverse "mildare" och subtilare saker... Och att omgivningen i många fall kanske inte var totalt konsekvent eller genomauktoritär... Kanske har många (fler än vi vill tro) varit utsatta för saker och det finns en anledning att kollektivt förneka detta, att minimera och bagatellisera en massa saker: otillbörlig beröring, nyp, daskar, utskällningar m.m.

Och kanske riktar de/vi detta istället "bara" mot sig/oss själva, i självdestruktivitet, självanklagelser osv.? Och/eller mot svagare...

Och när det gäller sexuella övergrepp så menar Miller att förövarna inte kommer ihåg vad de själva fick utstå, dvs. att de själva varit utsatta. Om en terapi är möjlig visar det sig att det är sin egen historia de har iscensatt i åratal, om och om igen.

Men rent allmänt så är inte vetande automatiskt något skydd, dvs. att man vet att man blev slagen, utskälld, och kanske inte heller att man blev sexuellt utnyttjad!? Man måste ha bearbetat det hela på ett någorlunda djupt plan. Dvs. ha fått ifrågasätta det och betrakta det som fel. Se t.ex. pappan som reagerade på sin egen pappa, som ör länge sedan förödmjukade sin son genom att skälla ut honom inför andra. Denna pappautsatte sina egna barn för samma saker, trots att han visste vad han själv varit utsatt för.

Jo, man behöver även ha integrerat det hela på någon känslomässig nivå? Vetande, minnesbild o.d. är inte tillräcklig!

Ett medvetet vetande är omöjligt för barnet utan ett hjälpande vittne. Barnet måste tränga bort eller förneka delar eller hela traumat. Och synen på VAD som är traumatiskt har också utvecklats?? Att kränkningar inte bara är av fysisk och sexuell natur, utan också handlar om känslomässiga kränkningar (vilka kanske är ÄNNU vanligare?). Men samhällets förnekande kan plötsligt liksom slå till igen. Ja, det kollektiva förnekandet kan slå till igen. Och man börjar bagatellisera och minimera betydelsen och allvaret i diverse kränkningar (se om Reich senare).

Miller skriver på sidan 168 i ”Vägar i livet”:

”Först när man inser den egentliga orsaken och förstår den naturliga reaktionen på oförrätter kan det blinda, på oskyldiga projicerade hatet upplösas. Dess funktion, att dölja sanningen, blir hädanefter överflödigt.”

Kom att tänka på mitt i skrivandet att man kan anse det vara berättigat att liksom "uppfostra" andra och tala om sanningar för dem... Och då kan det handla om ett försvar mot att inse sina egna sanningar, med den åtföljande smärtan, det försvar Bosch kallar för falsk makt-vrede? Ja, det svåra att inse vad som faktiskt ÄR berättigat och vad som INTE ÄR berättigat?? Där vi tyvärr ofta blivit förvirradgjorda?? Vissa tror att de förtjänar den behandling de får (första eller ursprungligt försvar) och andra anser att andra förtjänar den behandling de utsätter dem för!??? Och ofta "dras" dessa till varandra!??

Tillägg 23 februari: Miller skriver på sidan 170 i "Vägar i livet" om dagens terrorister som dödar och torterar främmande människor som inte har gjort dem något ont:

"...men varken deras aningslöshet idag eller deras en gång undertryckta och nu förnekade vrede rättfärdigar på något sätt deras extrema destruktivitet eller kan göra anspråk på vårt medlidande."

Och detta gäller andra våldsverkare också (även på politisk nivå och på en massa andra nivåer och i en massa andra sammanhang också)!! Och på sidan 171 om Hitler:

"Därmed kunde han också ursäkta faderns övergrepp, för fadern var ju bara ett offer för den onde och allsmäktige juden."

Och slutligen på sidan 187 om det misshandlade barnet:

"Det har ju lärt sig att den starkare har rätt att bruka sin makt godtyckligt./.../

...[han kommer] att böja sig för auktoriteter och spela herre över de svagare, enligt det despotiska mönster han som barn erfarit av sina uppfostrare."

Men fortfarande är en taskig barndom (vare sig medveten eller omedveten) ingen ursäkt för att den senare vuxne begår övergrepp av kanske något slag, vare sig stort eller smått?? Det befriar en inte heller från ansvar. Jag tycker Miller uttrycker detta ganska bra.

Se också om en anna sorts övergrepp (och om man så vill våld) i inlägget "Kön, genus och lojalitet." Ytterligare ett inlägg som jag måst gå och grunna på, men som är så suveränt! I all dess ilska!!! :-)

Tillägg 24 februari: En dansk man, född 1956, har skrivit en bok om sin far. En far som slog honom och som missbrukade hans syster sexuellt. Denne man säger sig forfarande älska sin far - och förstå honom (varför han gjorde som han gjorde mot sina barn). Dvs. han har förlåtit honom?

Se här, här, här och här om denna bok.

Jag tänker på det Miller skrivit om Hitler (se ovan). Om att Hitler riktade sitt hat mot syndabockar, genom att på "något sätt" ursäkta faderns övergrepp, för han (fadern) var ju ett offer för den onde juden... Och hur många fäder (och också mödrar) har inte barn måst förstå?? Men att vuxna fortsätter att göra detta...

Och återigen tänker jag på det Miller skriver om Wilhelm Reich. Miller skriver på sidan 162-163 om Wilhelm Reich:

"...föreställningen om den infantila sexualiteten, som Reich övertog från Freud och senare har vidareutvecklat, har jag aldrig kunnat dela med honom. I min bok 'Den bannlysta vetskapen' företrädde jag den åsikten att Freud med konceptet infantil sexualitet hade lagt locket på ifråga om de svåra följderna av övergrepp mot barn. Jag skrev: 'Något liknande gjorde senare också Wilhelm Reich. Han utvecklade en teori som skulle hjälpa honom att avvärja smärtan hos den tidigt och ständigt utnyttjade pojke som han en gång var. Istället för att känna hur ont det gör när man blir bedragen av de vuxna som man litar på och är försvarlös inför övergreppen, har Wilhelm Reich i hela sitt liv /.../ påstått: jag ville det själv, jag behövde det, alla barn behöver det!'[och vad har dessa båda auktoriteters privata och 'yrkesmässiga' förnekande inneburit för en oerhörd mängd människor?]

Denna utsaga bygger på Myron Sharafs Reichbiografi, enligt vilken Reich ska ha berättat att han redan vid fyra års ålder kände till det sexuella livets alla hemligheter, och detta tack vare husjungfrun som brukade ta honom till sig i sin säng och undervisa honom i sexuella lekar./.../ Förnekandet av barndomens smärta har /.../ vittgående följder, som inte begränsar sig till det privata familjeområdet utan till och med kan leda till politiska omvälvningar [förföljelse av vissa grupper, till och med mord och utrotning av människor osv., förutom övergrepp inom familjen...]."

I wikipedia står det om Reich:

”Reich attributed his later interest in the study of sex and the biological basis of the emotions to his upbringing on the farm where, as he later put it, the 'natural life functions' were never hidden from him. Reich also spoke of witnessing the family's maid having intercourse with her boyfriend, and apparently later asking if he could 'play' the part of the lover. He said that, by the time he was four years old, there were no secrets about sex for him.

He was taught at home until he was 12, when his mother committed suicide after being discovered having an affair with Reich's tutor, who lived with the family. In a report supposedly about a patient, Reich wrote about how deeply the affair had affected him, that the ‘joy of life shattered, torn apart from my inmost being for the rest of my life!’

Her death was particularly brutal because of the method she chose; she drank a common household cleaner, which left her in great pain for days before she died. The tutor was sent away, and Reich was left without his mother or his teacher, and with a powerful sense of guilt.

He was sent to the all-male Czernowitz gymnasium, excelling at Latin, Greek, and the natural sciences. It appears to have been during this period that a skin condition developed that plagued him for the rest of his life. It was diagnosed as psoriasis; Reich was given medication that contained arsenic, now known to make psoriasis worse.

Reich's father was ‘completely broken’ by his wife's suicide. In or around 1914, he took out a life insurance policy, then stood for hours in a cold pond, apparently fishing, but in fact intending to commit slow suicide, according to Reich and his brother Robert. He contracted pneumonia and then tuberculosis, and died in 1914 as a result of his illness; despite his insurance policy, no money was forthcoming.

Reich managed the farm and continued with his studies, graduating in 1915 mit Stimmeneinhelligkeit (unanimous approval). In the summer of 1915, the Russians invaded Bukovina and the Reich brothers fled to Vienna, losing everything. In his Passion of Youth, Reich wrote: ‘I never saw either my homeland or my possessions again. Of a well-to-do past, nothing was left.’

‘I had read somewhere that lovers get rid of any intruder, so with wild fantasies in my brain I slipped back to my bed, my joy of life shattered, torn apart in my inmost being for my whole life!’ — Wilhelm Reich.”

Och det där om barndomsskildringar och att skratta bort saker:

"Alice Miller on Frank McCourt in her book “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 pages 100-103:

“Protection and respect for the needs of a child – this is surely something we ought to be able to take for granted. But we live in a world full of people who have grown up deprived of their rights, deprived of respect /…/

Also, there is less of a tendency today to idealize and romanticize childhood; the misery frequently comes across in all its starkness. But in most autobiographies I have read the authors still maintain an emotional distance from the suffering they went through as children. Little empathy and an astounding absence of rebellion are the rule. There is no inquiry into the whys and wherefores behind the injustice, the emotional blindness and the resulting cruelty displayed by the adults, whether teachers or parents. Description is all. On every page of the brilliant book Angela’s Ashes, for example, Frank McCourt describes such cruelties in gruesome detail. But even as he recalls his childhood, he never rises up against his tormentors, attempting instead to remain living and tolerance and seeking salvation in humor.

And it is for this humor that he has been celebrated by millions of readers the world over [!!!].

But how are we to stand up for children in our society and improve their situation if we laugh at and tolerate cruelty, arrogance, and dangerous stupidity? /…/

Humor saved Frank McCourt’s life and enabled him to write his book. His readers are grateful to him for it. Many of them have shared the same fate and they want nothing more dearly than to be able to laugh it off. Laughter is good for you, so they say, and it certainly helps you survive. But laughter can also entice you to be blind. You may be able to laugh at the fact that someone has forbidden you to eat of the tree of knowledge, but that laughter will not really wake you up from the sleep. You must learn to understand the difference between good end evil if you want to understand yourself and change anything in the world as it is [yes, what is good and what is evil? What is love and what is not love? What are expressions for love and what is not? What is in fact cruel and unfair? What should we question? And what are we usually questioning and not in fact and why? What are we protecting and what not actually? What produces evilness and what would not produce evilness?].

Laughter is good for you, but only when there is reason to laugh [and then we are of course entitled to laugh, from the bottom of our stomach, body, heart, with glittering eyes]. Laughing away one’s own suffering is a form of fending off, a response that can prevent us from seeing and tapping the sources of understanding around us [but the helpless and totally dependent child, with all what mean, had to laugh it off and use a lot of other strategies to survive. And those strategies cause the adult a whole range of problems, troubles and difficulties. And it is not only to intellectually understand this… And you can’t just cope with this with all different techniques and/or methods… Or just cognitively I think. If it was many of us would be cured long ago… In a way we must realize emotionally how harmful things are and were I think].

If biographers were better informed about the details and consequences of what some indifferently call as a normal strict upbringing, they could provide us with precious material for better understanding our world. But there are not many who try to figure out how such upbringing was experienced by their subject as child.”

Evilness and responsibility...

Katrin Himmler.

When I come back from work I would like to blog about this blogposting. I needed to digest it for some days... This posting was great!!!

---

A Swedish woman, Katrin Kielos, has written a summary * of a lecture held by a Katrin Himmler in Uppsala recently. Katrin Himmlers grandfather was brother to Heinrich Himmler.

Anja is referring to this summary.

In this Kielos writes that the psyches of the SS-men have been studied by psychologists. And these studies shows that these men get high scores concerning authoritarian tendencies **, a general cynicism, a feeling that the world is evil (which Anja thinks can be used as an alibi to be evil oneself, “eat or be eaten”-arguments), identification with the power and a resistance towards human softness and weakness.

But Kielos draws conclusions that these tendencies laid there slumbering in the personality and wouldn’t have come to expression if the spirit of the age hadn’t allowed it. Anja doesn’t agree with this. She thinks that human beings have always found ways of expressing their personality and of giving vent to their needs of oppression/oppressing. She thinks a special permission isn’t necessary for this. She rather thinks that we have become well too blind to the evilness in everyday life.

But of course the men who had the ideas about this project – the Holocaust, to kill all Jews (and other not desired) – had great use of a certain sort of people, and without this sort of people this project wouldn’t have been able to perform.

The problem with the notion that ”the society sanctions evilness” is that this frees the perpetrators from (any) responsibility and gives the responsibility to the people who didn’t act. A classical manoeuvre. The one that has acted wrongly can with a thesis like this in his (her) back always ask

“Why didn’t anyone hinder me from committing those inhuman crimes?”

Another problem with this thesis is that one makes an assumption about the silent mass’s obvious goodness. Where does one get this from? If the big mass in Germany, let’s say 75% of the population, in fact thought it was RIGHT to kill the Jewish part of the population, their neighbours and co-workers, how can one then see this mass as good? Isn’t it a big difference if one is a viewer/bystander to what’s happening because you agree, or if you are a bystander/viewer because you belong to a minority and you are scared to death?

Isn’t it a big difference for how we see the world, and on a, supposed, “innate evilness which can lie slumbering in us ALL” which comes to expression when the environment sanctions this? Blaming that, instead of taking responsibility?? Hiding behind this explanation??

Kielos sees it as a mystery that “ordinary people commits wholesale murders", but think if evil people in fact are common?? We would want that good people were the most common, but think if the world doesn’t looks like that? If evil people who in fact CAN hurt others very badly, deliberately, in cold blood, are common, how shall we then view the world?

During the homicide in Rwanda almost all ordinary people joined the murdering. But all didn’t join. All couldn’t just go from being ”ordinary people” to effective and cold-blooded murderers. And isn’t it more interesting to emphasize this – that ALL in fact aren’t capable of hurting their fellow human being – than nagging about “the mystery about evilness” as if we can’t do anything about the evilness, as if it was a natural law, a law saying that we all can have this evilness in us. Couldn’t we welcome the fact instead that there are people who succeed in resisting the environments sanctions of sadistic behavior and in spite of this don’t revert to cruelness themselves?

Couldn’t we assume that we ALL can become as these persons, that goodness and integrity in fact is slumbering in us all??

Anja refers to another woman touching this topic too she thinks, and if she interprets her right she says that:

“The notion/idea that injustices are maintained through ‘unconsciousness’ I see as a typical cowardly resort for liberals (and for many other bullies)…”

And the oppression of women is a consequence of thousand years of old thinking in which women ARE less worth, and thus deserves their lot in life - and deserves their destiny and the treatment they are exposed to.

Seen in its historical perspective neither massacres of whole populations nor oppression of women are mysterious.

And how hurt you have ever become this is no excuse for your own bad behavior - either… It can be an explanation, but not an excuse…

But there are also differences on the crimes that are committed and to whom they are committed!?? Some are worse than others… And the relation (not least seen to power) also contributes to how big or little harm that is done…

But I think it is true that societal approval can be dangerous, too… And lift lids... But crimes or abuse are not excused with that you yourself have been abused, neither as a child nor as grown up??

See about Trent Scaggs for instance too.

Addition February 22: So neither maternal NOR paternal abuse we were exposed to is an excuse for our (whether we are women or men) abuse of neither children (own or others) nor other adults (lovers, friends, coworkers, colleagues, employees etc.)...

And, yes, men are bullied too!!! By not only other men, but also by women. And of course that's wrong, independently of how much or little that man (or woman) is capable of protecting him (her)self properly!!!

Yes, are we allowed to behave badly towards "weak" people?? Does it matter if the other part is "strong" or "weak"? Of what reason that person is "strong" or "weak"?? Yes, that about contempt for weakness!!?? To which the "weak" sex belongs too??

Yes, I know of men contemptuous over weakness in their wife and children, "weakness" in both their daughters and in their sons... An enormous contempt even, pushing them forward in a queue!! And who made them so careful (and/or unsure of themselves) in the first place I wonder quite ironically.

What is this contempt about? A contempt seen as justification for (in the "best" cases) lecturing the weak, unknowing, a permission to teach her/him (in general or to teach her/him a lesson), or in the worst cases for the most heinous abuse (in the worst cases to murders). You are "allowed"(are you? Who have given you that permission?) to pour contempt, including everything ranging from irritation to anger, over the "weak" (contempt for what actually)?

Justification for contemptuous behavior - and lack of respect and sensitivity in different degrees (or lack of "understanding").

** High-scoring when it came to authoritarian tendencies as:

• Enclosing conventional bourgeois values
• Uncritical attitude towards authorities
• A wish to punish persons breaking conventional values
• Resistance to subjectivity and imaginativeness [being alive, living, feeling, sensing etc.]
• Belief in the destiny’s predestination
• A belief on the world as a dangerous place
• Identification with the power
• A general cynicism

---

Jo, visst är det en backlash i samhället!! Maria-Pia Boëthius skriver som vanligt bra och intressant i sin krönika "Manligheten spänner musklerna", se också "Liberalismen är lagligt våld" av Petter Nilsson om hur våld definieras- och om legitimerat våld!! Och slutligen bloggen "Ett hjärta RÖTT" om vissa debattörers härjande i bloggosfären och via nätet... Och allt detta tycker jag hör ihop med de senaste blogginläggen här!

Boëthius skriver bland annat (nu citerar jag friskt nedan!!):

"En hotad manlighet mobiliserar. Med våld. Med allt som spränger bort inbillad vekhet och kvinnlighet. Det handlar om en massiv backlash./.../

Ett nytt ord för fria män skulle hånas sönder och samman av dagens makt och dess medier. Det ingår i deras uppgift./.../

Spännande forskning och böcker berättar om vad som händer när kvinnors frigörelse går 'för långt'. Den mest kända är Klaus Theleweits bok om upprinnelsen till andra världskriget: Mansfantasier./.../

...när kvinnor börjat frigöra sig svarar makten med krig för att återföra männen till den 'äkta' manligheten och sätta kvinnorna på plats./.../

När talibanerna grep makten i Afghanistan på 90-talet var deras första åtgärd att frånta kvinnorna alla mänskliga rättigheter, stänga in dem i hemmen och lagstifta om att de måste dra en säck över huvudet i form av burka om de visade sig offentligt./.../

...mäns feminisering och försvagning nu måste hejdas [ja, absolut!!!].

...alliansregeringens nu påbörjade nedmontering av Sverige som världens mest jämställda land./.../

Att ha fel eller få rätt är inte det viktiga, alla tankebanor är värda att pröva [därför ger Boëthius sig tillåtelse att göra detta i denna artikel?]./.../

Enligt gammal maktteori är det bara ett krigshot mot Europa som skulle kunna blixtena européerna./.../

Männen måste återmobiliseras till krigiskhet i det 'förslappade' väst [ja, det är ju verkligen nödvändigt!! Hur ska det annars gå?]. /.../

...vädja till manlighetens ansvarskänsla. /.../

...detta Carl Bildt jobbar för, knappast [för] Sverige, som han ju ser som en omodern statsbildning [för en så modern man som han!?]./.../

För alla de män som inte känner igen sig är det också dags att mobilisera – i helt nya tankebanor."

Och Nilsson (samt se kommentarer och reaktioner på den citerade texten här, med mer om vissa debattörers debatteknik):

"Den kontroversielle slovenske filosofen Slavoj Zizek har i dagarna kommit ut med en ny bok om våld. Vad är det då som är kontroversiellt med hans senaste bok? Han diskuterar vilka kriterier som avgör vad som ska betraktas som våld och kommer till slutsatsen att själva de mekanismerna är våldsamma./.../

...lära oss att se sammanhanget mellan subjektivt våld, symboliskt våld och sådant våld som håller systemet i gång [men vad är det för slags system som måste hållas igång med våldsmedel??]. Den första sorten är den som bekymrar västerlänningar i allmänhet och ges stort utrymme i medierna: busar på gatorna, ungdomar i förorten, terrorister i turistparadiset. De två övriga bekymrar oss mindre än de borde. Språket är inte bara ett medium för kärlek, fred och förståelse, utan också ett redskap för våldsutövning./.../

Jag skulle definiera våld som att en människa på något vis försöker tvinga någon annan att ingå i en viss relation, att agera mot sin egen vilja. Enligt den definitionen så är våldet allestädes närvarande i vårt samhälle [jo, jag tror att han har rätt; det finns en massa våld omkring oss som vi inte erkänner - eller vill se!?]./.../

Således är privategendomen eller ägandet av produktionsmedel, även om vi tar ett extremt (men högst realistiskt) exempel där någon lever i enormt överflöd bredvid någon som svälter ihjäl, inte att se som en våldsrelation.

Det är, i den vardagliga debatten, mindre våldsamt att låta en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem [dessa egendomsförhållandena] genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande.

Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Att paja en ruta är mer våldsamt än att stödja den etniska resningen på västbanken osv [ja, nog är det bakvända världen!!!].

Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt. Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd./.../

Det är inte fel i sig, de flesta kommunister jag känner har ägnat mycket tid till att kritisera realsocialismens misslyckanden. Men när får vi se en upplysningskampanj om imperalistiska kapitalistiska krig?

Hur många skolbarn vet att 'världens största demokrati' störtade demokratiska regeringar i Chile, massmördade opposition i Nicaragua, sköt sig fram i Dominikanska republiken? Kort sagt, varför får vi läsa om Gulag och inte om School of the Americas?

Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar. Vi borde också få lära oss, att likt realsocialismens försök, är realliberalismens verkliga resultat något helt annat. För där bomberna slår ned bryr man sig inte om de kommer i frihetens namn./.../

Detta innebär givetvis inte att alla som segrar borde anses som rättmätiga segrare /.../

Man kan i strikt mening inte rättfärdiga medel med mål, eftersom man i efterhand aldrig kan säga exakt vilka medel som var nödvändiga för vilka mål."

Se tidigare bloggpostningar om "Altruism" och "boundary violations".

* "En god [??] bror.

Katrin Himmlers farfar var bror till Heinrich Himmler, ledare för SS i Nazityskland. Så länge hon kan minnas har hennes familj gömt, glömt och stoppat undan. Men när hon förälskade sig i en judisk man började hon rota i sin egen historia.

Resultatet blev boken Die Brüder Himmler utifrån vilken hon i går talade i Uppsala.

Heinrich Himmler var en ung man på 43 år, djupt förälskad i sin sekreterare och en engagerad far när han som huvudarkitekt för Förintelsen administrerade mord på sex miljoner människor. Katrin Himmler beskriver hur åren mellan 1933 och 1945 var lyckliga och harmoniska för hela släkten. Just att den personliga lyckan kunde ligga tillsynes parallellt med ondskan gav hennes farmor svårigheter att i efterhand reflektera över vad hon varit en del av. Ljuva minnen ställde sig i vägen.

Katrin Himmlers bidrag till bilden av sin farfarsbror är att förmedla den respekt han fick från familj och vänner. Heinrich Himmler var inte det svarta fåret i den fina högborgerliga familjen. Tvärtom.

Den fina högborgerliga familjen stödde Heinrich ideologiskt och profiterade ekonomiskt på nazismen men var mer pragmatiska. De blev inte massmördare./.../

...de fick höga värden på vad psykologer brukar kalla för F-skalan, ett personlighetstest för auktoritära tendenser: Omfattande av konventionella borgerliga värderingar. Okritisk attityd gentemot auktoriteter. Önskan att straffa personer som bryter mot konventionella värderingar. Motstånd till subjektivitet och fantasifullhet. Tro på ödets förutbestämdhet. Tro på världen som en farlig plats. Identifikation med makten. Allmän cynism."