Hat...

from music-video recording February 2007 (balancing the content below!?).

About hatred and its origins, and targets for this hatred... Inspired by "Paths of Life" from the last chapter "Reflections". Also see "Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation? by Alice Miller."

---

[Uppdaterad i slutet 23 och 24 februari]. Inspirerad av Miller i kapitet "Hur uppstår hat?" i boken "Vägar i livet":

De destruktiva följderna av våld mot barn kan manifestera sig redan i ungdomen, till exempel i tyrannisk behandling av yngre syskon, i våldsdåd eller rentav mord. Så därför räcker det inte bara att i en terapi att fördöma ett äldre (eller yngre??) syskons handlingar (vilket kan vara nog så viktigt), utan gå vidare också och fördöma de vuxna som inte skyddade mot dessa saker!? Men jag har en känsla av att ganska många (kanske de flesta) terapeuter inte klarar detta!??? Att anklaga ett syskon är inte fullt lika livsfarligt som att anklaga och ifrågasätta föräldrar!?? Så detta förra går "relativt" lätt?? För trots allt ganska få terapeuter har på allvar ifrågasatt sina egna föräldrar? Möjligen har de gjort detta på en ganska ytlig och kanske enbart intellektuell nivå? De har bara tänkt och resonerat sig till "upplysning"?? Men om det är så kan de inte heller förstå sina klienter riktigt (eller i värsta fall ganska litet)?

Det är detta Miller beskriver i "Deception Kills Love". I en artikel som handlar om en dansk författare och dennes bok om sina upplevelser av sexuella övergrepp av en pedofil. Bearbetandet av dessa övergrepp i vuxen ålder, därför att han börjat må dåligt (övergrepp som han blev utsatt för under några år runt inträdet i tonåren), räckte dock inte för att befria honom från ångesten.

Miller menar (i min tolkning?) att förklaringen till detta är att författaren inte fick hjälp att gå vidare i terapin, till att ifrågasätta sina föräldrar, som anförtrodde sin son till denne man, sättet de gjorde detta på. Sveket att de inte såg och inte förmådde skydda honom?

Miller beskriver förbudet att ifrågasätta sina egna föräldrar och den påföljande ångesten över detta, att kroppen sa en sak som var strängt förbjuden att dra upp i ljuset?? Förstärkt av terapeutens (omedvetna) rädsla, med medföljande förbud att artikulera detta; ifrågasätta färldrarnas oförmåga, handlande och få tillåtelse att fördöma detta??

Och för att återgå till ursprungsämnet: den vuxne har tyvärr ytterligare medel till sitt förfogande för att föra detta förnekade våld vidare. Bland annat kan han/hon ideologisera våldet så raffinerat och utöva våldet så subtilt att han/hon till och med kan framställa det som något gott, som

”för den andres bästa”.

och på det viset liksom rättfärdiga det.

Och ju mindre beredd han/hon är att revidera sitt bedrägeri och självbedrägeri, desto tyngre blir konsekvenserna av hans handlande för andra.

Dvs. i den mån man är beredd att ifrågasätta desto mindre skada åstadkommer man, desto mindre blir konsekvenserna av ens handlingar/handlande. Så allt arbete man gör, alla insikter man skaffar sig (känslomässigt och intellektuellt) är av godo och skyddar en från att skada andra alltför illa (liksom skyddar en förhoppningsvis mot att skada en själv)!?

De barn som har turen att träffa ett hjälpande vittne (även ett omedvetet hjälpande, omedvetet men ändå vetande vittne) kan hjälpa barnet att litet mer aktivt se den lidna oförrätten (hjälpa barnet att ifrågasätta det som skett och betrakta som fel och i bästa fall helt fördöma det som skedde. Viulket oftast är förbjudet, för man ska ju förstå föräldrarna och deras situation och att de själva blivit skadade!!) och bearbeta det som hänt i mer eller mindre grad. Dessa barn blir inte våldsverkare senare kanske i någon grad trots att de kanske blivit misshandlade psykiskt och fysiskt och kanske även sexuellt och i vissa fall även grovt misshandlade. Detta menar Miller är förklaringen till att inte alla misshandlade barn själva blir grova förövare (och jag tror att Miller har rätt här, jag tror inte vi är födda med så dåliga gener eller drifter. Naturligtvis kan jag ha fel här, men varför inte utgå från denna hypotes? Och prova den?? Skulle detta skada någon? I så fall hur? För det är klart att man kanske inte ska ägna sig åt något som riskerar att orsaka skada!?).

Miller skriver på sidan 181 i "Vägar i livet":

"I detta sammanhang skulle man visserligen kunna resonera som Sigmund Freud gjorde på det sexuella området och säga: Om de flesta människor som barn har blivit misshandlade eller emotionellt försummade kan det inte vara någon patogen faktor vid uppkomsten av brottslighet, för i så fall hade de flesta utvecklats till mördare. Men detta resonemang bortser från själva det faktum att det inte är traumat i sig som direkt leder till att det bildas neuroser och till kriminella levnadsbanor, utan sättet på vilket de bearbetas."

Ja, antag att ganska många av oss, kanske väldigt många, varit utsatta för diverse "mildare" och subtilare saker... Och att omgivningen i många fall kanske inte var totalt konsekvent eller genomauktoritär... Kanske har många (fler än vi vill tro) varit utsatta för saker och det finns en anledning att kollektivt förneka detta, att minimera och bagatellisera en massa saker: otillbörlig beröring, nyp, daskar, utskällningar m.m.

Och kanske riktar de/vi detta istället "bara" mot sig/oss själva, i självdestruktivitet, självanklagelser osv.? Och/eller mot svagare...

Och när det gäller sexuella övergrepp så menar Miller att förövarna inte kommer ihåg vad de själva fick utstå, dvs. att de själva varit utsatta. Om en terapi är möjlig visar det sig att det är sin egen historia de har iscensatt i åratal, om och om igen.

Men rent allmänt så är inte vetande automatiskt något skydd, dvs. att man vet att man blev slagen, utskälld, och kanske inte heller att man blev sexuellt utnyttjad!? Man måste ha bearbetat det hela på ett någorlunda djupt plan. Dvs. ha fått ifrågasätta det och betrakta det som fel. Se t.ex. pappan som reagerade på sin egen pappa, som ör länge sedan förödmjukade sin son genom att skälla ut honom inför andra. Denna pappautsatte sina egna barn för samma saker, trots att han visste vad han själv varit utsatt för.

Jo, man behöver även ha integrerat det hela på någon känslomässig nivå? Vetande, minnesbild o.d. är inte tillräcklig!

Ett medvetet vetande är omöjligt för barnet utan ett hjälpande vittne. Barnet måste tränga bort eller förneka delar eller hela traumat. Och synen på VAD som är traumatiskt har också utvecklats?? Att kränkningar inte bara är av fysisk och sexuell natur, utan också handlar om känslomässiga kränkningar (vilka kanske är ÄNNU vanligare?). Men samhällets förnekande kan plötsligt liksom slå till igen. Ja, det kollektiva förnekandet kan slå till igen. Och man börjar bagatellisera och minimera betydelsen och allvaret i diverse kränkningar (se om Reich senare).

Miller skriver på sidan 168 i ”Vägar i livet”:

”Först när man inser den egentliga orsaken och förstår den naturliga reaktionen på oförrätter kan det blinda, på oskyldiga projicerade hatet upplösas. Dess funktion, att dölja sanningen, blir hädanefter överflödigt.”

Kom att tänka på mitt i skrivandet att man kan anse det vara berättigat att liksom "uppfostra" andra och tala om sanningar för dem... Och då kan det handla om ett försvar mot att inse sina egna sanningar, med den åtföljande smärtan, det försvar Bosch kallar för falsk makt-vrede? Ja, det svåra att inse vad som faktiskt ÄR berättigat och vad som INTE ÄR berättigat?? Där vi tyvärr ofta blivit förvirradgjorda?? Vissa tror att de förtjänar den behandling de får (första eller ursprungligt försvar) och andra anser att andra förtjänar den behandling de utsätter dem för!??? Och ofta "dras" dessa till varandra!??

Tillägg 23 februari: Miller skriver på sidan 170 i "Vägar i livet" om dagens terrorister som dödar och torterar främmande människor som inte har gjort dem något ont:

"...men varken deras aningslöshet idag eller deras en gång undertryckta och nu förnekade vrede rättfärdigar på något sätt deras extrema destruktivitet eller kan göra anspråk på vårt medlidande."

Och detta gäller andra våldsverkare också (även på politisk nivå och på en massa andra nivåer och i en massa andra sammanhang också)!! Och på sidan 171 om Hitler:

"Därmed kunde han också ursäkta faderns övergrepp, för fadern var ju bara ett offer för den onde och allsmäktige juden."

Och slutligen på sidan 187 om det misshandlade barnet:

"Det har ju lärt sig att den starkare har rätt att bruka sin makt godtyckligt./.../

...[han kommer] att böja sig för auktoriteter och spela herre över de svagare, enligt det despotiska mönster han som barn erfarit av sina uppfostrare."

Men fortfarande är en taskig barndom (vare sig medveten eller omedveten) ingen ursäkt för att den senare vuxne begår övergrepp av kanske något slag, vare sig stort eller smått?? Det befriar en inte heller från ansvar. Jag tycker Miller uttrycker detta ganska bra.

Se också om en anna sorts övergrepp (och om man så vill våld) i inlägget "Kön, genus och lojalitet." Ytterligare ett inlägg som jag måst gå och grunna på, men som är så suveränt! I all dess ilska!!! :-)

Tillägg 24 februari: En dansk man, född 1956, har skrivit en bok om sin far. En far som slog honom och som missbrukade hans syster sexuellt. Denne man säger sig forfarande älska sin far - och förstå honom (varför han gjorde som han gjorde mot sina barn). Dvs. han har förlåtit honom?

Se här, här, här och här om denna bok.

Jag tänker på det Miller skrivit om Hitler (se ovan). Om att Hitler riktade sitt hat mot syndabockar, genom att på "något sätt" ursäkta faderns övergrepp, för han (fadern) var ju ett offer för den onde juden... Och hur många fäder (och också mödrar) har inte barn måst förstå?? Men att vuxna fortsätter att göra detta...

Och återigen tänker jag på det Miller skriver om Wilhelm Reich. Miller skriver på sidan 162-163 om Wilhelm Reich:

"...föreställningen om den infantila sexualiteten, som Reich övertog från Freud och senare har vidareutvecklat, har jag aldrig kunnat dela med honom. I min bok 'Den bannlysta vetskapen' företrädde jag den åsikten att Freud med konceptet infantil sexualitet hade lagt locket på ifråga om de svåra följderna av övergrepp mot barn. Jag skrev: 'Något liknande gjorde senare också Wilhelm Reich. Han utvecklade en teori som skulle hjälpa honom att avvärja smärtan hos den tidigt och ständigt utnyttjade pojke som han en gång var. Istället för att känna hur ont det gör när man blir bedragen av de vuxna som man litar på och är försvarlös inför övergreppen, har Wilhelm Reich i hela sitt liv /.../ påstått: jag ville det själv, jag behövde det, alla barn behöver det!'[och vad har dessa båda auktoriteters privata och 'yrkesmässiga' förnekande inneburit för en oerhörd mängd människor?]

Denna utsaga bygger på Myron Sharafs Reichbiografi, enligt vilken Reich ska ha berättat att han redan vid fyra års ålder kände till det sexuella livets alla hemligheter, och detta tack vare husjungfrun som brukade ta honom till sig i sin säng och undervisa honom i sexuella lekar./.../ Förnekandet av barndomens smärta har /.../ vittgående följder, som inte begränsar sig till det privata familjeområdet utan till och med kan leda till politiska omvälvningar [förföljelse av vissa grupper, till och med mord och utrotning av människor osv., förutom övergrepp inom familjen...]."

I wikipedia står det om Reich:

”Reich attributed his later interest in the study of sex and the biological basis of the emotions to his upbringing on the farm where, as he later put it, the 'natural life functions' were never hidden from him. Reich also spoke of witnessing the family's maid having intercourse with her boyfriend, and apparently later asking if he could 'play' the part of the lover. He said that, by the time he was four years old, there were no secrets about sex for him.

He was taught at home until he was 12, when his mother committed suicide after being discovered having an affair with Reich's tutor, who lived with the family. In a report supposedly about a patient, Reich wrote about how deeply the affair had affected him, that the ‘joy of life shattered, torn apart from my inmost being for the rest of my life!’

Her death was particularly brutal because of the method she chose; she drank a common household cleaner, which left her in great pain for days before she died. The tutor was sent away, and Reich was left without his mother or his teacher, and with a powerful sense of guilt.

He was sent to the all-male Czernowitz gymnasium, excelling at Latin, Greek, and the natural sciences. It appears to have been during this period that a skin condition developed that plagued him for the rest of his life. It was diagnosed as psoriasis; Reich was given medication that contained arsenic, now known to make psoriasis worse.

Reich's father was ‘completely broken’ by his wife's suicide. In or around 1914, he took out a life insurance policy, then stood for hours in a cold pond, apparently fishing, but in fact intending to commit slow suicide, according to Reich and his brother Robert. He contracted pneumonia and then tuberculosis, and died in 1914 as a result of his illness; despite his insurance policy, no money was forthcoming.

Reich managed the farm and continued with his studies, graduating in 1915 mit Stimmeneinhelligkeit (unanimous approval). In the summer of 1915, the Russians invaded Bukovina and the Reich brothers fled to Vienna, losing everything. In his Passion of Youth, Reich wrote: ‘I never saw either my homeland or my possessions again. Of a well-to-do past, nothing was left.’

‘I had read somewhere that lovers get rid of any intruder, so with wild fantasies in my brain I slipped back to my bed, my joy of life shattered, torn apart in my inmost being for my whole life!’ — Wilhelm Reich.”

Och det där om barndomsskildringar och att skratta bort saker:

"Alice Miller on Frank McCourt in her book “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 pages 100-103:

“Protection and respect for the needs of a child – this is surely something we ought to be able to take for granted. But we live in a world full of people who have grown up deprived of their rights, deprived of respect /…/

Also, there is less of a tendency today to idealize and romanticize childhood; the misery frequently comes across in all its starkness. But in most autobiographies I have read the authors still maintain an emotional distance from the suffering they went through as children. Little empathy and an astounding absence of rebellion are the rule. There is no inquiry into the whys and wherefores behind the injustice, the emotional blindness and the resulting cruelty displayed by the adults, whether teachers or parents. Description is all. On every page of the brilliant book Angela’s Ashes, for example, Frank McCourt describes such cruelties in gruesome detail. But even as he recalls his childhood, he never rises up against his tormentors, attempting instead to remain living and tolerance and seeking salvation in humor.

And it is for this humor that he has been celebrated by millions of readers the world over [!!!].

But how are we to stand up for children in our society and improve their situation if we laugh at and tolerate cruelty, arrogance, and dangerous stupidity? /…/

Humor saved Frank McCourt’s life and enabled him to write his book. His readers are grateful to him for it. Many of them have shared the same fate and they want nothing more dearly than to be able to laugh it off. Laughter is good for you, so they say, and it certainly helps you survive. But laughter can also entice you to be blind. You may be able to laugh at the fact that someone has forbidden you to eat of the tree of knowledge, but that laughter will not really wake you up from the sleep. You must learn to understand the difference between good end evil if you want to understand yourself and change anything in the world as it is [yes, what is good and what is evil? What is love and what is not love? What are expressions for love and what is not? What is in fact cruel and unfair? What should we question? And what are we usually questioning and not in fact and why? What are we protecting and what not actually? What produces evilness and what would not produce evilness?].

Laughter is good for you, but only when there is reason to laugh [and then we are of course entitled to laugh, from the bottom of our stomach, body, heart, with glittering eyes]. Laughing away one’s own suffering is a form of fending off, a response that can prevent us from seeing and tapping the sources of understanding around us [but the helpless and totally dependent child, with all what mean, had to laugh it off and use a lot of other strategies to survive. And those strategies cause the adult a whole range of problems, troubles and difficulties. And it is not only to intellectually understand this… And you can’t just cope with this with all different techniques and/or methods… Or just cognitively I think. If it was many of us would be cured long ago… In a way we must realize emotionally how harmful things are and were I think].

If biographers were better informed about the details and consequences of what some indifferently call as a normal strict upbringing, they could provide us with precious material for better understanding our world. But there are not many who try to figure out how such upbringing was experienced by their subject as child.”