Systematic work on the childhood history…

from a museum one year ago.

Miller writes at page 50 in her book “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Adult Self” in the chapter ”Evading Childhood Reality in Psychotherapy”:

“…anxieties cannot be dissipated if clients sense their therapists’ fear of their own childhoods. They will identify with that instead of seeking as adults to fathom their childhoods. They will merely end up reliving the panic of their traumatic early years without understanding it fully. Only systematic work on the history of their childhoods can give clients a frame of reference that will enable them constantly to improve their understanding of the crippling fears beginning to surface and to recognize their origins.”

---

"…ångestar kan inte skingras om klienter känner sina terapeuters rädslor för sina egna barndomar. De kommer att identifiera sig med detta istället för att som vuxna försöka begripa och omfamna sina barndomar. De kommer blott och bart att sluta med att återuppleva paniken i sina traumatiska tidiga år utan att förstå detta till fullo. Bara systematiskt arbete på deras barndomshistoria kan ge klienter den referensram som kommer att göra det möjligt för dem att förbättra sin förståelse av de förlamande och [faktiskt] förkrympande rädslorna som börjar komma upp till ytan och att känna igen deras ursprung.”

Yes, systematic work would be needed.

Anxieties can be unconscious? And often are? We should need to get help recognizing them instead of playing them out in different manners. Playing them out without being really aware of it?

If one doesn’t get this help what do one do in the meantime?

Miller also writes at page 49-50:

“But the more strongly the parents’ urge to exercise power manifests itself as a way of covering over their own helplessness, the more enigmatic [difficult to explain] the language of the child’s symptoms becomes. Ultimately, there is no hope of any genuine communication. Only when the parents give up their bid for power can the child’s distress find a voice. We will not get very far if we try to escape the truth we are carrying within us. The denied truth will be with us wherever we flee. It will cause us pain, prompt us to do things we will regret, increase our confusion, and weaken our self-confidence. But if we face up to it, we have a chance of finally recognizing what happened, what didn’t happen, and what has forced us to end up living our lives in opposition to our most profound needs.”

---

“Men ju starkare föräldrarnas drift att utöva makt manifesterar (uppenbarar) sig som en väg att täcka över deras egen hjälplöshet, ju mer enigmatiskt (gåtfullt, svårförklarligt) blir språket i barnets symtom. Till slut finns det inte något hopp om en äkta, genuin kommunikation. Bara när föräldrarna ger upp sitt anspråk på makt kan barnets trångmål finna en röst. Vi kommer inte att komma särskilt långt om vi försöker fly från sanningen vi bär omkring inom oss. Den förnekade sanningen kommer att följa oss varhelst vi flyr. Den kommer att orsaka oss smärta, den kommer att driva oss att göra saker som vi kommer att ångra, öka vår förvirring och försvaga vårt självförtroende. Men om vi försöker möta denna har vi en chans att slutligen känna igen vad som skedde, vad som inte skedde och vad som tvingade oss att sluta i att leva våra liv i motsats, motsättning med våra djupaste behov.”

She continues with recounting the story of Birgitte and Henry both therapists in training, see this blogposting, where I have translated the English text to Swedish.

Therapists and many (maybe most) so called helpers walk in the leading-strings of the power, and pass what's opportune at present or for the time being forward in their work with people.

Once again see the blogpostings on "See no Evil..." here and here, and also the blogposting on "Seeing, hearing or speaking no evil..."

But the trick is not seeking help in a sect or cult or with a guru. But seek help with persons whom can handle those things without using, misusing or exploiting ones plight. Miller has written quite a lot about this.

We can in the meantime try to write about these things and maybe narrate our histories in contexts and circumstances that feels safe? The more we do the better?

And it's true as Marie-Louise Wallin wrote in her article about Dr Phil "Boycott Dr Phil...", that

"...human beings can only grow in interplay with others."

A truth with modification as we say? Because it can be the opposite too, even in therapies, where you are supposed (rightfully!) to get help. But in general we think much better when we talk about things in dialogs. In a giving and taking. Something that isn't so easy always, no...

On my own I wouldn't have achieved what I have achieved here in my blogs for instance?? That's absolutely for sure? And I hope what I have done has inspired and will inspire other people doing the same or similar things...

Silently thinking... And I am so grateful to many people in this world who have spoken up and continue to speak up! I use my writing as a way of processing things I read, meet, react on... And I use my blogs as a sort of library for myself, in collecting things somewhere I want to return to.

Corporal punishment and more about the Wall of Silence…

Primula Veris or gullviva.

Miller writes about a new law passed by the German parliament in July 2000 prohibiting (förbjudande) corporal punishment, as another decisive (avgörande) step toward the humanization of our personal relations and the removal of barriers in the mind at page 131-132 in her book “The Truth Will Set You Free…”:

“Significantly, it [the law prohibiting corporal punishment] owes its existence to politicians and lawyers, most of them women. Psychotherapists and psychologists (male and female) have been notably less committed in this respect, although they are confronted every day with the consequences of childhood traumas. Twenty years ago Sweden’s therapists actually campaigned against such an initiative, contending that a ban would so antagonize parents that they would take it out on their children in other ways. As I demonstrated in The Drama of the Gifted Child, the career of a psychologist begins in childhood with the desperate attempt to understand the parents without judging them. We should not remain bogged down in the fears of our childhood. As adults we must summon up the courage to judge, to call evil by its name and not tolerate it.

The much-needed change in our mentality will take place in stages. Children today who are never beaten will think and feel differently in twenty years from the way we think and feel today. This is my firm conviction. They will have eyes and ears for the suffering of their own children, and this will do more to effect change than statistical surveys ever could. My optimism is based on the principle of prevention, of forestalling violence in childhood by means of legislation and parent education.

I am often asked what we can do to help those people already seriously harmed by the processes I have been describing. Do they all have to undergo lengthy courses of therapy? The quality of therapy has nothing to do with the time it takes. I know people who have spent decades going to psychoanalysts and are still ignorant of what went on in their childhood because the analysts themselves are reluctant to venture onto that terrain in search of their own childhood realities.”

A friend mentioned another expression of surrounding a person with the Wall of Silence, namely something called “shunning”:

“Shunning is the act of deliberately avoiding association with, and habitually keeping away from an individual or group. It is a sanction against association often associated with religious groups and other tightly-knit organisations and communities. Targets of shunning can include, but are not limited to apostates, whistleblowers, dissidents, people classified as ‘sinners’ or ‘traitors’ and other people who defy or who fail to comply with the standards established by the shunning group(s). Shunning has a long history as a means of organisational influence and control.”

Translated to Swedish it would be (my amateur translation):

“Undvikande/hålla sig undan är den handling för att avsiktligt undvika sammankoppling med och att vanemässigt hålla sig undan en individ eller grupp. Det är en sanktion för att undvika sammanlänkning/sammankoppling ofta associerad med religiösa grupper och andra tätt sammanslutna organisationer och gemenskaper. Föremålen för undvikande kan inkludera, men är inte begränsade till avfällingar, visselblåsare, dissidenter, människor klassificerade som ’syndare’ och ’förrädare’ och andra människor som trotsar/utmanar eller som misslyckas med att åtlyda etablerade normer hos den grupp (de grupper) som undviker. Undvikande har en lång historia som ett sätt att organiserat påverka och kontrollera.”

This is what occur in many families to make a child comply, become obedient?

Jenson writes about how this may feel in the child, being isolated, lonely, having nobody in the world.

At pages 61-62 in the Swedish edition of her book, she writes that the child feels (and shall feel) that her/his family doesn’t want to have with it to do, thus the child feels that no one else will have with it to do, isolated, lonely and that it will remain so the rest of its life, unless... A state that will last for ever.

If her/family doesn’t like her/him, no one will like her/him ever.

If her/his family doesn’t want to know of the child, no one will want to know of it ever, not outside the family either. The child will not be wished by anyone ever.

If its family is critical towards it, it isn’t just so that ‘all’ dislike you but they will always do.

So this way of punishing (manipulating) a child is extremely effective.

If one has these experiences with oneself up into adulthood one will probably be vulnerable to similar treatment later. Vulnerable in relation to how one was treated early, and to what degree one got the opportunity and help processing it.

And to survive mistreatment the first way of protecting oneself as a (small) child is to blame oneself, use a defence Bosch calls the Primary Defence, which lies under all other defences she says.

I think I will blog more about "The Truth Will Set You Free -Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Adult Self" later.

See earlier posting on "Seeing, speaking or hearing no evil..."

Also see the article “You Carry the Cure in Your Heart” by Andrew Vachss, where it stands in the beginning of this article:

“Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out.”

Crying...

sleeping baby, and not sleeping in a parent's arms...

[Updated in the end January 28]. I thought further on the former topic when I did other things and wondered if Ingeborg Bosh hadn't written anything about perfectionism. I didn't find anything on that though (skimmed the book very swiftly), but I found something else, instead; about crying (at page 132 in her book "Rediscovering The True Self"). And about honoring all feelings and letting our children express their feelings. She writes that:

"There are no exceptions. When they feel pain, are frightened, confused etc. it is important to listen to them, let them fully express their feelings, and then, see if a solution can be found together, if the child so desires. Be sure to allow enough time so that the feeling can be fully experienced by the child and not stopped before it has run its natural course. Never try to make children stop crying! It's the crying in the presence of an empathic adult that has a healing effect on children."

And then it stands about crying:

"Crying is the only way a newborn or small baby has to communicate its distress and it should be taken very seriously. It is as terrible for he baby as it sounds. Often young parents will say: 'Well we pick her up when she cries, but not immediately. We let her cry for 15 minutes or so. Sometimes a little longer. We can't react to her every whim.'

Harvard researchers Commons and Miller show how devastating this treatment can be to the young child. Alvin Powell write about this research: 'Instead of letting infants cry, American parents should keep their babies close, console them when they cry, and bring them to bed with them, where they'll feel safe, according to Michael Simmons and Patrice Miller, researchers at the Medical School's Department of Psychiatry.

The pair examined child-rearing practices here and in other cultures and say that the widespread American practice of putting babies in separate beds - even separate rooms - and not responding to their cries may lead to more incidents of post-traumatic stress and panic disorders among American adults.

The early stress due to separation causes changes in infant brains that make future adults more susceptible to stress in their lives. Parents should recognize that having babies cry unnecessarily harms the baby permanently (italics by author). It changes the nervous system so they're sensitive to future trauma."

I came to think of the small baby, the sixth, to a mother that was near 40... The mother had had five children earlier, was "experienced", and felt she needed her sleep?? So the baby was put in another room, though next to the parent's (but not with doors between the two rooms). At bedtime the small baby started to cry. Now she was going to be left alone? The house had become silent. No noise of people - no signs of any kind of living human beings near!? Alone in the world? So the baby started to cry.

The mom picked her up and sat in a rocking-chair in the hall outside the two bedrooms. The other two bedrooms (for the four oldest) lay one stair up together with a TV-room in a hall between the bedrooms.

The fifth child in line slept in her own bed in the parents' bedroom.

The mom put on some music on the recorder, a special song which was popular that time, and sat there with the baby which calmed down and stopped crying.

The other children got calm too?? Because it was distressing for them too to hear the small baby cry?? And it disturbed their sleep too?? And they should get up early and go to school too... And the baby was put back in her bed in her own room. And fell asleep of pure tiredness?

This went on for the baby's first three months I think...

Later this child grew up to an adult with high demands, fairly easily stressed, yes, with anxiety and perfectionist problems... Problems with her stomach, often ache in it...

I know her... And met her yesterday, newly operated... What help has she got to process this, or even to decipher this?? With the reservation I may be wrong in my thoughts, that I am rewriting a history? But am I? I was there. I was 12, 5 years then...Thus not so small... I get so angry, because this woman has been in therapy a lot for her self-awareness sake (gestalt-therapy). And, yes, a period she got panic-attacks...

What did the older children experience in this way?? Yes, they were all separated from the mother directly after birth, taken away to be bathed. The second in line cried so much after his birth that the mother still remembers it. And the fist child was blue at birth... And when she was bathed she was thrown down to her mom with the words:

"I have never seen such a blue baby!!"

This baby had an enormous fontanel. Was it something wrong with her?? Was she hurt, damaged? Did she have"water in the brain" (Hydrocephalus)?? It showed she wasn't. She was not unintelligent, maybe the opposite... The next child, a boy also had, as the fourth, also a boy. But b then the mom (very anxious mom) this was nothing to be afraid of.

---

About Michael Commons' and Patrice Miller's (I am not 100 % sure I ave linked the right persons) findings see the article "Cry it out". And "Children Need Touch and Attention" here and here. The same text though an all these sites??

In the second text it stands for instance:

"The pair say that American childrearing practices are influenced by fears that children will grow up dependent. But they say that parents are on the wrong track: physical contact and reassurance will make children more secure and better able to form adult relationships when they finally head out on their own.

'We've stressed independence so much that it's having some very negative side effects,' Miller said."

And in the second (my italics below):

The way we are brought up colors our entire society, Commons and Miller say. Americans in general don't like to be touched and pride themselves on independence to the point of isolation, even when undergoing a difficult or stressful time. /…/

‘There are ways to grow up and be independent without putting babies through this trauma,’ Commons said. ‘My advice is to keep the kids secure so they can grow up and take some risks.’

Besides fears of dependence, other factors have helped form our childrearing practices, including fears that children would interfere with sex if they shared their parents' room [but if parents bond better and ore with their children they are better protected from harming them in any way?? Including sexually abusing them??] and doctors' concerns that a baby would be injured by a parent rolling on it if it shared their bed, the pair said. The nation's growing wealth has helped the trend toward separation by giving families the means to buy larger homes with separate rooms for children.

The result, Commons and Miller said, is a nation that doesn't like caring for its own children, a violent nation marked by loose, nonphysical relationships.

‘I think there's a real resistance in this culture to caring for children,’ Commons said. ‘Punishment and abandonment has never been a good way to get warm, caring, independent people.’”

But I don’t think only Americans have those childrearing practices. And this way of handling a child is a fear of spoiling the child, and what might then happen!??

Addition January 28:
But see earlier postings about what Bosch writes about respecting physical integrity (and touch) and about emotional needs (and their essential role for survival) from last summer. None of these postings are edited... I have only skimmed them now... I let them stand there as they are, at least for now... As spontaneously written as they were then.

Also see earlier posting on Kirkengen and boundary violations.

"I feel so angry, sad, and disappointed!!"

"But you shouldn't! Look... Maybe it can be so or so..."

Told what to think and feel is abuse according to Pia Melody. And when I hear such things I don't get less angry, but more!! :-) As if it is forbidden to feel, and feel strongly!!?? And forbidden to feel negative, difficult feelings!! I think people view me as grounded in the earth and calm?? But there are a lot of feelings under the surface... Maybe they also see that!??

Before I was somewhere round 33 years I didn't want to be seen, so I dressed fairly "gray" struck me again this morning...

My youngest brother skied MarciaLonga in Italy yesterday, around 70 km on around 4 hours... I haven't spoken with him though. He turns 49 years in June.

Our relative physical "strength" seen to that we are short, small people does it come of an inner fury I have thought sometimes... And what is this fury about?

Some expressions struck me when I took a shower now: "corrective measures", by telling another person what to feel, think, how to react... Strong feelings, emotions and expression are dangerous - and threatening?? Yes, hasn't Miller written about artistic expressions as socially accepted expressions (though with limits they too)? Even highly regarded! People with artistic talents are often enormously admired?? But does anyone want to know what's behind these expressions? If there is something behind them?

Yes, that about socially accepted expressions and behaviors again... And how shamy it is if a person is imperfect sometimes...

Helpers of all kinds, as therapists, psychologists and other sorts of "healers" (and gurus??) also believe and rely on corrective measures (only)??? That people just need to change, be relearned, need better models and that is the solution?? Maybe it is or feels so? But what has actually changed? If they just start behaving functional instead of dysfunctional, then they are cured?? Or?

What are the healer, therapist doing actually??

Yes, I use to train relaxation with programs (on the mp3-player in my cellphone for instance) and such things... But there is a but... This is only about trying to survive the best way possible... Minute by minute... But what and how much does it actually resolve?

And all those corrective measures, as retraining and relearning what message do they pass forward?? Very ironically... That here is something wrong with you!!?? And the healer, helper doesn't want to know more!!?? Does he/she?? There must really be something dangerous here?? Something that is forbidden to mention and touch upon!!?? Things that already are filled with fear... The healer signals (if not consciously so unconsciously) that this is really something dangerous?? What does this mean? For the one seeking help...

Jenson (and maybe also Bosch) writes about what the idea about "safe places" can imply. As if they are needed!!?? What scary things are then below?

In a hurry to work, making food, planning the day, taking a walk... Hmmm, how was it now with stressing??

Can anyone forbid one to feel neither this nor that actually? Less if you are grown up?! And isn't it as Miller says: it's not the feelings and emotions that are dangerous in themselves, but the actions they can lead to?? So feelings can't harm as long as you don't act them out (destructively or self-destructively), as long as you just feel them, which can be difficult enough...

"But you don't have to..."

As if one has to be protected against feelings (and pain)? As if one is so weak, maybe too sensitive for such things!? Even over-sensitive?? ("Yes think if I am???"). Yes, Miller writes about a woman in upper middle-age, who was protected by her husband... She suffered from severe depressions, but he thought she wouldn't survive processing her childhood experiences. But it showed to be different... To his astonishment (what I referred to in the posting about that love isn't the only thing needed for healing, despite this woman was surrounded by a loving family: husband and daughter, this didn't heal or made her less depressed). But love probably contributes in a positive way!! Makes it easier to face eventual truths!? And I don't believe at all in any truth-telling or other brutal ways of bringing people to enlightenment...

And, yes, does a disconsolate crying baby/child make us feel insecure and worried?

Att undvika barndomsverkligheten i psykoterapi…

[Något redigerad 19 januari.]. Miller om hur terapi under utbildning kan gå till och vad dylik träning (och de underliggande idéerna, som ju styr läroterapi) kan tänkas leda till för den senare terapeuten – och inte minst dennes klienter. Hittade denna text när jag rensade i ett USB-minne...

Här min fria översättning ur ”The Truth Will Set You Free-Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 i kapitlet ”Evading Childhood Reality in Psychotherapy” s. 43-55 (pages 43-55), om terapeuterna Brigitte och Henry (båda var psykiatriker):

”Den allmänna uppfattningen (allmän visdom) är att psykoterapeuter intresserar sig för med [tar i beaktande] sina klienters barndomar, men detta är långt ifrån alltid sanningen. Diverse psykoterapeutiska tankeskolor utmönstrar barndomen [nästan helt??] ur sitt arbete eller vidrör denna bara när de inte har några andra val. Många terapeuter tror att utforskandet av barndomen är direkt farligt därför att klienter då kommer att uppleva sig själva som offer istället för som ansvariga vuxna.

Jag tror också fullt och fast att vuxna är ansvariga för sitt agerande [och sina handlingar] och att det bara är i barndomen som de var hjälplösa offer. Men jag tror också att det att erkänna [kännas vid] sin tidiga historia kan hjälpa dem förstå varför de fortfarande känner och agerar som om de var hjälplösa offer. Psykoterapi kan ge dem förståelse för de processer som är involverade, vilket i sin tur kan hjälpa dem att överge sin offerhållning [Jenson skriver också om detta med att känna sig som ett offer, om förbudet i mycken terapi mot att känna sig som ett offer i liknande stil som Miller här, kanske mer om detta senare]. Det sägs att beteendeterapi har hjälpt människor att mota bort sina ångestar. De ska varmt gratuleras. Många är dock oförmögna att dra nytta av ett sådant angreppssätt. De är också oförmögna att befria sig själva från depression med hjälp av medicinering därför att deras drift [trängtan] att finna ut vika de är och varför de har blivit som de har blivit kan vara starkare i dem, än önskan att bli fri från depression.

För dessa människor kan arbete på deras barndom bli en rik källa till insikter. Det är högst beklagligt att psykiatrisk träning idag lägger tyngdpunken på administrerande av medicin. Naturligtvis är det lätt att inse att patienter kommer att uppleva regelbundna doser av dopamin som en otrolig lättnad om hennes hjärna inte producerar denna substans. Men detta förklarar inte varför denna substans saknas. Och svaret på den frågan kan vara nyckeln till äkta och varaktig kur. Medicinering kan vara tillfällig hjälp, särskilt om patienten inte är intresserad av att utforska orsakerna till tillståndet. Men många psykiatriker faller tillbaka på medicinering även i de fall där ett sådant utforskande skulle ha varit möjligt.

Jag stöder inte den nuvarande tendensen att förstärka psykoterapi med medicinering. Större delen av sådan medicinering inverkar [menligt?] på klienternas intresse av sin barndom och lämnar dem mer i mörker om den gånga verkligheten än de var innan, och sålunda underminerar detta möjlig framgång i psykoterapin. Till och med en del psykiatriker, som specialiserar sig på att behandla människor som lider av posttraumatiskt stressyndrom, arbetar inte nödvändigtvis med dessa patienter på deras barndom. Även om det är logiskt och har blivit vetenskapligt bevisat att en person som växer upp i en relativt frisk familj troligare kommer att komma över senare psykiskt trauma (sådana som är resultat av flygplansolyckor eller fysiskt angrepp) bättre än den som blivit dåligt behandlad i barndomen. Att arbeta på denna persons hela historia skulle sålunda leda till ett bättre resultat. /…/

I sin bok 'Love and Survival' berättar kardiologen Dean Ornish * för oss att hjärtpatienter som lever i goda relationer med sina partners har större överlevnadschanser än dem som inte är berörda [kroppsligt eller emotionellt]. Fastän det säkert är riktigt när han säger att kärlek är den bästa medicinen, så säger det rena faktumet att man lever i en familj hellre än ensam ingenting om den kapacitet för kärlek som en enskild person kan ha. Jean [en kvinna Miller berättat om] var oförmögen att få verklig kontakt med sina känslor och behov, fastän hon verkligen var älskad av sin man och dotter och var alltså trots alla avsikter och ändamål ensam. Hon var i ett tillstånd av konstant konflikt med den vetskap som hennes kropp ägde men hennes medvetande vägrade acceptera. Hon hade en älskande och älskansvärd man och hon ville desperat älska honom lika mycket som hon älskade sin dotter. Men hennes kapacitet för att älska var förkrympt av kriget som pågick inuti henne [men vilket hon inte var riktigt, eller alls, medveten om!?]. Bara när hon beslutade sig för att möta sanningen ansikte mot ansikte var hon förmögen att komma över de inre murarna och barriärerna.

Med alla vederbörlig respekt för allt som sagts och skrivits om kärlekens makt, men god och innerlig önskan ensamt kommer inte att vara tillräckligt för att befria en människa till kärlek om den personen är i ett konstant tillstånd av outtröttligt inre krig. Denna desperata konflikt skulle inte äga rum om denna persons sanna själv inte hade blivit nedtryckt i barndomen.

Psykoterapi är en genomförbar väg, verkligen den mest lovande vägen [??? Men är den den enda? Se det om narrating, dvs, om att artikulera saker på olika ätt och på ens egna premisser] att upptäcka en persons tragiska utveckling. Men om detta ska kunna ske, måste klienten verkligen vilja detta och terapeuten måste redan ha tagit sig igenom denna upplevelse för att kunna navigera förbi de risker eller faror som finns på vägen. Det är varken tillrådligt eller nödvändigt för alla patienter att återfalla i djupgående regression; ibland kan enbart tillfälliga glimtar av barndomsverkligheten ha terapeutiska effekter, så länge känslorna som följer med dem upplevs i närvaro av ett upplyst vittne [men många saknar ett sådant… Vad gör de? Vad kan de göra? Och bör göra?]. Att möta dem ensam kommer med all säkerhet att leda till förnyad traumatisering [??].

Att arbeta på nuvarande problem kommer alltid att avslöja spår av tidiga sår som tillfogats av en traumatisk barndom. Gradvis kommer en bild att visa sig i vilken klienter kan identifiera på vilket sätt de blev programmerade för ängslan och ångest, självunderkuvande och självtämjande, självförnekelse och blindhet, och därefter befria dem från dessa program [vilket sker av sig självt ju mer man fått/får bearbeta det man varit med om?]. Utan denna upptäckt kommer synbar frigörelse som åstadkommits av metoder sådana som neurolingvistisk programmering och beteendeterapi som använder självmanipulation att bli tillfälliga. De positiva effekterna kan räcka för en tid – under gynnsamma omständigheter till och med en lång tid – men sådana terapier kommer inte att kunna rota ut tvånget att upprepa de traumatiska barndomsupplevelserna på en själv, ens barn eller andra människor. Så snart som de yttre omständigheterna vänder till det sämre, kommer denna tvångsmässiga upprepning at återfå sin gamla styrka och ingen tillägnad teknik i världen för självmanipulation kommer att kunna motstå denna [men det betyder ju inte att det är fel på klienten eller att denna/denne är misslyckad, se tidigare om vad Miller skriver om att skylla misslyckanden på klienten för gamla metoders föregivna ofelbarhet].

Hur skulle det kunna vara annorlunda om våra kroppar vet hela sanningen men huserar en ande som är fast besluten att kontrollera och ’lägga ner lagen’ [tala om vilka lagar som gäller, ’lay the law down’ som det stod i den engelska texten] precis så som våra föräldrar en gång gjorde de första få månaderna i våra liv? Kroppen måste ge efter och lyda, men tid efter annan kan den signalera sitt trångmål genom symtom, precis så som ett barn kan göra genom att prestera dåligt i skolan, konstant bli sjuk, eller genom att presentera mystiska beteenden för sina föräldrar [och andra]. Men ju starkare en förälders tvång är att utöva makt [ibland ganska subtilt också och inte heller alltid riktigt medvetet] manifesterar sig som ett sätt att dölja sin egen hjälplöshet [inte minst för sig själv!!?], ju mer gåtfullt blir språket i barnets symtom [detta/dessa barn blir inte utagerande?]. Slutligen finns det inget hopp om äkta kommunikation. Bara när föräldern ger upp påbudet [behovet, önskan??] om makt kan barnets trångmål hitta en röst. Vi kommer inte att komma särskilt långt om vi försöker fly från sanningen som vi bär inom oss. Den förnekade sanningen kommer att vara med oss varthän vi flyr. Den kommer att orsaka oss smärta, tvinga oss att göra saker vi kommer att ångra, öka vår förvirring och göra vårt självförtroende svagare. Men om vi möter denna, kommer vi att få en chans att slutligen erkänna vad som hände, vad som inte hände och det som tvingade oss att sluta våra liv genom att leva i opposition mot våra mest djupgående behov.

Livet för de människor som har blivit allvarligt skadade är aldrig lätta. Jean t.ex. återföll i allvarlig depression när hon och Tom var tvingade att flytta ut ur det hus där hon hade växt upp. En del av de gamla symtomen återvände. Lyckligtvis lyckades hon hitta mening i dem och hitta bäring utan att måsta frukta en stor katastrof [för hon hade stöd, hade hittat stöd?]. Men sådana ångestar kan inte skingras om klienter känner sina terapeuters [medvetna och omedvetna] rädsla för sina egna barndomar. De kommer att identifiera sig med detta istället för att som vuxna försöka (om)fatta sina barndomar. Detta kommer enbart att sluta med att de återupplever paniken i sina traumatiska tidiga liv utan att förstå detta/dessa fullt ut. Bara systematiskt arbete på barndomshistorien kommer att ge dem den referensram som kommer att göra det möjligt för dem att konstant förbättra sin förståelse för de lamslående rädslor som börjar komma upp till ytan och att erkänna deras ursprung.

Brigitte, en kollega som befann sig i läroterapi, berättade en historia för mig som illustrerar de påpekanden jag försökt göra. Hon har gett mig tillåtelse att återberätta detta här, med några ändringar av tillfälliga detaljer. En kollega, Henry, berättade för henne att Roger, ansvarig [direktör? Styrelsemedlem?] för en institution som organiserade fostervård för misshandlade barn hade anklagats för sexuella övergrepp. Hon kom därefter i kontakt med Roger, som gav henne de särskilda omständigheterna kring fallet. Roger berättade för henne att en fosterfamilj hade utnyttjat ett barn som blivit anförtrodda dess vård. Initialt hade Roger som ansvarig för institutionen blivit kallad till rätten, men senare blivit befriad från varje felaktig handling. Men han var så rasande över ryktet att han fortfarande var misstänkt att han bestämde sig för att hota att stämma Henry [Brigittes kollega, en psykiatriker i läroanalys] för förtal. När Henry fick Rogers brev återföll han omedelbart i ett mönster som han fått från barndomen. Henrys första steg var att ringa Brigitte och konfrontera henne med frukterna av hans förödande uppväxt. Han visste, sa han, att hon alltid hade haft något emot honom och att hon nu gjorde sitt bästa för att ruinera hela hans framtid totalt.

När hon frågade om han kom ihåg att han gett sitt samtycke till fortsatta undersökningar, skrek han i telefonen, ’Jag pratar inte med dig mer.” Hon svarade att han måste ha velat prata med henne, annars skulle han inte ha ringt alls. ’Nej’, sa han, ’Jag ville bara tala om vad jag har på hjärtat till dig. Jag vägrar prata med en sådan som du.”

Brigitte hade intrycket av att det hon hörde var orerandet från en rasande far som inte tillät barnet som han var spela översittare för att få en syl i vädret [barnets skull inte tro han var något?? Inte komma här och komma?]. Hon drog slutsatsen att sådan behandling måste ha tilldelats Henry vid många tillfällen.

Men var Henry verkligen [ärligt talat] inte medveten om detta [Brigitte kunde inte fatta detta!?]? Båda var psykiatriker som genomgick terapeutisk träning. Brigitte var häpen över hans okontrollerade raseriutbrott och över Henrys oförmåga att inse att han hade dragit på sig denna situation själv. Hon förklarade med vilken lätthet han hade gjort henne till målet på vilken han kunde överföra det raseri han kände mot sin mor som inte kunnat skydda honom mot en våldsam far. Hans uppfattning av nuet var väldigt förvrängd. Annars skulle verkligheten från hans barndom och paniken från det slagna barnet inte så snabbt ha gjort honom oförmögen att tänka klart och att inse hans eget ansvar. I slutet av ordbytet lyckades Brigitte få in följande ord: ’Du behandlar mig som om jag var en fiende, men det är jag inte, jag hoppas att du inser detta när du lugnar ner dig litet.’

Nästa dag ringde Henry igen, helt som ombytt. Hans terapeut hade hjälpt honom att skriva ett vänligt brev till Roger, blottande namnet på de två personer som hade missinformerat honom och bad om ursäkt. Han bad också Brigitte om förlåtelse för att han hade brutit ut i ilska mot henne som han gjort. Han sa att han inte visste vad som flugit i honom men han hade arbetat hårt på detta på senaste tiden. Brigitte försökte kommunicera sina känslor, genom att tala om för honom att hon kände sig som ett barn som försökte rättfärdiga föräldrarnas agerande, påminnande dem om vad de hade sagt men som inte varit tillåten att tala. Hon sa att hon kände till sådana situationer från sina egna erfarenheter och från det klienter berättat för henne. ’Jag vet’, sa Henry, ’Du för allt tillbaka till barndomen. Men mitt utbrott hade inget att göra med min barndom, även om jag blev slagen mycket. Min terapeut tror att jag fick detta utbrott mot dig för att du är kvinna, så jag är mindre rädd för dig än jag var för mannen som hotade mig.’

Fastän glad att det kommit till ett slut kunde Brigitte inte komma över det hon hade upplevt. För henne var det uppenbart att Henry hade fallit tillbaka till sin barndomsverklighet när han blev topp tunnor rasande under deras första telefonsamtal. Det kan mycket väl vara så, trodde hon, att han ofta blev plågad in i paniksituationer av en okontrollerad far som aldrig lät honom avsluta det han sa. Och det kan mycket väl vara så att han bara kunde hålla nästippen ovanför vattenytan genom att slå på sin mamma. Sekunderad av en terapeut som erbjöd honom feministtolkningar medan han uteslöt barndomen från processen helt och hålet, tillät sig Henry att övermannas av sina känslor utan att erhålla/få någon förståelse för dem.

Jag skulle kunna citera många liknande beteendemönster. Jag har ertappat mig själv med att falla tillbaka i sådana förnekandemekanismer vid åtskilliga tillfällen [skriver Miller att ho gjort som terapeut]. Men terapeuter får aldrig ta del i en patients förnekande. Med rätt sorts träning kommer de att vara förmögna att se bakom patientens förstörande och självförstörande utbrott, identifiera de barndomsverkligheter som lurar där och ’konfrontera’ patienterna med dem. Alla har murar/barriärer, att upptäcka dem är en anledning till varför vi konsulterar en terapeut. Terapeuter har de vanliga mänskliga begränsningarna, men inte samma barriärer som patienter så de gradvis kan hjälpa dem att bryta ner barriärerna och ta bort deras envisa effekter.

Brigittes exempel visar att även blivande psykoterapeuter, som själva genomgår analys/läroterapi undviker ämnet traumatisering som tillfogats genom förödmjukelse och grymhet under barndomen. Det är förståeligt att Henry, som enligt hans eget medgivande ofta blivit slagen under barndomen, inte skulle vara förmögen att utsätta sig själv för dessa känslor utan den rätta terapeutiska uppmuntran. Så det är dubbelt beklagligt att han blev analyserad av en terapeut som uppmuntrade honom i detta hans undvikande.

Henrys terapeut borde ha varit förmögen att uppskatta risken Henry löpte genom att låta sig drivas av raser som han var oförmögen att kontrollera därför att han var oförmögen att rikta och förstå den, attackerande eller baktalande människor som inte hade gjort honom någonting. För Brigitte, väl förtrogen med tankemönstren från den svarta pedagogiken, var det uppenbart att Henry antog ett av sina föräldrars (eller bådas) mönster, att klandra och ge sig på barnet och att inte låta honom säga det han hade att säga [som Brigitte inte riktigt fick. Och när hon fick tillfälle pratade Henry bort detta]. Möjligen kunde Henry ha svarat på vad Brigitte hade sagt till honom – det hade kanske kunnat ge honom näring för tankar. Men hans terapeut bekräftade honom i hans förmodan att hans agerande inte hade något att göra med hans barndom. Sålunda kan terapi cementera patientens privata förnekande, och Henry kan sluta med att behandla sina patienter på samma sätt. Det finns inget som kan befria honom från de mönster som han lärde sig från sina föräldrar. Så fort han själv blir terapeut kommer hans patienter att kliva in i denna hans eviga cykel av tvångsmässig upprepning. Ingen av dem kommer att tillåtas tjäna på de möjligheter som modern psykoterapi skulle kunna erbjuda [hur ofta erbjuds man sådan terapi???] där patienter ges tillfälle att förstå de bortträngda känslorna från tidig barndom i sitt verkliga sammanhang.”

* “Dean Ornish:

The doctor known for his regimen to reverse heart disease has a new book with a classic message: Love heals.

Doctors never write a prescription reading: 'Find a large dose of love; take repeatedly.' But Dean Ornish, M.D., says love may be the greatest of all disease-fighters, and it's about time doctors realized it. 'Poets have always known love can heal.'

Ornish, 44, is famous for his groundbreaking studies and best-selling books outlining how exercise, stress management and a low-fat diet (his plan allows just 10 percent of daily calories from fat) can reverse heart disease. Now, in upcoming PBS specials and a new book, Love & Survival, he details research indicating loneliness can kill you, while love and a sense of community can heal.

'I ask people: 'Why do you smoke, drink, overeat?' They say, 'You don't get it. It helps us get through the day.' One woman said, 'I have 20 friends in this pack of cigarettes, and they're always there for me.' People often fill their voids with drugs, channel-surfing, the Internet. The real epidemic isn't physical heart disease. It's spiritual heart disease: loneliness and isolation.'

Even a doctor's 'love and regard' can help a patient, Ornish says in his office overlooking San Francisco Bay. "Unfortunately, when penicillin came out, doctors found that if you gave it to patients with pneumonia, whether you loved them or not, they got better. That might be true for pneumonia. But for chronic diseases that are the scourge of the 20th century -- heart disease, cancer, diabetes, obesity -- love can help.'

Ornish, a former 'Type A' workaholic who says he felt suicidal earlier in life, was divorced in 1993 and is now engaged to a manager of a software firm. He says their intimacy is healing him in ways he never imagined. 'I used to feel loved because I was special. Now I feel special because I am loved and because I can love.'

Also see here.

Addition January 19: Miller writes that the fact that we live in a family or partnership doesn't mean we know what love is... Ot that we can take it in, take a love in that is actually existing. Miller writes about a woman Jean (in upper middle-age), living with a man that truly loves her, but her early story makes her unable to understand or take this love in. But he hangs on there! At last Jean enters a good therapy and is able to process things to that degree that she is capable of meeting her husband in a new manner...

Yes, and even in a family we can feel (and be) very lonely... According to what Ornish has written, and how she has interpreted him.

Miller writes at page 48 in the book referred to above:

"With all due respect for everything that has been said and written about the power of love, we should never forget that good will and devout wishing alone will not be enough to free a person to love if that person is in a state of unremitting internal war. This desperate conflict would not be taking place if that person's true self had not been suppressed in childhood."