I generationer så har föräldrar försökt hitta pålitliga och tillförlitliga sätt att handskas med ”dåligt beteende hos barn.” Den senaste och en av de populäraste teknikerna för att disciplinera är timeout skriver en Peter Haiman. Ja, det där med de nyauktoritära och nykonservativa tendenserna i samhället. Och vad är gränssättning?
Att möta ett barn med tystnadens mur.
Fastän timeout är bättre än att slå så är det inte ett lämpligt sätt för föräldrar att handskas med sina barns beteenden. Därtill kan användande av timeout skapa dåligt beteende senare hos barnet.
Dessa problem kan också påverka välmåendet för barnet senare och också på ett allvarligt sätt göra föräldrabarnrelationen ansträngd.
Se mer om det nedan.
Barns beteende är symtom på något. Deras beteende har en välgrundad anledning. Barns beteende bestäms till största delen av hur de känner angående sina fysiska och psykosociala behov just för tillfället.
Och det handlar också om behov som inte har fyllts tidigare, kanske väldigt tidigt (och handlar kanske om skador redan före födseln).
Behov är starka i varje barn och barn är av naturen känsliga för sina egna behov. Om en eller flera behov inte har mötts så kommer barn snart att känna sig obekväma och obehagliga till mods.
Barn gråter när de känner sig obekväma. Ett spädbarns eller litet barns gråt handlar om känslor av frustration. Denna har utvecklats som en överlevnadsmekanism och för att få föräldrars uppmärksamhet. Syftet med gråt är att få den sorts kvalitativa kärlek och bry sig om från föräldrarna som fyller omötta behov och genom detta skapa känslor av säkerhet hos barnet.
Behov och känslor som inte mötts med respekt och aktning kan alltså leda till osäkerhet eller överdriven säkerhet (och till att man tror att det man utsattes för var för ens eget bästa och att denna behandling är vad barn behöver).
Äldre barns och tonåringars dåliga beteende är ett rop på hjälp, något som talar om att behov har gäckats.
Att svika viktiga behov känns inte bra för någon i någon ålder. Barn kan bli ganska upprörda och krävande när deras behov inte fylls. Deras ofta intensiva utbrott härstammar från deras beroende natur. Och till skillnad från de flesta vuxna så saknar barn förmåga att fylla sina egna behov. En makt vuxna har (åtminstone mot sina barn, om de så inte har det i andra sammanhang, eller inte tycker de har det i andra sammanhang).
De är nästan helt fysiskt oförmögna att ta hand om sig själva (ju mindre de är desto mer oförmögna och utlämnade är de).
Genom sin natur har de också starka känslomässiga behov och sårbarheter (se filosofen Avishai Margalit om allas vår sårbarhet - the vulnerable human being).
Dessutom så är unga människor olikt de flesta vuxna oförmögna att tåla frustration bra. Och i tillägg till detta så är spädbarn, småbarn och många förskolebarn oförmögna att identifiera de behov som inte mötts eller frustrerats och som gör dem upprörda. De saknar ord för dessa helt enkelt, kan helt enkelt inte uttrycka dem i ord.
Detta gör det omöjligt för de flesta små barn att tala om för sina föräldrar vad som bekymrar dem och varför de ofta är oförmögna att se till att fylla sina behov själva. Men om man skämmer bort dem vad händer då? Då blir de odrägliga sedan? Blir de?
Om ett barn sätts i timeout så förlängs den tid som barnet måste uthärda behov som frustrerats och som först orsakade det ”dåliga” beteendet. På det sättet så blir normala behov som inte mötts alltmer obehagliga allt eftersom timeouten fortsätter. Småbarn är beroende av, vill vara tillsammans med, vill ömsesidigt älska och behöver sina föräldrar.
Praktiken att separera barn i timeout kan i sig själv orsaka senare dåligt beteende därför att vara ensam och i time-out ökar en frustration barnet redan känner.
Och kan orsaka senare utbrott och dåligt beteende i andra sammanhang, som kanske inte kan härledas till det som orsakade dåligt beteende tidigare. Eller leda till ett barn som visserligen är väldigt väluppfostrat, men som senare (i vuxenlivet inte minst) kanske drabbas av depression. Och oförmåga att förvara sig adekvat vid behov.
Hjälper timeout ett barn att uttrycka sig – och få både sig själv och den vuxne att förstå vad som orsakade frustration? Att verbalisera sig istället för att agera ut?
Handlar det bara om att ”hjälpa barnet eller den unge vuxne”? Krävs det kanske ganska ofta (kanske nästan alltid) en förståelse hos den vuxne, en vuxen som i sin tur frustrerats tidigt, så han/hon har svårt att leva sig in känslomässigt därför att han/hon var tvungen att stänga av sina känslor och därför sin förmåga till medkänsla? Undrar jag ganska ironiskt. Jo, vi är (fortfarande) ett förnekande samhälle.
Vet vi alltid bäst? Måste vi alltid låtsas att vi vet bäst? Undrar jag ganska argt. Att vi är ärligt sökande behöver det innebära att vi inte kan finnas där för våra barn och ungdomar heller? Dvs. att vi finns där som vuxna som inte bara skyfflar över ansvaret - heller? Varifrån kommer vår förvirring? Är vi hjälpta av quick-fixes eller gurus annat än i nödsituationer kanske?
Haiman skriver att timeout får livslånga effekter/konsekvenser och jag tror att han har rätt. För det frustrerade barnet som känner sig illa till mods eller olustigt så blir timeouten något som understryker tystnad (tystnadens mur) och känslan av att bli förkastad av sina föräldrar. En ung person som beter sig dåligt och sedan blir utsatt för timeout känner sig skadat, känner ont. Detta ont kombinerat med den frustration som gjorde att den unge betedde sig dåligt först föder vrede. Och praxis som timeout som skapar ont och vrede kan skada barnet.
En allvarlig sak som timeout i barndomen kan skapa är läxan att man bör svälja eller stänga inne obehagliga känslor. Ett barn i timeout som är upprört och oförmöget att uttrycka känslor av nödläge behöver desperat stoppa dessa känslor. Det är tvunget att trycka ner dem. Om det inte har hjälp av medkännande vittne.
För att kunna handskas med svåra känslor så lär sig barn att ignorera och/eller att distrahera sig från den energi som kommer från känslor av vrede och ont. På detta sätt så lär sig barn att tränga bort sina smärtsamma känslor.
Istället så kan nervösa vanor dyka upp, som att suga på tummen (trösta sig själv), att bita på naglarna, dra sig i håret, klia sig, dra i kläder, självskadebeteenden av diverse sorter och grad och många andra liknande beteenden.
Syftet med dessa beteenden är att hålla obehagliga känslor på avstånd, och genom att identifiera sig med föräldrarnas kritik kanske straffa sig själv. Dessa försvarsstrategier tjänar syftet att frigöra vrede och gör att barnet ignorerar obehagliga känslor.
Men detta innebär inte att de försvinner. De kan dyka upp senare i helt annat sammanhang, i sammanhang som inte till synes har någon koppling, antingen I vredesutbrott eller i en depression.
Och ett resultat av att inte vara medveten om sina verkliga känslor kan bli ett karaktäristiskt drag i denna persons liv. Något som reducerar en person självmedvetenhet och kan påverka livskvaliteten genom ett helt liv.
Såvida man inte ifrågasätter detta och får adekvat hjälp att bearbeta detta, om man inte kan göra det på egen hand.
Föräldrar kan bäst få ett väluppfostrat och självdisciplinerat barn genom att svara på, vara lyhörd för och oavbrutet möta barnets behov, de normala behov utvecklingsmässigt, genom att visa och uttrycka mänskliga värderingar i det dagliga samspelet med sina unga. Dvs. bäst i känslomässig förståelse (först för sig själv, som det barn man en gång var själv).
Oroliga och bortskämda barn skapas när föräldrar inte möter barns normala behov konsekvent, genomgående och riktigt. Självklart är inte det lätt när man själv har saker i sin ryggsäck.
Det är också viktigt att erkänna myten om att fullt ut möta ett barns behov kommer att göra barnet bortskämt. Forskningslitteraturen visar klart och tydligt att motsatsen är sann. Det ”väldisciplinerade” barnet får man när föräldrar (eller andra vårdnadshavare) på ett bra sätt fyller behoven för sina barn i barn- och ungdom.
Men tricket är att veta och förstå vilka barns verkliga och grundläggande behov – och drivkrafter – är… Vilken människosyn man har. Fast jag tror att denna sorts människosyn inte har med tyckande att göra. Hur människan är funtad har med fakta att göra. Och hur människan är funtad har en orsak.
Misshandel av barn handlar inte bara om fysisk och sexuell misshandel, utan också om känslomässig, dvs. att inte respektera sitt barn, dess känslor, tankar, behov. Och det finns olika sorters utnyttjande av barn, bland annat det som har kallats känslomässig incest, något som amerikanskan Pia Mellody tror är väldigt vanligt, dvs. att använda sitt barn som pratpartner och någon slags terapeut. Något ett barn inte kan säga nej till, men kanske rationaliserar till något gott senare…
Snabbt översatt och skrivet så här på morgonkvisten av en som inte har vare sig högre studier i engelska eller psykologi. Jag är "bara" pianopedagog med intresse för en MASSA andra saker, inte minst dessa... Och reagerar starkt på saker.
Se "Plain Talk About Spanking."
Och det är inte sant att det som inte dödar oss gör oss starkare!
Inlägg
