Diagnosis...

Came to think about diagnosis, and was curious on what the Dutch therapist Ingeborg Bosch has written about this in her book "Rediscovering The True Self", so I looked in it (the revised version). Want to make a first posting about this, maybe catching this up with more postings.

But for the first she writes:

“We are adults with a divided consciousness. We don't have a child living inside us that can be healed, loved, reassured etc. We can only heal the effects of the past by allowing ourselves to feel the old pain while we are aware of the present reality.

Conceiving ourselves as being divided into 'me and my child' stimulates disintegration, instead of leading to the integration necessary to heal.

Moreover loving, reassuring, listening to and respecting etc. our 'inner-child' just fuels our False Hope [i.e. fuels a defense that we can get something today we needed then but didn't get then, something that was so painful then that we had to defend ourselves against and deny to survive] (page 242-243).”

In Swedish:

“Vi är vuxna med delade medvetanden. Vi har inget barn som lever inuti oss som kan helas, älskas, lugnas osv. Vi kan bara hela effekterna av det förflutna genom att tillåta oss att känna den gamla smärtan medan vi är medvetna om den nuvarande verkligheten.

Att tänka, föreställa oss som delade i 'jag och mitt barn' stimulerar motsatsen till integrering , istället för att leda till den integration [förening till ett helt] som är nödvändig för att helas [enligt bland andra Bosch].

Dessutom, att älska, lugna, lyssna till och respektera osv. vårt 'inre barn' understödjer bara vårt falska hopp [dvs. ett försvar att vi ska få något vi inte fick då, som vi dock hade behövt då, men som var så smärtsamt att vi måste förneka det och försvara oss emot].”

Bosch writes about “Obsessive-compulsive disorders” (OCD):

“These disorders reveal a False Hope strategy: 'If only I can do this or that in such and such a way, I can ward off the danger'. Of course the danger could never be warded off, since what we are afraid of has already happened. We just haven't admitted it and felt the pain and fear.

Research shows that people who suffer from obsessive compulsive behavior, have the lowest rates of suicide when compared to those officially diagnosed as suffering from other 'mental diseases', especially depression.

This would be in line with the hypothesis that Obsessive-Compulsive Disorder (a DSM-IV diagnostic label) is an extreme form of False Hope, which implies that it serves as a very efficient buffer against experiencing the Primary Defense.

The Primary Defense, as we have seen, can often be equated to what is called 'depression', which has the highest correlation rate to suicide (page 245-246).”

In Swedish on "Tvångssyndrom":

“Dessa störningar röjer en falskt hopp strategi 'Om jag bara kan göra det här eller det där på det eller det sättet kan jag hålla faran på avstånd.'

Naturligtvis kan faran aldrig hållas på avstånd, eftersom det vi är rädda för redan har hänt. Vi har bara inte erkänt den och känt smärtan och rädslan.

Forskning visar att människor som lider av tvångssyndrom har den lägsta frekvensen av självmord jämfört med dem som officiellt är diagnostiserade som lidande av andra 'mentala störningar', särskilt depression.

Detta skulle kunna vara i linje med hypotesen att tvångssyndrom (en DSM-IV diagnostisk beteckning) är en extrem form av falskt hopp, vilket betyder att den tjänar som en väldigt effektiv buffert mot att uppleva det ursprungliga försvaret [att klandra sig själv, kort uttryckt].”

Motive forces…

If the only motive (propelling) force is money what society, workplaces etc. does this create? Are we making a better job with this motive force (something power and career people "firmly" believe is a drive for all people)? I wonder if (all) people are only driven by money as the main motive force? But all people need and are entitled to live a decent life.

Is this motive force (money) a good motive force for making a good job? Are we making a better job when we are rewarded with more money than our colleagues? Are we making a better job today then we did earlier (when we didn’t have individual salary or wage)? I don’t think I do. And maybe that has reasons.

What happens when people realize that they have been striving for something that will probably never occur? That they are trapped in a life where they have to work till they fall dead down? Is this freedom or slavery (serfdom)? A modern form of serfdom and slavery?

How will they react if and when they realize that other people at the same time retire at an early age (in their fifties for instance) with a much higher material standard?

How do they react when they realize that if you land in different life circumstances it hasn’t with competence to do? Or does it have with competence to do?

Is the society encouraging sound drives in people I also wonder?

And the people in power are loyal to each other (networking).

If one generalizes: loyalty, solidarity is something women devote themselves to and are interested in, men compete instead. But I don’t think we are born this way.

The grassroots are caught by helplessness and resignedness (but from where do those feelings originate? So would it be possible doing something about them?).

What would sound drives be?

Society is encouraging unsound forces in people I would assert. And this leads to the kind of inequality we see all over the world. Leads to the enormous cleavages between people.

A voice in Sweden, on bonus and retirement scandals and a woman highest up in the labor union movement (Swedish Trade and Union Confederation):

“Wanja Lundby-Wedin is made scapegoat for dissatisfaction, anxiety and indignant feelings that have become ripped open in the paths of the financial crisis. What has she done?

She has as a member of the board for AMF [insurance company, administering retirement money] approved of a ‘juicy’ retirement agreement to a former CEO.

A fact that has been available for reading in the company’s annual report for many years – as a Sverker Sörlin pointed to in Dagens Nyheter [a big newspaper here] but something nobody have breathed about earlier. It has been possible for all those capable of reading from the book to acquaint themselves with these facts [they haven’t been hidden. But I wonder, where have the press and media been? And why haven’t they reported about this? Because they take on the power’s businesses?].

But now, when people are losing their jobs and greedy CEOs are allowed to wind (fawn) and pretend that they are giving up their giant bonuses, then one go for Wanja, who as the chairwomen for Swedish Trade and Union Confederation ought to know better [and yes, in a way she ought to??]. Where all other people have been blind she should have seen. She hasn’t grabbed anything for her own sake, she has only, as all other up there, failed to adjust to a slower speed in a bolting capitalism. For this she is hated and has to become removed while the overpaid capital and trade and industry elite remain sitting biding their time.

Financial crisis, losing ones job and bonuses isn’t Wanja’s fault. Our society’s mentality isn’t her fault. My thought is the more the man on the street shuts him/herself off from the public affairs, from the local politics and doesn’t engage her/himself –in the school and care, in how people are living, jobs and the distribution from the fruits of the society – the distance to those in power, who are power professionals will increase and that’s why we are getting all those things such as bonuses and fantasy agreements.

I think our society is suffering from a political but also trade and union lack of interest and a lack of engagement from the general public.

When people leave walk-over to the power we have gotten a societal climate where the cream of those in power believe they can do whatever they like, because they don’t get any feedback from reality until it’s too late [this was pretty kindly said, quite ironically. Do they care about the man on the street, generally? Of course I think there can be and are exceptions]. And not until fantasy pensions and bonus agreements are known to people, in the gloomy light of a financial crisis, one gets upset and start to tell people off in letters to the press and voting on the net.”

Yes, the power is networking, but what are we, the men and women on the street, doing?

And why?

It has been shown that the social mobility has been greater in the Scandinavian countries (with a strong welfare state) than in countries like Great Britain and USA. See here, here and here (the first two texts are in Swedish, but maybe possible to translate and the third is in English, from New York Times).

My blogpostings have been looking very strange for a long time. But I haven't had time figuring out what it has been about. It looked much better when I started blogging. This has been really disturbing, because actually I care how my blogs are looking. I get the message that my HTML-code isn't accepted... But I have been capable of posting anyway.

Rage, fury…

about J. Stiglitz here (from Indiana!) and see his homesite here.

Found an article by the American economist Joseph Stiglitz on the economical crisis “Capitalist Fools” about “five key mistakes – under Reagan, Clinton, and Bush II – and one national delusion,” and the reading of it made me think.

For ordinary people, the man on the street, maybe realizing what he/she has had to go without, forsake, and probably is forced to go without further * because of the politics that has been pursued (and realize the results of this politics) must be very hard. Where and how does this anger get expression? How is this (justified) disappointment (for the deceit and treachery to the man on the street) expressed?

Some people use denial to escape the anger?

Similar things exercised by people in power occur in other countries on this earth and have occurred during history.

What have they led to?

* But I am not sure that people should HAVE to forsake as much as they are probably going to be told... The governments here and there COULD do more for the ordinary man in this crisis!?? And then I don't mean just food and shelter or a roof over the head as we say!

Survival of the fittest, what persons deserve freedom, and what persons get it?

Is it true that it should be (are) the most adaptable (flexible) who survives best? And the less that have most problems surviving?

If we should examine people in higher positions, earning more money then the average, what would we find? That they are the most flexible or adaptable, more than most of those under them? Or can they be very inflexible, no especially adaptive, rigid, stiff? (Do many of them have more means hiding this too?)

But it’s not impossible that many of them want to believe that they are superior and deserve their position and wealth?

Social Darwinism, survival of the fittest, is about blaming the one who is a failure, who don’t succeed! With your success or failure you have proved if you are as good as other people or less good! If you deserve a decent living or not!

Strikes me once again; empathy is said to be one of several risk factors for burnout according to science.

Thought about inconsequence (arrogance, cynicism) in rhetoric (in politics, on the net in debates there etc.), an inconsequence making you totally confused and thus unfortunately entirely mute. Who is the stupid here? It must be me (primary defense?).

Neoliberals have told me that if nobody wants my product: my piano-playing, piano teacher work, then those things has to die. If nobody is willing to pay me for those things, goodbye with it.

But if a neoliberal try to sell his products or services as an own manufacturer with little or no success, then the failing success has with something else to do then with the need for or quality of his product, something it had in my case though. It’s nothing wrong with their product or what they want to sell (compared with my “product”), but the fault lays somewhere else, on taxes, the society, the government.

How is it with the logical thinking?

When the power has succeeded to make us, the grassroots, fight they have succeeded! People won’t see the ruling class or what they are doing if the grassroots are fighting between themselves. Forces try to make us believe that we have the same chance as those wealthy. Playing on the false hope defense.

The “weak” can die or something? Who are loyal with them? Loyal with the losers?

The wealthiest, richest and with most power join in groups of lots a different kinds to support each other (and most of those are men too), they organize themselves in closed and (often) secret groups. Loyal to each other?

But who are loyal to us. How do we, the grassroots, deal with this? By trying to be awaken to things, not let the power divide and rule! Who are going to protect the weak groups in society? (who are the weak and where does he weakness comes from?).

From where comes limitless needs? Can those ever become filled?

In the blogposting “Political mathematics” you can read that demands on cars, TVs and cell phones have decreased in the global financial crisis paths. The need for school education, glaucoma and cataract surgery and changing diapers are on the other hand unchanged from losses of demands on the market. But the government doesn’t think it can afford looking so those needs are covered- we have a crisis for God’s sake! The message from the secretary in charge is that we have to prioritize.

But the truth is that the government has prioritized differently for how the money shall become spent. New and more an more gloomy prognoses are published almost weekly about how drastic the cuts that will become forced on the general welfare. The needed money is almost exactly the money the tax cuts are for work! This means that 30 000 people will lose their jobs. 30 000 persons whose jobs are needed everyday, everywhere in the country. They are at risk of losing their jobs because the government doesn’t think if can afford them!

The Left party, as the envious bores they are (as the blog owner calls herself and her friends), has initiated an investigation how the tax cuts for work are divided among people in different income groups. Just to check if it really is the low and middle wage earners who are the most benefited by those tax cuts.

If it is like that, something the government readily claims, there is some sort of demand stimulus in the reform that at least isn’t totally crazy in a recession.

But it isn’t like this.

As a matter of fact more than 52 percent of the tax cuts for work go to the highest paid third part. They don’t need to increase their consumption. They will in all likelihood not do this to any significant degree. People on these income levels save the money they get over and the money neither lead to jobs nor to tax revenues.

The lowest paid on the contrary are made do with 8 percent of the tax cuts total value.

The 15 billion Swedish Crowns it’s about here could have become used better. A billion could have one to the lowest paid. While 14 billions needed for keeping the staff in the health care, child care and school could have gone exactly to those things.

It should, in contrast to using them to even more increase the already highly paid peoples’ space for savings, have become used to keeping the unemployment down and the employment up – something that actually should have been highly prioritized given the general state on the labor market.

This would in turn have held 30 000 publicly employed peoples’ consumption up and kept the economy going. Instead they are at risk of becoming thrown out into the low income slough on a really lousy dole or being forced to change account from the municipality town’s wage office to the social welfare office.

And the needs for the tasks the employed in the municipality are doing won’t disappear as said before.

So it will probably become the fired assistant nurses, children’s nurses, the teachers and home helps that have to step in and take care of their old tasks unemployed when the local governments service can’t afford it or haven’t time for it.

Why is the government doing this bizarre prioritizing? Have they misjudged the situation? Have they failed?

Hardly. This IS the bourgeoisie policy. This thesis the blog owner has developed together with another woman in an article linked here.

This is what Naomi Klein calls the prerequisites for Shock therapy?? A real or an caused crisis, where people in shock have nothing to put against.

But information is shock resistant as Klein also writes.

From another article "Bourgeoisie strategy": The refusal to intervene from the right government’s side isn’t due to lack of wisdom, but a logical consequence of the bourgeoisie political agenda.

The support for a commonly financed welfare is strong in the Swedish people. Too strong for the bourgeoisie parties to win sympathies on open talk of cuts and privatizations. But the right’s political agenda, that more and more of social security, nursing and care shall become financed privately hasn’t changed, only its rhetoric.

The bourgeoisie government has already made deteriorations in unemployment, health care and parental benefits.

At the same time many of the authorities which are the citizens’ immediate meeting with the welfare systems, as the employment offices and the regional social insurance office have gotten powerfully reduced subsidies and become reorganized from the bottom. The new, harder rules to get those benefits are hard to understand both for the citizens and the employed, people have to wait unreasonably long for payments and the staff is pressed to their utmost.

It’s natural that such a development leads to an increase in dissatisfaction and distrust against the common welfare systems. The ones that have opportunities will seek themselves to supplementing, private insurances to compensate for the deficiencies in the common systems. This is encouraged by the right government. The strategy is to create support for a gradually liquidation of the loyal, tax financed welfare systems through sabotaging them.

Warning bells are working full steam about an approaching welfare crisis and economists as well as local politicians are appealing to the government to intervene. But the secretary in charge says the municipalities have to prioritize. En clair this means that the government encourage to cuts in the school, child care, health care and geriatric care. At the same time as the safety systems and the authorities administering them are undermined; the government intend to let the school and health care collapse.

That the right government uses the economical crisis with the aim of carrying through a fervently coveted system shift becomes more and more obvious.

Local politicians, no matter what party, have the ungrateful job to cut the already hardly harassed welfare sector.

The government wash their hands and instead concentrates on creating laws and decrees favoring private alternatives for all our welfare. Thus the ring is raked for private health care companies and insurance companies taking over where the public have “failed.”

Instead of trying to get support for its privatization politics, through arguing, the government is prepared to sacrifice not only citizens health care but also the possibility for the staff in the welfare sector to carry their work through.

The government’s passivity under the ongoing recession isn’t about ignorance about what to do. What sort of visions does a government have that cut the taxes with 100 billion Swedish Crowns and encourages the local politicians to prioritize among sick, old and children? In fact it’s high time that the right government tells the Swedish people what it wants to carry through and they should become forced to argue for this.

So true!

I dislike this government from deep, deep in my heart.

Hur man kan känna igen effekterna av sexuella övergrepp…

Ur boken ”The Courage to Heal” av Ellen Bass och Laura Davis, kapitlet ”Effekterna av sexuella övergrepp: att känna igen skadan. Att noga granska.” s. 37-43, i min litet fria översättning:

”Människor har sagt till mig: ’Varför drar du upp detta nu?’ Ja, varför? VARFÖR? Därför att det har kontrollerat varje (alla) aspekter av mitt liv. Det har skadat mig på varje tänkbart sätt. Det har förstört allt i mitt liv som har varit av värde, det har hindrat mig från att leva ett tryggt känslomässigt liv. Det har hindrat min förmåga att klart och fritt älska. Det tog mina barn ifrån mig. Jag har inte kunnat lyckas i världen. Om jag hade haft en trygg barndom kunde jag ha varit vad som helst idag. Jag vet att allt som jag inte tagit itu med nu är ännu en börda som jag måste bära resten av livet. Jag bryr mig inte om om det hände för 500 år sedan! Det har påverkat mig all denna tid, och det spelar roll. Det spelar väldigt mycket roll.’ – Jeanette Lavender, 47-årig överlevare.

De långsiktiga effekterna av sexuella övergrep på barn kan vara så genomgripande att det ibland är svårt att slå fast, exakt sätta fingret på hur övergreppen [verkligen] påverkade dig. Det genomsyrar allt: din självkänsla, dina intima relationer, din sexualitet, ditt sätt att vara förälder, ditt arbetsliv, till och med mentala hälsa och sunda omdöme. Överallt där du tittar ser du dess effekter. Som en överlevare förklarade:

’Det är som en av dessa bilder jag kommer ihåg ur Highlights for Children magazine. Cykeln var gömd i ett träd, en banan växte ut från någons bil och alla människor var upp-och-ner. Texten under sa ’Vad är det som är fel med denna bild?’ Men så många saker var förstörda och malplacerade, det var ofta enklare att säga ’Vad är det som är rätt i denna bild?’

Många överlevare har varit för upptagna med att överleva för att lägga märke till de sätt på vilka de blivit skadade av övergreppen. Men du kan inte läkas förrän du erkänt de områden som behöver läkning.”

Jo, inte förrän man bearbetat det som hänt inser man allt detta; allt vad man ha gått miste om, allt man saknat??

”Eftersom sexuella övergrepp bara är en av många faktorer som påverkade din utveckling, är det inte alltid möjligt att isolera effekterna av de andra påverkansfaktorerna i ditt liv. Är ditt självförtroende lågt därför att du var ett afroamerikanskt barn uppväxt i ett rasistiskt samhälle? Därför att du växte upp i en kultur som nedvärderar kvinnor? Därför att din mamma var alkoholist? Det är samspelet mellan hundratals faktorer som gör dig till den du är idag.

Sättet på vilket övergreppen hanterades när du var barn har mycket att göra med deras påföljande påverkan. Om ett barns avslöjande möts med medkänsla och effektiva ingripanden, börjar helandet omedelbart. Men om ingen lade märke till eller svarade på din smärta, eller om du blev klandrad, inte trodd på, eller led fortsatt trauma, blev skadan ytterligare försvårad, förvärrad. Och sättet som du handskades med övergreppen kan ha skapat ytterligare problem.

Alla överlevare påverkas inte på samma sätt. Du kan klara dig bra i en del av ditt liv och sämre i en annan. Du kan vara kompetent i arbetet men ha problem med intimitet. En del kvinnor har en ständigt gnagande känsla att något är fel. För andra är skadan så flagrant och uppenbar att de tycker att de spillt bort sitt liv:

’Vad mig anbelangar stals hela mitt liv ifrån mig. Jag blev inte det jag kunde ha blivit. Jag fick inte den utbildning jag kunde ha fått när jag var ung. Jag gifte mig alltför tidigt. Jag gömmer mig bakom min man. Jag sökte inte kontakt med andra människor. Jag har inte haft ett rikt liv. Det är aldrig för sent, men jag började inte arbeta på detta förrän jag var trettioåtta och allt kan inte vinnas tillbaka. Och det gör mig väldigt arg.’”

Socialt isolerad, kompenserande det med sina barn. Vara levande genom sina barn, leva genom sina barn. Ha ett ”rikt” liv genom dem. Oförmögen att ha ett rikt liv på egen hand, utan sina barn.

”Effekterna av sexuella övergrepp på barn kan vara förödande, men de behöver inte vara permanenta. Medan du läser detta kapitel kan du komma att ertappa dig själv med att nicka ditt huvud – Åh, jag också - igenkännande, kanske för första gången i ditt liv, över sätten på vilka övergreppen påverkat ditt liv. Titta på följande listor och fråga dig själv hur du har blivit påverkad. Sådant igenkännande kommer troligen att vara smärtsamt, men det är faktiskt del av helandeprocessen.

När vi frågar ’Var befinner du dig nu?’ beskriver vi omfånget av de effekter som överlevare av sexuella övergrepp upplever: detta är för att hjälpa dig att ärligt titta på följderna av övergreppen på ditt liv idag. Listorna är inte ett diagnostiseringsverktyg och dess avsikt är inte att tjäna som ett sätt att bestämma om du har varit utsatt för sexuella övergrepp eller inte.

En del av effekterna av sexuella övergrepp på barn är ganska specifika – sådana som påträngande bilder av övergreppen medan man älskar. Andra är mer allmänna – sådana som låg självkänsla eller svårigheter att utrycka känslor [alexitymi?] - och kan orsakas av förhållanden eller händelser andra än sexuella övergrepp på barn. Det är viktigt att vara medveten om att fysiska och känslomässiga övergrepp också kan leda till många av de symtom som listas här.

Om du känner igen dina egna problem i de följande listorna men är osäker på om du var utsatt för sexuella övergrepp, känn inte att du måste etikettera dig själv som överlevare förrän du är beredd att göra det. Ta hand om dig själv. Skaffa dig stöd. Arbeta på helande utifrån de upplevelser/erfarenheter du är säker på. Och lita på att din historia med tiden blir klarare.

Självaktning/självkänsla och personlig makt.

När du blev utsatt för övergrepp, blev dina gränser, din rätt att säga nej, din känsla av att ha kontroll i världen kränkta. Du var maktlös [kunde inte förhindra det som skedde, det var inte ditt fel att det hände]. Övergreppet/n förödmjukade dig, gav dig budskapet att du hade litet värde. Ingenting som du gjorde kunde stoppa det.

Om du talade om vad som hade hänt [hände] dig för någon, blev du troligen ignorerad, tillsagd att du hittade på, eller tillsagd att glömma det. De kan [till och med] ha klandrat dig [för det som hände. Att det var ditt eget fel, att du ville det osv.]. Din verklighet blev förnekad och förvrängd och du undrade om du var galen. Hellre än att se förövaren eller dina föräldrar som dåliga, så började du tro att du inte förtjänade att tas hand om, att du faktiskt förtjänade misshandeln. Du kände dig isolerad och ensam [känslor man tar med sig upp i vuxenlivet, ända till man börjar bearbeta det som är rötterna till dessa känslor, eller får hjälp att se och bearbeta dem och otvetydigt fördöma det som skedde, vare sig det handlade om sexuella, fysiska eller känslomässiga övergrepp. Utan att förstå förövarna! Men se det som skedde ur barnets synvinkel].

Många barn som utsatts för övergrepp får direkt ut höra att de aldrig kommer att lyckas, att de är dumma eller att de bara duger till sex. Med budskap som dessa är det [självklart] svårt att tro på sig själv.

Var är du nu?

• Känner du att du är dålig, smutsig eller skamsen?
• Känner du dig maktlös, som ett offer?
• Känner du dig annorlunda än andra människor?
• Känner du som om det är något fel på dig långt inne? Att om folk verkligen visste skulle de dra sig undan?
• Känner du dig någonsin självdestruktiv eller självmordsbenägen? Eller att du helt enkelt vill dö?
• Hatar du dig själv?
• Har du svårt att vårda dig själv och ta hand om dig själv? Har du förmågan att njuta av att känna dig bra?
• Tycker du att det är svårt att lita på din intuition?
• Har du svårt att försvara dig i farliga situationer? Har du upplevt upprepad reviktimisering (våldtäkt, överfall, hot, slag) som vuxen?
• Har du känsla för dina egna intressen, talanger eller mål?
• Har du svårt att känna dig motiverad? Blir du ofta satt ur funktion, orörlig?
• Är du rädd för att lyckas?
• Kan du fullfölja de saker som du har föresatt dig att göra?
• Känner du att du måste vara perfekt?
• Använder du arbete och prestationer för att kompensera för otillräcklighetskänslor i andra delar av ditt liv?”

Slår mig medan jag översätter detta: hur är det att växa upp med en mamma med många av de problem som räknas upp ovan? Även om man som barn kanske inte har blivit utsatt för sexuella övergrepp själv? Även om man själv blir förskonad från detta? Ja, vilka effekter kan sexuella övergrepp få generationer efter? Är det bara en (den som blir offer för det) som blir drabbad av sexuellt övergrepp?

Hur är det att ha en mamma som inte känner sig komfortabel i fysisk kontakt med sitt barn? Med en mamma som är förlamad av maktlöshet från gång till gång? Får barnet rycka in som förälder då? Rycker barnet in som förälder då, fast det är alldeles för litet för det och egentligen borde ägna sig åt sin egen utveckling?

En förälder som bara lever för familjen och barnen och inte har så många sociala kontakter, och alltså är beroende av sina barn inte minst?

Hur är det att ha en mamma som inte tar riktigt hand om sig själv? Som har inte mycket uttalade självdestruktiva drag, även om de inte leder till konkret självdestruktivtbeteende (som att skära sig, missbruka droger osv.)?

En mamma som måste vara perfekt, till exempel ha det perfekt hemma, och som inte kan sitta ner i en solstol eler lägga sig i en hammock på sommaren och njuta, som anklagar sig för att vara lat? Ja, som anklagar sig för att vara så dålig; som mamma inte minst? Som använder det att vara perfekt för att duga? Som strävar efter att vara perfekt för att kanske få den kärlek som hon aldrig kommer att få; nämligen den från sina föräldrar? Som förnekar sina egna behov, och till och med ganska harmlösa behov... Och som genom förnekandet av sina behov får en känsla av makt...Och som utövar detta behov av makt på dem som är ÄNNU svagare än hon, under täckmanteln av kärlek och bry sig om...

Och om barnet med en sådan mamma dessutom själv utsätts för sexuellt övergrepp… Där ”sexuellt övergrepp” kan vara allt från otillbörlig beröring till regelrätta samlag.

Så sexuella övergrepp på barn kan aldrig tas tillräckligt mycket på allvar!? Konsekvenserna sprider sig som ringar på vattnet. Något förövaren borde vara medveten om! Han (hon) borde vara medveten om att skadan inte begränsar sig till detta tillfälle (dessa enstaka tillfällen) ens. Att detta inte är något bagatellartat och definitivt inget att vifta bort.

Men denna bok är en högst värdefull och användbar guide även för överlevare av fysiska och känslomässiga övergrepp.

En läsare av boken skriver så här:

”När jag läste denna bok insåg jag allra först hur höljt i ett töcken och förvrängt mitt sätt att se på saker var [på grund av sexuella övergrepp denna kvinna varit utsatt för som barn], jag insåg att allt som såg helt sant ut för mig faktiskt var en villa (illusion, självbedrägeri) och det som jag ansåg vara en vanföreställning faktiskt är sanningen. För mig var detta en ögonöppnande erfarenhet. Och jag tror att denna sorts dimma är typisk för överlevare av alla sorters övergrepp.”

Jag tror föresten författarna av denna bok senare i kapitlet, översatt här, skriver att i en familj där sexuella övergrepp förekommer förekommer också andra sorters övergrepp; fysiska, känslomässiga i olika grader och former. Och tvärtom; i familjer där det förekommer fysiska och/eller känslomässiga övergrepp förekommer det inte sällan också sexuella övergrepp av olika slag och frekvens.

Och vissa terapeuter menar att de flesta av oss har NÅGOT vi måste förtränga en gång, samt att (alla) dessa förträngda saker ALLTID skapar NÅGOT sorts problem för oss.

Läsaren skriver också:

”Länge trodde jag att jag var full med brister och defekter och jag trodde att detta var anledningen till allt det lidande jag fick utstå. När jag var tonåring började jag utveckla de mest skrämmande och underliga vanföreställningar om att ha blivit brutalt våldtagen av min far. Det var väldigt förvirrande, jag kände mig pervers och väldigt skyldig att jag hade den sortens idéer om min far, som är en mycket religiös man, väldigt respekterad i församlingen, och som alltid presenterade sig som ett helgon. Jag trodde att jag förtjänade att bli straffad för såna tankar.

När jag började min egen resa mot helande för nästan tre år sen, visste jag att jag hade blivit slagen och misshandlad i barndomen, men fortfarande kunde jag inte tro att min far våldtog mig. Det låter alltför extremt, omöjligt, och jag var säker på att jag hade hittat på det.

Det finns ett textstycke i boken 'The Courage to Heal' som slog mig, det var i kapitlet för dem som hjälper, och det säger

’tro överlevaren, även om hon ibland tvivlar på sig själv, även om hennes minnen är vaga, även om det hon berättar låter alltför extremt, tro henne, kvinnor hittar inte på historier om övergrepp.’

När jag läste detta började jag gråta. Jag insåg att det var mycket lättare för mig att tro att jag hittat på dessa tankar, än att inse att de var sanna. Att det faktiskt hände. Det var troligen den mest smärtsamma insikt jag någonsin har haft.”

Fortsättning följer...

I thought I could make it - trying to rescue another person...

[Slightly edited March 1]. From an article with the heading “I thought I could make my brother free from drugs”:

In this article you can read that all power and energy is directed towards the one who is addicted. My addition: from all the other people in the family (relation). The article writes about persons standing near (sister, brother, lover etc.) wanting to help.

And about the clever (no needy) one:

“I have always been the one who has managed on my own.”

My wonder: was this the one becoming burnout? Thought of a family where the siblings (or even all family members) were allotted different roles. And whose fault was this? Who was to blame for this? he older sibling? The youngest? The one in the midst? Or ANY sibling?

Don't all children have needs? The same fundamental/basic needs? And are entitled getting those filled, irrespective of how many kids there exists in the family, if one or both parents are sick, if one child is born disabled or becomes disabled, has problems etc? (why does a child get problems? Why so many kids if there are many? Do kids come from God, with the stork?)

“I gave and gave without getting anything back, it was a one-way-communication and you can’t manage this long term.”

You break down (or become invisible) or break with the person in question.

When you can manage the situation (if you can, get the help to develop an own self to a certain degree) you at last get strength for yourself.

“When you are co-dependent you want to help, one thinks one is the one who can change the situation, but now I understood that you don’t help the addict through always standing by him/her.“

For the one used to taking care of other people and putting her/his own needs last it’s a big step doing something else then taking responsibility for a grown up person, but letting her(him take responsibility for her/him. Not fixing things for other people, letting them take responsibility for their own stuff, themselves.

The most important isn’t the addict, but that you yourself feel well, you can read in this article.

“I feel much better and have gotten a better self-esteem. I am gladder, my eyes are sparkling. I am doing things more in my own interest, as attending courses, meditate and listen to mental relaxation.”

It’s usual that the one living near an addict gives up her/his own life and focus on the other person (and his/her dependency). At the same time one is struggling with fury, disappointment and hopes. Often the addiction becomes something shameful that the close standing (feels she/he) has to hide, making the co-dependent alone, and thus making her/him having no one to talk to. But one of the most important things a co-dependent can do is finding such a person, a person to talk to.

Realizing the truth is extremely painful struck me all of a sudden when I read this article.

How many children haven’t been taught to “think of other people”… Not being egoistic.

And how many have heard:

“He (she) is so caring (about other people)!”

about a sibling, with a warm voice from a mother? As if this isn’t natural! And as if this doesn’t come naturally when time has come? If the child has been treated with respect and care.

How many haven’t heard parents (mothers) saying:

“He is… She is… and she is…”

Meaning another child isn’t this way!? Meaning this child should be a model or a deterrent example? Or what?

And I think the phenomenon trying to rescue another grown up person can occur in other circumstances too... Not always is about rescuing a person from addictions to drugs...