Hur man kan känna igen effekterna av sexuella övergrepp…

Ur boken ”The Courage to Heal” av Ellen Bass och Laura Davis, kapitlet ”Effekterna av sexuella övergrepp: att känna igen skadan. Att noga granska.” s. 37-43, i min litet fria översättning:

”Människor har sagt till mig: ’Varför drar du upp detta nu?’ Ja, varför? VARFÖR? Därför att det har kontrollerat varje (alla) aspekter av mitt liv. Det har skadat mig på varje tänkbart sätt. Det har förstört allt i mitt liv som har varit av värde, det har hindrat mig från att leva ett tryggt känslomässigt liv. Det har hindrat min förmåga att klart och fritt älska. Det tog mina barn ifrån mig. Jag har inte kunnat lyckas i världen. Om jag hade haft en trygg barndom kunde jag ha varit vad som helst idag. Jag vet att allt som jag inte tagit itu med nu är ännu en börda som jag måste bära resten av livet. Jag bryr mig inte om om det hände för 500 år sedan! Det har påverkat mig all denna tid, och det spelar roll. Det spelar väldigt mycket roll.’ – Jeanette Lavender, 47-årig överlevare.

De långsiktiga effekterna av sexuella övergrep på barn kan vara så genomgripande att det ibland är svårt att slå fast, exakt sätta fingret på hur övergreppen [verkligen] påverkade dig. Det genomsyrar allt: din självkänsla, dina intima relationer, din sexualitet, ditt sätt att vara förälder, ditt arbetsliv, till och med mentala hälsa och sunda omdöme. Överallt där du tittar ser du dess effekter. Som en överlevare förklarade:

’Det är som en av dessa bilder jag kommer ihåg ur Highlights for Children magazine. Cykeln var gömd i ett träd, en banan växte ut från någons bil och alla människor var upp-och-ner. Texten under sa ’Vad är det som är fel med denna bild?’ Men så många saker var förstörda och malplacerade, det var ofta enklare att säga ’Vad är det som är rätt i denna bild?’

Många överlevare har varit för upptagna med att överleva för att lägga märke till de sätt på vilka de blivit skadade av övergreppen. Men du kan inte läkas förrän du erkänt de områden som behöver läkning.”

Jo, inte förrän man bearbetat det som hänt inser man allt detta; allt vad man ha gått miste om, allt man saknat??

”Eftersom sexuella övergrepp bara är en av många faktorer som påverkade din utveckling, är det inte alltid möjligt att isolera effekterna av de andra påverkansfaktorerna i ditt liv. Är ditt självförtroende lågt därför att du var ett afroamerikanskt barn uppväxt i ett rasistiskt samhälle? Därför att du växte upp i en kultur som nedvärderar kvinnor? Därför att din mamma var alkoholist? Det är samspelet mellan hundratals faktorer som gör dig till den du är idag.

Sättet på vilket övergreppen hanterades när du var barn har mycket att göra med deras påföljande påverkan. Om ett barns avslöjande möts med medkänsla och effektiva ingripanden, börjar helandet omedelbart. Men om ingen lade märke till eller svarade på din smärta, eller om du blev klandrad, inte trodd på, eller led fortsatt trauma, blev skadan ytterligare försvårad, förvärrad. Och sättet som du handskades med övergreppen kan ha skapat ytterligare problem.

Alla överlevare påverkas inte på samma sätt. Du kan klara dig bra i en del av ditt liv och sämre i en annan. Du kan vara kompetent i arbetet men ha problem med intimitet. En del kvinnor har en ständigt gnagande känsla att något är fel. För andra är skadan så flagrant och uppenbar att de tycker att de spillt bort sitt liv:

’Vad mig anbelangar stals hela mitt liv ifrån mig. Jag blev inte det jag kunde ha blivit. Jag fick inte den utbildning jag kunde ha fått när jag var ung. Jag gifte mig alltför tidigt. Jag gömmer mig bakom min man. Jag sökte inte kontakt med andra människor. Jag har inte haft ett rikt liv. Det är aldrig för sent, men jag började inte arbeta på detta förrän jag var trettioåtta och allt kan inte vinnas tillbaka. Och det gör mig väldigt arg.’”

Socialt isolerad, kompenserande det med sina barn. Vara levande genom sina barn, leva genom sina barn. Ha ett ”rikt” liv genom dem. Oförmögen att ha ett rikt liv på egen hand, utan sina barn.

”Effekterna av sexuella övergrepp på barn kan vara förödande, men de behöver inte vara permanenta. Medan du läser detta kapitel kan du komma att ertappa dig själv med att nicka ditt huvud – Åh, jag också - igenkännande, kanske för första gången i ditt liv, över sätten på vilka övergreppen påverkat ditt liv. Titta på följande listor och fråga dig själv hur du har blivit påverkad. Sådant igenkännande kommer troligen att vara smärtsamt, men det är faktiskt del av helandeprocessen.

När vi frågar ’Var befinner du dig nu?’ beskriver vi omfånget av de effekter som överlevare av sexuella övergrepp upplever: detta är för att hjälpa dig att ärligt titta på följderna av övergreppen på ditt liv idag. Listorna är inte ett diagnostiseringsverktyg och dess avsikt är inte att tjäna som ett sätt att bestämma om du har varit utsatt för sexuella övergrepp eller inte.

En del av effekterna av sexuella övergrepp på barn är ganska specifika – sådana som påträngande bilder av övergreppen medan man älskar. Andra är mer allmänna – sådana som låg självkänsla eller svårigheter att utrycka känslor [alexitymi?] - och kan orsakas av förhållanden eller händelser andra än sexuella övergrepp på barn. Det är viktigt att vara medveten om att fysiska och känslomässiga övergrepp också kan leda till många av de symtom som listas här.

Om du känner igen dina egna problem i de följande listorna men är osäker på om du var utsatt för sexuella övergrepp, känn inte att du måste etikettera dig själv som överlevare förrän du är beredd att göra det. Ta hand om dig själv. Skaffa dig stöd. Arbeta på helande utifrån de upplevelser/erfarenheter du är säker på. Och lita på att din historia med tiden blir klarare.

Självaktning/självkänsla och personlig makt.

När du blev utsatt för övergrepp, blev dina gränser, din rätt att säga nej, din känsla av att ha kontroll i världen kränkta. Du var maktlös [kunde inte förhindra det som skedde, det var inte ditt fel att det hände]. Övergreppet/n förödmjukade dig, gav dig budskapet att du hade litet värde. Ingenting som du gjorde kunde stoppa det.

Om du talade om vad som hade hänt [hände] dig för någon, blev du troligen ignorerad, tillsagd att du hittade på, eller tillsagd att glömma det. De kan [till och med] ha klandrat dig [för det som hände. Att det var ditt eget fel, att du ville det osv.]. Din verklighet blev förnekad och förvrängd och du undrade om du var galen. Hellre än att se förövaren eller dina föräldrar som dåliga, så började du tro att du inte förtjänade att tas hand om, att du faktiskt förtjänade misshandeln. Du kände dig isolerad och ensam [känslor man tar med sig upp i vuxenlivet, ända till man börjar bearbeta det som är rötterna till dessa känslor, eller får hjälp att se och bearbeta dem och otvetydigt fördöma det som skedde, vare sig det handlade om sexuella, fysiska eller känslomässiga övergrepp. Utan att förstå förövarna! Men se det som skedde ur barnets synvinkel].

Många barn som utsatts för övergrepp får direkt ut höra att de aldrig kommer att lyckas, att de är dumma eller att de bara duger till sex. Med budskap som dessa är det [självklart] svårt att tro på sig själv.

Var är du nu?

• Känner du att du är dålig, smutsig eller skamsen?
• Känner du dig maktlös, som ett offer?
• Känner du dig annorlunda än andra människor?
• Känner du som om det är något fel på dig långt inne? Att om folk verkligen visste skulle de dra sig undan?
• Känner du dig någonsin självdestruktiv eller självmordsbenägen? Eller att du helt enkelt vill dö?
• Hatar du dig själv?
• Har du svårt att vårda dig själv och ta hand om dig själv? Har du förmågan att njuta av att känna dig bra?
• Tycker du att det är svårt att lita på din intuition?
• Har du svårt att försvara dig i farliga situationer? Har du upplevt upprepad reviktimisering (våldtäkt, överfall, hot, slag) som vuxen?
• Har du känsla för dina egna intressen, talanger eller mål?
• Har du svårt att känna dig motiverad? Blir du ofta satt ur funktion, orörlig?
• Är du rädd för att lyckas?
• Kan du fullfölja de saker som du har föresatt dig att göra?
• Känner du att du måste vara perfekt?
• Använder du arbete och prestationer för att kompensera för otillräcklighetskänslor i andra delar av ditt liv?”

Slår mig medan jag översätter detta: hur är det att växa upp med en mamma med många av de problem som räknas upp ovan? Även om man som barn kanske inte har blivit utsatt för sexuella övergrepp själv? Även om man själv blir förskonad från detta? Ja, vilka effekter kan sexuella övergrepp få generationer efter? Är det bara en (den som blir offer för det) som blir drabbad av sexuellt övergrepp?

Hur är det att ha en mamma som inte känner sig komfortabel i fysisk kontakt med sitt barn? Med en mamma som är förlamad av maktlöshet från gång till gång? Får barnet rycka in som förälder då? Rycker barnet in som förälder då, fast det är alldeles för litet för det och egentligen borde ägna sig åt sin egen utveckling?

En förälder som bara lever för familjen och barnen och inte har så många sociala kontakter, och alltså är beroende av sina barn inte minst?

Hur är det att ha en mamma som inte tar riktigt hand om sig själv? Som har inte mycket uttalade självdestruktiva drag, även om de inte leder till konkret självdestruktivtbeteende (som att skära sig, missbruka droger osv.)?

En mamma som måste vara perfekt, till exempel ha det perfekt hemma, och som inte kan sitta ner i en solstol eler lägga sig i en hammock på sommaren och njuta, som anklagar sig för att vara lat? Ja, som anklagar sig för att vara så dålig; som mamma inte minst? Som använder det att vara perfekt för att duga? Som strävar efter att vara perfekt för att kanske få den kärlek som hon aldrig kommer att få; nämligen den från sina föräldrar? Som förnekar sina egna behov, och till och med ganska harmlösa behov... Och som genom förnekandet av sina behov får en känsla av makt...Och som utövar detta behov av makt på dem som är ÄNNU svagare än hon, under täckmanteln av kärlek och bry sig om...

Och om barnet med en sådan mamma dessutom själv utsätts för sexuellt övergrepp… Där ”sexuellt övergrepp” kan vara allt från otillbörlig beröring till regelrätta samlag.

Så sexuella övergrepp på barn kan aldrig tas tillräckligt mycket på allvar!? Konsekvenserna sprider sig som ringar på vattnet. Något förövaren borde vara medveten om! Han (hon) borde vara medveten om att skadan inte begränsar sig till detta tillfälle (dessa enstaka tillfällen) ens. Att detta inte är något bagatellartat och definitivt inget att vifta bort.

Men denna bok är en högst värdefull och användbar guide även för överlevare av fysiska och känslomässiga övergrepp.

En läsare av boken skriver så här:

”När jag läste denna bok insåg jag allra först hur höljt i ett töcken och förvrängt mitt sätt att se på saker var [på grund av sexuella övergrepp denna kvinna varit utsatt för som barn], jag insåg att allt som såg helt sant ut för mig faktiskt var en villa (illusion, självbedrägeri) och det som jag ansåg vara en vanföreställning faktiskt är sanningen. För mig var detta en ögonöppnande erfarenhet. Och jag tror att denna sorts dimma är typisk för överlevare av alla sorters övergrepp.”

Jag tror föresten författarna av denna bok senare i kapitlet, översatt här, skriver att i en familj där sexuella övergrepp förekommer förekommer också andra sorters övergrepp; fysiska, känslomässiga i olika grader och former. Och tvärtom; i familjer där det förekommer fysiska och/eller känslomässiga övergrepp förekommer det inte sällan också sexuella övergrepp av olika slag och frekvens.

Och vissa terapeuter menar att de flesta av oss har NÅGOT vi måste förtränga en gång, samt att (alla) dessa förträngda saker ALLTID skapar NÅGOT sorts problem för oss.

Läsaren skriver också:

”Länge trodde jag att jag var full med brister och defekter och jag trodde att detta var anledningen till allt det lidande jag fick utstå. När jag var tonåring började jag utveckla de mest skrämmande och underliga vanföreställningar om att ha blivit brutalt våldtagen av min far. Det var väldigt förvirrande, jag kände mig pervers och väldigt skyldig att jag hade den sortens idéer om min far, som är en mycket religiös man, väldigt respekterad i församlingen, och som alltid presenterade sig som ett helgon. Jag trodde att jag förtjänade att bli straffad för såna tankar.

När jag började min egen resa mot helande för nästan tre år sen, visste jag att jag hade blivit slagen och misshandlad i barndomen, men fortfarande kunde jag inte tro att min far våldtog mig. Det låter alltför extremt, omöjligt, och jag var säker på att jag hade hittat på det.

Det finns ett textstycke i boken 'The Courage to Heal' som slog mig, det var i kapitlet för dem som hjälper, och det säger

’tro överlevaren, även om hon ibland tvivlar på sig själv, även om hennes minnen är vaga, även om det hon berättar låter alltför extremt, tro henne, kvinnor hittar inte på historier om övergrepp.’

När jag läste detta började jag gråta. Jag insåg att det var mycket lättare för mig att tro att jag hittat på dessa tankar, än att inse att de var sanna. Att det faktiskt hände. Det var troligen den mest smärtsamma insikt jag någonsin har haft.”

Fortsättning följer...