Individualisering i samhället - som innefattar klandring av offret ...‏

Clarence Crafoord.

Wille Crafoord.

Spridda tankar. Högt tänkande.

Klandring av offret. Man får klienten att skämmas. Och det var precis den metoden våra föräldrar använde för att få oss att ändra oss.

Konsekvensen att samhället lägger fokus på individen ser vi i den hjälp som erbjuds (i terapi). Ansvaret ligger på individen. Praktiskt för den i makten. Som kan undandra sig ansvar.

Den svenske psykiatrikern och psykoanalytikern Clarence Crafoord var med i Skavlan igårkväll. Åtminstone två av hans barn, sönerna Alexander och Wille, verkar (med rätta) vara ganska kritiska mot honom som förälder och hur han hanterade sitt föräldraskap.

För mig verkar han vara världens egoist.

Här om Crafoord och om en av hans böcker.

Han har varit utbildare av psykoterapeuter i Sverige och har högt anseende i dessa kretsar i Sverige?

Vi har fått lära oss att inte lita på oss själva och det vi känner. Därför tror vi på auktoriteter – ELLER förkastar alla auktoriteter.

Vi har svårast att bli arg på den som har det högsta ansvaret eller som begick övergrepp. Våra föräldrar tidigast i livet. Och ju mindre vi fick hjälp att ifrågasätta det de gjorde eller om det var kärleksfullt det de gjorde eller – vilket är svårast att inse på egen hand – att det faktisk var kärlekslöst, desto mer tar vi med oss detta upp i livet.

Kom att tänka på hur det ofta var i familjer (och detta finns delvis fortfarande?):

”Barn måste lära sig!”

Mina första lärare tillhörde den riktigt gamla stammen och läste uppbyggliga, moraliska berättelser i skolan på morgonen sedan vi sjungit psalm ”Din klara sol eller dylikt!

Barns inneboende ondska - och egoism (självupptagenhet) - måste uppfostras. Men den starke har skyddats! Och dens handlingar har förklarats och ursäktats. Men att bli sviken är ännu smärtsammare? Att den andre vuxne inte försvarade en, mot ilskeutbrott, bristande respekt för barnet och dess känslor (inklusive känslomässig incest, dvs. att använda barnet som pratpartner/terapeut stället för till en annan vuxen), mot aga eller t.o.m. sexuella övergrepp (även i form av otillbörlig beröring) till exempel.

Barn är beroende, de skulle inte skilja sig från sina föräldrar, de är svagare, mindre farliga - och lättare att forma. Dem kan man ändra och dem ska man också ändra.

Och har man inte fått känna med sig själv så kan man i motsvarande grad inte känna med andra. Men alla de som hjälpt en att ifrågasätta; i böcker (som Alice Millers och de som berättat om sin barndom), har hjälpt många ett steg på vägen mot större empati, både med sig själv och med andra.

Det här med att lära en klient att sätta gränser utifrån så att säga utan att förstå (inte bara på en intellektuell, utan också känslomässig nivå) vad har det lett till? Ökad medkänsla, empati?

Har individen förstått på en litet djupare nivå varför hon/han har svårt med gränssättning?

Hos de mest skadade hjälper det nog inte med att läsa (böcker eller artiklar av Alice Miller t.ex.).

”Man kan inte skylla allt på föräldrarna (chefen)!”

Hur effektiv och långsiktig blir således ”hjälpen”?

Skambeläggning av klienten leder det till tillfrisknande?

”Gör si, gör så! Du borde…”

Somliga terapeuter menar att det är en kränkning om föräldrar talar om vad ett barn bör och inte bör känna, tänka, tycka. Och det kanske är en kränkning i andra sammanhang också; när en vuxen i ord eller underförstått gör likadant!? När terapeut gör likadant också.

Att lära klienten sätta gräns kanske behövs i en akut situation! Men på längre sikt räcker detta? Kanske för dem som är mindre skadade.

Men om klienten misslyckas att sätta gräns förr eller senare, vad sker då? Börjar individen klandra sig själv: jag är hopplös!

Och somliga terapeuter menar att just detta: att klandra sig själv är en försvarsstrategi hos det lilla barnet för att överleva misshandel och kränkning. Denna försvarsstrategi följer med om man inte fått hjälp att bearbeta traumat, upp i vuxenlivet. Och man tenderar att klandra sig själv och ta på sig skulden även när man inte borde det. Alternativt skjuta ifrån sig ansvar och skuld.

Men återigen; räcker det bara att säga åt klienten att den inte borde ta åt sig skuld, att den inte har ansvar i en viss situation alternativt att inte ta på sig så mycket ansvar?

Terapeuten borde hjälpa att förstå på ett djupare plan varför man är överdrivet ansvarstagande, överdrivet självklandrande.

Men problemet är inte de som tar på sig för mycket ansvar eller självklander, utan alla de som skjuter ifrån sig ansvar och helt saknar skuldkänslor kanske! De är de sista som uppsöker en terapeut.

Och psykoanalysen har klandrat barnet och dess drifter!

Det handlade inte om föräldrarnas (perverterade) drifter eller (perverterade behov)!?? P.g.a. det de i sin tur upplevt. Dock borde terapi inte handla om att förstå föräldrarna och deras bevekelsegrunder? För det är just det som barnet ha måst ägna sig åt. Och det hindrar kontakt med ens egna känslor?

Och jag tror inte på det Wille Craaford sa om att försona sig med föräldrarna. I detta fall inte minst med sin far och hans sätt att vara pappa.

Är det möjligt att se dem för vad de var och inte förlåta eller ursäkta det och sunt stå upp för sig själv?

Individualiseringen i samhället går igen i terapin: att skjuta över ansvaret på individen (som ska skämmas och som av skam tiger och blir mer eller mindre blind för hur den faktiskt blir behandlad och vilka rättigheter han/hon faktiskt har som född till denna värld: att ha tak över huvudet, mat på ordet osv., åtminstone). Och självfallet har vi som individer ansvar för oss själva, men…

Danska regissören Susanne Bier var också med i Skavlan och pratade där om hämnd - och förlåtelse. Om jag minns rätt. Den engelska wikipediaartikeln innehåller en massa ytterligare information om Bier och hennes bakgrund och uppväxt än både den danska och svenska!

Tillägg 17 oktober: se om "DSM: diagnostisering för pengar och makt - summering av kritiken mot DSM."

Och här om offerrollen – igen.

Den amerikanska terapeuten Jean Jenson har skrivit om detta, se här, tidigare inlägg med länkar.

Se följande artiklar: “The global financial mess: blaming the victims” bav Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

More on identification with (the) power...

[Updated June 30]. Yes, why do we? And why do we tend not to question it? Why do we tend to look up on people in power and have small and sometimes non-existing demands on them? And at the same time have big demands on those under, those with no or little power? Why don't we question (high) demands on those latter (but on the former)? Where are the roots?

How can we make fair and justified demands on ALL people?

Do we even sometimes have the right to make higher demands on those in power? The more demands the more power they get? At least if they have power over our lives!? But as fellow human beings we should have the same demands on all people, no matter their position in the society, rich or poor!?

Why aren't we capable of making those distinctions? On justified demands that has nothing with people's position to do.

Why don't we see clearer than we do? because I think many of us are more or less blindly admiring.

Is it because we weren't allowed to really see how our early caretakers were, what they did, question what they did etc.?

Are we doomed being forever incapable in seeing things through (seeing the power through for instance every time it's needed, as the child in The Emperor's New Clothes)?

I don't think so. We can recover.

The American neurologist Jonathan Pincus has written about the roots for racist ideas in his book “Base Instinct – What Makes Killers Kill” in the chapter “Hitler and Hatred.”

And Alice Miller has also written about Hitler.

Read "Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation?" by Alice Miller and "The Emotional Life of Nations" by Lloyd deMause Chapter 4--Restaging Early Traumas in War and Social Violence and "The Political Consequences of Child Abuse" by Alice Miller and “See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn interviewed by Brian Braiker.

And at last a quotation:

"What good fortune for those in power that people do not think"

- Adolf Hitler, as quoted by Joachim Fest.

Addition June 30: Sigrun wrote about class in a blogposting yesterday, the class you belong to and what this class-belonging means.

She had read a couple of comments on an article in a Norwegian newspaper about a right wing politician retired because of sickness. She complained that the social insurance becomes reduced with five percent because she receives compensation as representative in the board for the community where she lives.

Sigrun doesn't think that the few crowns it's about in this case is any problem. She thinks it's even worse when people with such tasks don't become paid at all, but maybe even have to pay from their own purse.

But after this comes what I thought was even more interesting:

Sigrun thinks it's probably much easier for unable to work coming from a middle-class background to become recruited in resource-strong organizations as political parties, than for unable to work with a less resource-strong background.

Journalists (as those on this Norwegian paper) probably don't understand this, because they are identifying themselves easier with middle-class people.

I think she is right. But there are exceptions??

See the British researchers Richard Wilkinson and Kate Pickett in "Equality of What?" I have blogged about this in Swedish in "Jämlikhet till vad? Eller att ge alla en jämlik chans att bli ojämlika - att bara ha sig själv att skylla..."

Over and under valuation of oneself and the effects of this – societal and individual recovery...

Eurovision song contest winner 2009, a music-piece three students and I performed for a Rotary-club on their lunch-meeting on Thursday. Struck me: how would the Dutch therapist Ingeborg Bosch interpret those lyrics?

Fairytale

Years ago when I was younger
I kinda’ liked a girl I knew.
She was mine, and we were sweethearts,
That was then, but then it’s true

I’m in love with a fairytale
Even though it hurts.
‘Cause I don’t care if I lose my mind;
I’m already cursed

Every day we started fighting,
Every night we fell in love.
No one else could make me sadder,
But no one else could lift me high above

I don’t know what I was doing
But suddenly we fell apart.
Nowadays I cannot find her.
But when I do we’ll get a brand new start

I’m in love with a fairytale
Even though it hurts.
Cause I don’t care if I lose my mind;
I’m already cursed

She’s a fairytale
Yeah
Even though it hurts.
Cause I don’t care if I lose my mind;
I’m already cursed

[Slightly updated and edited during the day]. Some morning reflections... Loudly thinking, rambling...

Over and under valuation of oneself are two sides of the same coin? I came to think about this when I had written another blogposting on wages. On VERY HIGH and VERY LOW wages and the limited stimulating effect I think they have on those persons' achievements at work, about an blind faith (over belief) in the stimualting effect of wages and earning; when it comes to certain levels (in both ends) people don't make a better job (do we with more moderate earnings make less good jobs than those paid a hunderd times more).

Some have so limitless and bottomless needs because of early bad treatment and disrespect from their early caregivers (when it comes to a child's rightful and legitimate needs of deep respect for its feelings, its body, its boundaries, its integrity and good will and wish to love and become loved). And these losses can in some result in that they can never get enough of money, power etc. ( not getting those early needs filled is so painful for a child so it has to suppress its natural reaction to those things, and the later adult try to fill these needs in ways that harm themselves and other people, more the more power they have or get, so long as the person in question is in no or little contact with these things).

And other people who were treated badly early in their lives think they aren't worth a penny, not even worth a decent living maybe (they have to earn their whole living and right to exist in this world they can come to believe. And they can continue striving and struggling for this their whole life. If they should come to live on the street they would maybe think they don't deserve anything better).

The results of bad treatment are different in different people, probably depending on many different factors; on what sort of defense/s you (authomatically) used as a child, what role you were allotted by your caregivers etc. etc.

A child reflects the respect she or he got as a child. In respect or disrespect for her/himself and in her/his respect or disrespect for other people. I think. In if she/he thinks she/he is good enough as she/he is.

But a child doesn't chose defenses. Was it forced to adopt a certain role and thus certain defenses, attitudes?

And some people are stuck in denial and will never admit to what they have been through, and those persons are the most dangerous for other people? Those are the really dangerous people in this world?

And other people live in such conditions and circumstances so they are forced to do something, to process, or to founder. They have no other choice.

How do we see this in the society, what are the visble effects of this?

For instance that some never doubt that they have the rights to for instance their huge wages and an enormous power... And other people don't believe they deserve hardly anything. Are maybe even keeping silent of shame and don't raise their voices at all or ever.

We will probably never succeed in trying to enlighten the ones that never would doubt their rights.

Can we convince the ones under-valuating themselves either really? With this not said we shouldn't try!?

Can we continue calling state of affairs in the world in question? Both on a societal and a familial level (and a global)?AND point to the underlying factors, not least those earliest in life!??

And try to process our own experiences both as a child and as a later adult?

Probably an enormous struggle for many of us, and probably extremely painful. Many of us will probably only slightly touch upon the pain that our early caregivers' treatment and behavior caused.

Professionals ought to point at what maltreatment cause, and what maltreatment actually is! So we rather prevent it. Because it is so difficult to come to terms with later. Difficult, but possible with a lot of struggles. And some will only slightly recover. Some not at all, because they became so badly treated so they can't face the truth.

But it is as Miller says; if professionals should start doing this it would be to blame parents. And they are “afraid” of doing this, even because of personal reasons (standing up against their own parents and questioning what THEY did)? They are not only protecting parents in general, but not least their own parents? Or they are afraid of their own parents so they don't dare talking publicly about this, in a plain talk about those things.

They are so afraid for (the) punishment from their parents if they should dare to raise their voices, afraid even if those parents should happen to be dead and not actually capable of punishing them. Yes, we are all so afraid of our parents, to some degree!!?? Some very afraid and some not so much. But so many of us are that those topics are still so taboo to talk about!!!!???

But if people should start talking about those things much more openly in the society and stop denying those facts many people would recover from their abuse and wouldn't even need therapy. We aren't doomed. Even the most severely damaged have recovered. Even if we became harmed (and damaged) we CAN recover. But the best would be if we could prevent child abuse (of ALL kinds: physical, sexual, emotional) as much as possible. Because of all the efforts it takes to recover from it!!!!!!

Professionals ought to know this, they who are working with those (most) damaged poeople!!! And stop talking about that "each generation has to reclaim their own" (what? Life?).

Hur man kan känna igen effekterna av sexuella övergrepp…

Ur boken ”The Courage to Heal” av Ellen Bass och Laura Davis, kapitlet ”Effekterna av sexuella övergrepp: att känna igen skadan. Att noga granska.” s. 37-43, i min litet fria översättning:

”Människor har sagt till mig: ’Varför drar du upp detta nu?’ Ja, varför? VARFÖR? Därför att det har kontrollerat varje (alla) aspekter av mitt liv. Det har skadat mig på varje tänkbart sätt. Det har förstört allt i mitt liv som har varit av värde, det har hindrat mig från att leva ett tryggt känslomässigt liv. Det har hindrat min förmåga att klart och fritt älska. Det tog mina barn ifrån mig. Jag har inte kunnat lyckas i världen. Om jag hade haft en trygg barndom kunde jag ha varit vad som helst idag. Jag vet att allt som jag inte tagit itu med nu är ännu en börda som jag måste bära resten av livet. Jag bryr mig inte om om det hände för 500 år sedan! Det har påverkat mig all denna tid, och det spelar roll. Det spelar väldigt mycket roll.’ – Jeanette Lavender, 47-årig överlevare.

De långsiktiga effekterna av sexuella övergrep på barn kan vara så genomgripande att det ibland är svårt att slå fast, exakt sätta fingret på hur övergreppen [verkligen] påverkade dig. Det genomsyrar allt: din självkänsla, dina intima relationer, din sexualitet, ditt sätt att vara förälder, ditt arbetsliv, till och med mentala hälsa och sunda omdöme. Överallt där du tittar ser du dess effekter. Som en överlevare förklarade:

’Det är som en av dessa bilder jag kommer ihåg ur Highlights for Children magazine. Cykeln var gömd i ett träd, en banan växte ut från någons bil och alla människor var upp-och-ner. Texten under sa ’Vad är det som är fel med denna bild?’ Men så många saker var förstörda och malplacerade, det var ofta enklare att säga ’Vad är det som är rätt i denna bild?’

Många överlevare har varit för upptagna med att överleva för att lägga märke till de sätt på vilka de blivit skadade av övergreppen. Men du kan inte läkas förrän du erkänt de områden som behöver läkning.”

Jo, inte förrän man bearbetat det som hänt inser man allt detta; allt vad man ha gått miste om, allt man saknat??

”Eftersom sexuella övergrepp bara är en av många faktorer som påverkade din utveckling, är det inte alltid möjligt att isolera effekterna av de andra påverkansfaktorerna i ditt liv. Är ditt självförtroende lågt därför att du var ett afroamerikanskt barn uppväxt i ett rasistiskt samhälle? Därför att du växte upp i en kultur som nedvärderar kvinnor? Därför att din mamma var alkoholist? Det är samspelet mellan hundratals faktorer som gör dig till den du är idag.

Sättet på vilket övergreppen hanterades när du var barn har mycket att göra med deras påföljande påverkan. Om ett barns avslöjande möts med medkänsla och effektiva ingripanden, börjar helandet omedelbart. Men om ingen lade märke till eller svarade på din smärta, eller om du blev klandrad, inte trodd på, eller led fortsatt trauma, blev skadan ytterligare försvårad, förvärrad. Och sättet som du handskades med övergreppen kan ha skapat ytterligare problem.

Alla överlevare påverkas inte på samma sätt. Du kan klara dig bra i en del av ditt liv och sämre i en annan. Du kan vara kompetent i arbetet men ha problem med intimitet. En del kvinnor har en ständigt gnagande känsla att något är fel. För andra är skadan så flagrant och uppenbar att de tycker att de spillt bort sitt liv:

’Vad mig anbelangar stals hela mitt liv ifrån mig. Jag blev inte det jag kunde ha blivit. Jag fick inte den utbildning jag kunde ha fått när jag var ung. Jag gifte mig alltför tidigt. Jag gömmer mig bakom min man. Jag sökte inte kontakt med andra människor. Jag har inte haft ett rikt liv. Det är aldrig för sent, men jag började inte arbeta på detta förrän jag var trettioåtta och allt kan inte vinnas tillbaka. Och det gör mig väldigt arg.’”

Socialt isolerad, kompenserande det med sina barn. Vara levande genom sina barn, leva genom sina barn. Ha ett ”rikt” liv genom dem. Oförmögen att ha ett rikt liv på egen hand, utan sina barn.

”Effekterna av sexuella övergrepp på barn kan vara förödande, men de behöver inte vara permanenta. Medan du läser detta kapitel kan du komma att ertappa dig själv med att nicka ditt huvud – Åh, jag också - igenkännande, kanske för första gången i ditt liv, över sätten på vilka övergreppen påverkat ditt liv. Titta på följande listor och fråga dig själv hur du har blivit påverkad. Sådant igenkännande kommer troligen att vara smärtsamt, men det är faktiskt del av helandeprocessen.

När vi frågar ’Var befinner du dig nu?’ beskriver vi omfånget av de effekter som överlevare av sexuella övergrepp upplever: detta är för att hjälpa dig att ärligt titta på följderna av övergreppen på ditt liv idag. Listorna är inte ett diagnostiseringsverktyg och dess avsikt är inte att tjäna som ett sätt att bestämma om du har varit utsatt för sexuella övergrepp eller inte.

En del av effekterna av sexuella övergrepp på barn är ganska specifika – sådana som påträngande bilder av övergreppen medan man älskar. Andra är mer allmänna – sådana som låg självkänsla eller svårigheter att utrycka känslor [alexitymi?] - och kan orsakas av förhållanden eller händelser andra än sexuella övergrepp på barn. Det är viktigt att vara medveten om att fysiska och känslomässiga övergrepp också kan leda till många av de symtom som listas här.

Om du känner igen dina egna problem i de följande listorna men är osäker på om du var utsatt för sexuella övergrepp, känn inte att du måste etikettera dig själv som överlevare förrän du är beredd att göra det. Ta hand om dig själv. Skaffa dig stöd. Arbeta på helande utifrån de upplevelser/erfarenheter du är säker på. Och lita på att din historia med tiden blir klarare.

Självaktning/självkänsla och personlig makt.

När du blev utsatt för övergrepp, blev dina gränser, din rätt att säga nej, din känsla av att ha kontroll i världen kränkta. Du var maktlös [kunde inte förhindra det som skedde, det var inte ditt fel att det hände]. Övergreppet/n förödmjukade dig, gav dig budskapet att du hade litet värde. Ingenting som du gjorde kunde stoppa det.

Om du talade om vad som hade hänt [hände] dig för någon, blev du troligen ignorerad, tillsagd att du hittade på, eller tillsagd att glömma det. De kan [till och med] ha klandrat dig [för det som hände. Att det var ditt eget fel, att du ville det osv.]. Din verklighet blev förnekad och förvrängd och du undrade om du var galen. Hellre än att se förövaren eller dina föräldrar som dåliga, så började du tro att du inte förtjänade att tas hand om, att du faktiskt förtjänade misshandeln. Du kände dig isolerad och ensam [känslor man tar med sig upp i vuxenlivet, ända till man börjar bearbeta det som är rötterna till dessa känslor, eller får hjälp att se och bearbeta dem och otvetydigt fördöma det som skedde, vare sig det handlade om sexuella, fysiska eller känslomässiga övergrepp. Utan att förstå förövarna! Men se det som skedde ur barnets synvinkel].

Många barn som utsatts för övergrepp får direkt ut höra att de aldrig kommer att lyckas, att de är dumma eller att de bara duger till sex. Med budskap som dessa är det [självklart] svårt att tro på sig själv.

Var är du nu?

• Känner du att du är dålig, smutsig eller skamsen?
• Känner du dig maktlös, som ett offer?
• Känner du dig annorlunda än andra människor?
• Känner du som om det är något fel på dig långt inne? Att om folk verkligen visste skulle de dra sig undan?
• Känner du dig någonsin självdestruktiv eller självmordsbenägen? Eller att du helt enkelt vill dö?
• Hatar du dig själv?
• Har du svårt att vårda dig själv och ta hand om dig själv? Har du förmågan att njuta av att känna dig bra?
• Tycker du att det är svårt att lita på din intuition?
• Har du svårt att försvara dig i farliga situationer? Har du upplevt upprepad reviktimisering (våldtäkt, överfall, hot, slag) som vuxen?
• Har du känsla för dina egna intressen, talanger eller mål?
• Har du svårt att känna dig motiverad? Blir du ofta satt ur funktion, orörlig?
• Är du rädd för att lyckas?
• Kan du fullfölja de saker som du har föresatt dig att göra?
• Känner du att du måste vara perfekt?
• Använder du arbete och prestationer för att kompensera för otillräcklighetskänslor i andra delar av ditt liv?”

Slår mig medan jag översätter detta: hur är det att växa upp med en mamma med många av de problem som räknas upp ovan? Även om man som barn kanske inte har blivit utsatt för sexuella övergrepp själv? Även om man själv blir förskonad från detta? Ja, vilka effekter kan sexuella övergrepp få generationer efter? Är det bara en (den som blir offer för det) som blir drabbad av sexuellt övergrepp?

Hur är det att ha en mamma som inte känner sig komfortabel i fysisk kontakt med sitt barn? Med en mamma som är förlamad av maktlöshet från gång till gång? Får barnet rycka in som förälder då? Rycker barnet in som förälder då, fast det är alldeles för litet för det och egentligen borde ägna sig åt sin egen utveckling?

En förälder som bara lever för familjen och barnen och inte har så många sociala kontakter, och alltså är beroende av sina barn inte minst?

Hur är det att ha en mamma som inte tar riktigt hand om sig själv? Som har inte mycket uttalade självdestruktiva drag, även om de inte leder till konkret självdestruktivtbeteende (som att skära sig, missbruka droger osv.)?

En mamma som måste vara perfekt, till exempel ha det perfekt hemma, och som inte kan sitta ner i en solstol eler lägga sig i en hammock på sommaren och njuta, som anklagar sig för att vara lat? Ja, som anklagar sig för att vara så dålig; som mamma inte minst? Som använder det att vara perfekt för att duga? Som strävar efter att vara perfekt för att kanske få den kärlek som hon aldrig kommer att få; nämligen den från sina föräldrar? Som förnekar sina egna behov, och till och med ganska harmlösa behov... Och som genom förnekandet av sina behov får en känsla av makt...Och som utövar detta behov av makt på dem som är ÄNNU svagare än hon, under täckmanteln av kärlek och bry sig om...

Och om barnet med en sådan mamma dessutom själv utsätts för sexuellt övergrepp… Där ”sexuellt övergrepp” kan vara allt från otillbörlig beröring till regelrätta samlag.

Så sexuella övergrepp på barn kan aldrig tas tillräckligt mycket på allvar!? Konsekvenserna sprider sig som ringar på vattnet. Något förövaren borde vara medveten om! Han (hon) borde vara medveten om att skadan inte begränsar sig till detta tillfälle (dessa enstaka tillfällen) ens. Att detta inte är något bagatellartat och definitivt inget att vifta bort.

Men denna bok är en högst värdefull och användbar guide även för överlevare av fysiska och känslomässiga övergrepp.

En läsare av boken skriver så här:

”När jag läste denna bok insåg jag allra först hur höljt i ett töcken och förvrängt mitt sätt att se på saker var [på grund av sexuella övergrepp denna kvinna varit utsatt för som barn], jag insåg att allt som såg helt sant ut för mig faktiskt var en villa (illusion, självbedrägeri) och det som jag ansåg vara en vanföreställning faktiskt är sanningen. För mig var detta en ögonöppnande erfarenhet. Och jag tror att denna sorts dimma är typisk för överlevare av alla sorters övergrepp.”

Jag tror föresten författarna av denna bok senare i kapitlet, översatt här, skriver att i en familj där sexuella övergrepp förekommer förekommer också andra sorters övergrepp; fysiska, känslomässiga i olika grader och former. Och tvärtom; i familjer där det förekommer fysiska och/eller känslomässiga övergrepp förekommer det inte sällan också sexuella övergrepp av olika slag och frekvens.

Och vissa terapeuter menar att de flesta av oss har NÅGOT vi måste förtränga en gång, samt att (alla) dessa förträngda saker ALLTID skapar NÅGOT sorts problem för oss.

Läsaren skriver också:

”Länge trodde jag att jag var full med brister och defekter och jag trodde att detta var anledningen till allt det lidande jag fick utstå. När jag var tonåring började jag utveckla de mest skrämmande och underliga vanföreställningar om att ha blivit brutalt våldtagen av min far. Det var väldigt förvirrande, jag kände mig pervers och väldigt skyldig att jag hade den sortens idéer om min far, som är en mycket religiös man, väldigt respekterad i församlingen, och som alltid presenterade sig som ett helgon. Jag trodde att jag förtjänade att bli straffad för såna tankar.

När jag började min egen resa mot helande för nästan tre år sen, visste jag att jag hade blivit slagen och misshandlad i barndomen, men fortfarande kunde jag inte tro att min far våldtog mig. Det låter alltför extremt, omöjligt, och jag var säker på att jag hade hittat på det.

Det finns ett textstycke i boken 'The Courage to Heal' som slog mig, det var i kapitlet för dem som hjälper, och det säger

’tro överlevaren, även om hon ibland tvivlar på sig själv, även om hennes minnen är vaga, även om det hon berättar låter alltför extremt, tro henne, kvinnor hittar inte på historier om övergrepp.’

När jag läste detta började jag gråta. Jag insåg att det var mycket lättare för mig att tro att jag hittat på dessa tankar, än att inse att de var sanna. Att det faktiskt hände. Det var troligen den mest smärtsamma insikt jag någonsin har haft.”

Fortsättning följer...