Rage, fury…

about J. Stiglitz here (from Indiana!) and see his homesite here.

Found an article by the American economist Joseph Stiglitz on the economical crisis “Capitalist Fools” about “five key mistakes – under Reagan, Clinton, and Bush II – and one national delusion,” and the reading of it made me think.

For ordinary people, the man on the street, maybe realizing what he/she has had to go without, forsake, and probably is forced to go without further * because of the politics that has been pursued (and realize the results of this politics) must be very hard. Where and how does this anger get expression? How is this (justified) disappointment (for the deceit and treachery to the man on the street) expressed?

Some people use denial to escape the anger?

Similar things exercised by people in power occur in other countries on this earth and have occurred during history.

What have they led to?

* But I am not sure that people should HAVE to forsake as much as they are probably going to be told... The governments here and there COULD do more for the ordinary man in this crisis!?? And then I don't mean just food and shelter or a roof over the head as we say!

Children’s and adults’ needs…

the first snow a couple of weeks ago.

Thought further after the former posting about raising methods...

What are the child’s needs? What needs does it have to get filled to develop as optimally as possible? That is to develop to a living human being. A human being capable of forming a life he/she wants that isn’t destructive or self-destructive.

Yes, a child needs more than food and shelter. It needs emotional safety, reassurances of different kinds… And emotional needs are essential for survival!

The needs that didn’t get filled early in life will cause bigger or smaller problems later in life. Either for the individual itself and/or for other people, the extent or scale of problems the individual causes depends on the power he/she gets. Many exercise power on a micro level and some on a macro (addition November 17: the latter on a micro too, because usually those people also have families).

And some are so paralyzed so they direct everything towards themselves in different ways.

But it is possible to recover and heal to an extent so you can live a deeply meaningful life – I am sure. However, a big problem is the societal denial; the lack of talk about those things, I would assert or maintain! And the denial not least about how common those things probably are to different degrees! AND HOW HARMFUL they in fact are! WHAT they are actually causing. But if you have been a living dead more or less your whole life, from earliest childhood, you don’t know what you are missing or lacking either. And you don’t know what you are forwarding either! And maybe you don't want to know what you are forwarding...

If more people started to admit to those things I think this would be the only help many people would need! But not the only help for all. But it would be a help for the most harmed too. And a few are so harmed so you maybe can’t help them at all? As some of the worst serial killers and alike?

And what would real, adult needs be? How many of us really know?

And once again it also struck me that people have to be allowed to express themselves with the language and words they have: that not only the "educated" with a perfect grammar are allowed to write or express themselves!!! Is this actually contempt for weakness, i.e, contempt for the small child you once were, who didn't have the words yet of natural reasons, but needed to express feelings and emotions in some way. And in what ways?

Some of us need to search for the words really when we try to write about and investigate those things... For some (or maybe many) it's difficult to put these things in words!?? But it can be very important we try nevertheless. And why do we care about people looking down on our struggles and our imperfectness??? To be honest...

Life lies…

Summer, sun and vacation. Time to be yourself. A little more true, genuine. A little more naked. If it wasn’t for the life lie. The mask * you never take or cast off.

The gape between dream and reality.

In an article in the magazine “Amos” a woman in therapy realized she lived in a life-lie.

”This means that I lived in a reality which didn’t make me happy, but a reality I chose to keep firmly to, because it felt safe.”

But I wonder silently; how did she get help in dealing with this? Only the talk-way?

We have different destinies but many of us have something in common – the self-deception.

The life-lie is something we resort to because we can’t stand the truth.

“A boy living with parents who don’t manage to take care of him can’t say: ‘I live in a hell.’ Even if that’s exactly what he does. Because there is no escape from this situation. Instead he has to create a picture of the reality so he can stand it. Therefore he thinks: ’It’s me it’s something wrong with.’ This isn’t nice, but it’s a solution.”

But what was a way to handle an unbearable situation or a method in meeting the inevitable challenges in life at first is transformed by time to its opposite.

With time, sooner or less, people start to wonder over what life they are living and maybe even if they are living a true, genuine life. Often it has started as agony, diffuse or even unconscious. Somewhere you start to have presentiments (in the best cases I would add), but the head doesn’t want to know. One can start to dream intensely (literally?).

The life lie makes something with us. It steals life. But longing (unconscious, as a diffuse drive, emotion) to live genuinely, authentically will sooner or later catch us up. It can be a tragedy if these come late in life, or even very late. I read about false dementia in people having to deal with truths late in life, brain-tests (scanning?) shows there is nothing organically wrong with them.

A man, Mustafa Can, says that it has been an tremendous relief to pierce or perforate the myth. The truth makes it easier to live. But the way to that point wasn’t easy? He and his parents came as immigrants to Sweden 30 years ago from Kurdistan. Until his mother died the family myth was that they should return to Kurdistan. So they never really settled here in Sweden. Tried to combat the feeling that this was their country and new home. But when his mother died and they took her dead body to Kurdistan to bury her there, he realized that they should never return to Kurdistan, only maybe when they were dead. A life-crisis for him? And he wrote a book over this, as a way in processing?

At the same time he thinks that it’s good he knows how it is to live with a life-lie. The strong dream’s backside is that it’s holding the reality away from us. In the worse cases, and in too many cases, until things are too late.

Mustafa Can says that the mechanisms in the life-lie of the individual and a dictatorship are the same.

“Both are totalitarian. Both want to eliminate all that challenges the vision. Both refuse to acknowledge the facts about what life contains.”

Are these sorts of dreams lacking in contact with the reality? But one HAS seen (even if one wasn’t consciously aware?), the life-lie needs knowledge, but one didn’t like what one saw; that one shouldn’t return, that the choice(s) one has/have done was wrong - or right (one can deny such things too? Not being satisfied with what one has, dreaming and longing for something that isn’t in reach?), and one should be more careful with what one had etc.. Therefore one keep ones eyes closed, keep ones ears shut and is hoping everything shall be okay.

The drama “The Wild Duck” by Henrik Ibsen is referred to, in which the family-father Hjalmar Ekdahl realizes that his life and marriage is built on a lie. The truth-speaker Gregers Werle mercilessly reveals everything to him. One could believe that what Werle did should suite today’s people educated in settlements much better than that time’s? Isn’t it what we have learned: Talk about it and come to terms! Came to think of Bergman's "Scenes from a marriage" (from 1973/74 already!).

But on the opening night recently for "The Wild Duck" here in Stockholm one could hear whisperings from the stalls:

"Oh no! Stop! Can’t he stop?”

The life with the lie felt so much better. Can’t everything remain as it was?

But I don’t believe in help a la Dr Phil…

And of course the more we have invested in this lie the more difficult to deal with the truth. Think if all our choices in the life-lie’s name has been in vain, even downright wrong? The more the life-lie starts to falter the greater the efforts to “keep it on its legs.”

A life-lie can many times be about things that were never realized, things one didn’t do. But how come? Yes, because one has put something into ones head that this was no idea and that it didn’t matter. Even if one wanted and thought it mattered - and even mattered a lot.

Many don’t want to get the life-lies nearer, realize how and what one has done and is doing. One is afraid of that realizing them would mean that the life would become turned up-side-down. That one has to change job, divorce, move. But that’s not sure; it doesn’t have to lead to any of these things.

One should probably stop, take a break now and then and ask oneself:

“Do I want this? Why am I doing this?”

They also wrote about different life-lies:

• About the family: our micro cosmos, a closed system where we are allotted different roles. If we start to play another role better suiting who we are and have developed to with time, then this threatens the other’s masks. That’s the reason why the power of the family-lie is so strong.
• About oneself: for instance the belief that I am untalented, unworthy, bad. The lie that one is untalented can help one not to risk becoming disappointed or confronted with ones own power. And the confrontation with ones good sides can probably be extremely painful too? Realizing what one has missed during time? So you can stay in the belief you aren’t worthy too, to avoid the pain in realizing the truth.
• About what makes life worth living - the lie as a life-style: self-deceptions can also be collective. About having a nice home, a glamorous job, and yearly journeys to exotic places. Things that are so common so we don’t event think of them and don’t’ question them. Even if time and relations is actually what we want.
• About the relation: We love each over everything else, more than anything else. Sometimes we don’t dare to acknowledge that the relation has died, but create a silent agreement about our life together. For instance constantly swearing each other love…

They also write that life-lies represses everything that doesn’t fit and is drawn to circumstances selling quick solutions – commercially, ideologically or spiritually. One is easily drawn into sects or even cults? One has to watch this. And say no to milieus having room only for one view.

See Miller on “Deception Kills Love.” And Ingmar Bergman and Käbi Laretei on masks.

* The Nordiska Museum in Stockholm has an exhibition now on masks, on their home site it stands about masks:

“A mask can frighten away evil spirits and provide protection against cuts and blows or the gaze of other people. A mask can hide your true identity or create a new one.

Throughout the ages, masks have been used in every imaginable context, from lavish court festivities to rural yuletide pranks and whenever facial protection is needed. The masks most commonly seen today are the Santa masks that come out on Christmas Eve and the horror masks worn at Halloween. Forty or so masks dating from the 17th century until the present day are on show."

Addition May 31: At the Swedish site of Nordiska muséet it stands about masks:

”’Masken hemlighåller identiteter och uppsåt.
Sociala förväntningar sätts ur spel.
Ordningar rubbas - nya möjligheter skapas.
Vad som helst kan hända.
Just därför har människor tillverkat och
burit masker i årtusenden.’

Masker har använts i alla tider och i olika sammanhang: vid hovens fester, vid julupptåg på landsbygden eller som skydd. De vanligaste nutida maskerna är julaftonens tomtemask och skräckmasker vid Halloween.

En mask kan skrämma bort onda makter, skydda mot hugg och slag eller mot andras blickar. En mask kan dölja vem man är eller skapa en annan identitet.

Ett 40-tal masker ur Nordiska museets samlingar visas. Det är skyddsmasker, fångmasker, maskeradmasker, dödsmasker och traditionsmasker gjorda av bland annat näver, koppar, järn, gips, plast och tyg. En mask är gjord av en damstrumpa med hål för ögon och mun och en maskeradmask tros ha använts av Gustav III. Den är av vinröd sammet och täckt av guldbroderier. Maskerna är från olika epoker - de tidigaste är från 1600-talet och den senaste från idag.

En mask
... kan skrämma bort onda makter.
... kan skydda mot hugg och slag eller mot andras blickar.
... kan dölja vem man är eller skapa en annan identitet.
... kan ingjuta mod att testa nya gränser.
... kan göra en person modigare och farligare än annars.
... kan ge känslan av att slippa ansvara för sina handlingar.
... kan vara ett straff.
... kan bevara minnet av en död person.”

Hat...

from music-video recording February 2007 (balancing the content below!?).

About hatred and its origins, and targets for this hatred... Inspired by "Paths of Life" from the last chapter "Reflections". Also see "Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation? by Alice Miller."

---

[Uppdaterad i slutet 23 och 24 februari]. Inspirerad av Miller i kapitet "Hur uppstår hat?" i boken "Vägar i livet":

De destruktiva följderna av våld mot barn kan manifestera sig redan i ungdomen, till exempel i tyrannisk behandling av yngre syskon, i våldsdåd eller rentav mord. Så därför räcker det inte bara att i en terapi att fördöma ett äldre (eller yngre??) syskons handlingar (vilket kan vara nog så viktigt), utan gå vidare också och fördöma de vuxna som inte skyddade mot dessa saker!? Men jag har en känsla av att ganska många (kanske de flesta) terapeuter inte klarar detta!??? Att anklaga ett syskon är inte fullt lika livsfarligt som att anklaga och ifrågasätta föräldrar!?? Så detta förra går "relativt" lätt?? För trots allt ganska få terapeuter har på allvar ifrågasatt sina egna föräldrar? Möjligen har de gjort detta på en ganska ytlig och kanske enbart intellektuell nivå? De har bara tänkt och resonerat sig till "upplysning"?? Men om det är så kan de inte heller förstå sina klienter riktigt (eller i värsta fall ganska litet)?

Det är detta Miller beskriver i "Deception Kills Love". I en artikel som handlar om en dansk författare och dennes bok om sina upplevelser av sexuella övergrepp av en pedofil. Bearbetandet av dessa övergrepp i vuxen ålder, därför att han börjat må dåligt (övergrepp som han blev utsatt för under några år runt inträdet i tonåren), räckte dock inte för att befria honom från ångesten.

Miller menar (i min tolkning?) att förklaringen till detta är att författaren inte fick hjälp att gå vidare i terapin, till att ifrågasätta sina föräldrar, som anförtrodde sin son till denne man, sättet de gjorde detta på. Sveket att de inte såg och inte förmådde skydda honom?

Miller beskriver förbudet att ifrågasätta sina egna föräldrar och den påföljande ångesten över detta, att kroppen sa en sak som var strängt förbjuden att dra upp i ljuset?? Förstärkt av terapeutens (omedvetna) rädsla, med medföljande förbud att artikulera detta; ifrågasätta färldrarnas oförmåga, handlande och få tillåtelse att fördöma detta??

Och för att återgå till ursprungsämnet: den vuxne har tyvärr ytterligare medel till sitt förfogande för att föra detta förnekade våld vidare. Bland annat kan han/hon ideologisera våldet så raffinerat och utöva våldet så subtilt att han/hon till och med kan framställa det som något gott, som

”för den andres bästa”.

och på det viset liksom rättfärdiga det.

Och ju mindre beredd han/hon är att revidera sitt bedrägeri och självbedrägeri, desto tyngre blir konsekvenserna av hans handlande för andra.

Dvs. i den mån man är beredd att ifrågasätta desto mindre skada åstadkommer man, desto mindre blir konsekvenserna av ens handlingar/handlande. Så allt arbete man gör, alla insikter man skaffar sig (känslomässigt och intellektuellt) är av godo och skyddar en från att skada andra alltför illa (liksom skyddar en förhoppningsvis mot att skada en själv)!?

De barn som har turen att träffa ett hjälpande vittne (även ett omedvetet hjälpande, omedvetet men ändå vetande vittne) kan hjälpa barnet att litet mer aktivt se den lidna oförrätten (hjälpa barnet att ifrågasätta det som skett och betrakta som fel och i bästa fall helt fördöma det som skedde. Viulket oftast är förbjudet, för man ska ju förstå föräldrarna och deras situation och att de själva blivit skadade!!) och bearbeta det som hänt i mer eller mindre grad. Dessa barn blir inte våldsverkare senare kanske i någon grad trots att de kanske blivit misshandlade psykiskt och fysiskt och kanske även sexuellt och i vissa fall även grovt misshandlade. Detta menar Miller är förklaringen till att inte alla misshandlade barn själva blir grova förövare (och jag tror att Miller har rätt här, jag tror inte vi är födda med så dåliga gener eller drifter. Naturligtvis kan jag ha fel här, men varför inte utgå från denna hypotes? Och prova den?? Skulle detta skada någon? I så fall hur? För det är klart att man kanske inte ska ägna sig åt något som riskerar att orsaka skada!?).

Miller skriver på sidan 181 i "Vägar i livet":

"I detta sammanhang skulle man visserligen kunna resonera som Sigmund Freud gjorde på det sexuella området och säga: Om de flesta människor som barn har blivit misshandlade eller emotionellt försummade kan det inte vara någon patogen faktor vid uppkomsten av brottslighet, för i så fall hade de flesta utvecklats till mördare. Men detta resonemang bortser från själva det faktum att det inte är traumat i sig som direkt leder till att det bildas neuroser och till kriminella levnadsbanor, utan sättet på vilket de bearbetas."

Ja, antag att ganska många av oss, kanske väldigt många, varit utsatta för diverse "mildare" och subtilare saker... Och att omgivningen i många fall kanske inte var totalt konsekvent eller genomauktoritär... Kanske har många (fler än vi vill tro) varit utsatta för saker och det finns en anledning att kollektivt förneka detta, att minimera och bagatellisera en massa saker: otillbörlig beröring, nyp, daskar, utskällningar m.m.

Och kanske riktar de/vi detta istället "bara" mot sig/oss själva, i självdestruktivitet, självanklagelser osv.? Och/eller mot svagare...

Och när det gäller sexuella övergrepp så menar Miller att förövarna inte kommer ihåg vad de själva fick utstå, dvs. att de själva varit utsatta. Om en terapi är möjlig visar det sig att det är sin egen historia de har iscensatt i åratal, om och om igen.

Men rent allmänt så är inte vetande automatiskt något skydd, dvs. att man vet att man blev slagen, utskälld, och kanske inte heller att man blev sexuellt utnyttjad!? Man måste ha bearbetat det hela på ett någorlunda djupt plan. Dvs. ha fått ifrågasätta det och betrakta det som fel. Se t.ex. pappan som reagerade på sin egen pappa, som ör länge sedan förödmjukade sin son genom att skälla ut honom inför andra. Denna pappautsatte sina egna barn för samma saker, trots att han visste vad han själv varit utsatt för.

Jo, man behöver även ha integrerat det hela på någon känslomässig nivå? Vetande, minnesbild o.d. är inte tillräcklig!

Ett medvetet vetande är omöjligt för barnet utan ett hjälpande vittne. Barnet måste tränga bort eller förneka delar eller hela traumat. Och synen på VAD som är traumatiskt har också utvecklats?? Att kränkningar inte bara är av fysisk och sexuell natur, utan också handlar om känslomässiga kränkningar (vilka kanske är ÄNNU vanligare?). Men samhällets förnekande kan plötsligt liksom slå till igen. Ja, det kollektiva förnekandet kan slå till igen. Och man börjar bagatellisera och minimera betydelsen och allvaret i diverse kränkningar (se om Reich senare).

Miller skriver på sidan 168 i ”Vägar i livet”:

”Först när man inser den egentliga orsaken och förstår den naturliga reaktionen på oförrätter kan det blinda, på oskyldiga projicerade hatet upplösas. Dess funktion, att dölja sanningen, blir hädanefter överflödigt.”

Kom att tänka på mitt i skrivandet att man kan anse det vara berättigat att liksom "uppfostra" andra och tala om sanningar för dem... Och då kan det handla om ett försvar mot att inse sina egna sanningar, med den åtföljande smärtan, det försvar Bosch kallar för falsk makt-vrede? Ja, det svåra att inse vad som faktiskt ÄR berättigat och vad som INTE ÄR berättigat?? Där vi tyvärr ofta blivit förvirradgjorda?? Vissa tror att de förtjänar den behandling de får (första eller ursprungligt försvar) och andra anser att andra förtjänar den behandling de utsätter dem för!??? Och ofta "dras" dessa till varandra!??

Tillägg 23 februari: Miller skriver på sidan 170 i "Vägar i livet" om dagens terrorister som dödar och torterar främmande människor som inte har gjort dem något ont:

"...men varken deras aningslöshet idag eller deras en gång undertryckta och nu förnekade vrede rättfärdigar på något sätt deras extrema destruktivitet eller kan göra anspråk på vårt medlidande."

Och detta gäller andra våldsverkare också (även på politisk nivå och på en massa andra nivåer och i en massa andra sammanhang också)!! Och på sidan 171 om Hitler:

"Därmed kunde han också ursäkta faderns övergrepp, för fadern var ju bara ett offer för den onde och allsmäktige juden."

Och slutligen på sidan 187 om det misshandlade barnet:

"Det har ju lärt sig att den starkare har rätt att bruka sin makt godtyckligt./.../

...[han kommer] att böja sig för auktoriteter och spela herre över de svagare, enligt det despotiska mönster han som barn erfarit av sina uppfostrare."

Men fortfarande är en taskig barndom (vare sig medveten eller omedveten) ingen ursäkt för att den senare vuxne begår övergrepp av kanske något slag, vare sig stort eller smått?? Det befriar en inte heller från ansvar. Jag tycker Miller uttrycker detta ganska bra.

Se också om en anna sorts övergrepp (och om man så vill våld) i inlägget "Kön, genus och lojalitet." Ytterligare ett inlägg som jag måst gå och grunna på, men som är så suveränt! I all dess ilska!!! :-)

Tillägg 24 februari: En dansk man, född 1956, har skrivit en bok om sin far. En far som slog honom och som missbrukade hans syster sexuellt. Denne man säger sig forfarande älska sin far - och förstå honom (varför han gjorde som han gjorde mot sina barn). Dvs. han har förlåtit honom?

Se här, här, här och här om denna bok.

Jag tänker på det Miller skrivit om Hitler (se ovan). Om att Hitler riktade sitt hat mot syndabockar, genom att på "något sätt" ursäkta faderns övergrepp, för han (fadern) var ju ett offer för den onde juden... Och hur många fäder (och också mödrar) har inte barn måst förstå?? Men att vuxna fortsätter att göra detta...

Och återigen tänker jag på det Miller skriver om Wilhelm Reich. Miller skriver på sidan 162-163 om Wilhelm Reich:

"...föreställningen om den infantila sexualiteten, som Reich övertog från Freud och senare har vidareutvecklat, har jag aldrig kunnat dela med honom. I min bok 'Den bannlysta vetskapen' företrädde jag den åsikten att Freud med konceptet infantil sexualitet hade lagt locket på ifråga om de svåra följderna av övergrepp mot barn. Jag skrev: 'Något liknande gjorde senare också Wilhelm Reich. Han utvecklade en teori som skulle hjälpa honom att avvärja smärtan hos den tidigt och ständigt utnyttjade pojke som han en gång var. Istället för att känna hur ont det gör när man blir bedragen av de vuxna som man litar på och är försvarlös inför övergreppen, har Wilhelm Reich i hela sitt liv /.../ påstått: jag ville det själv, jag behövde det, alla barn behöver det!'[och vad har dessa båda auktoriteters privata och 'yrkesmässiga' förnekande inneburit för en oerhörd mängd människor?]

Denna utsaga bygger på Myron Sharafs Reichbiografi, enligt vilken Reich ska ha berättat att han redan vid fyra års ålder kände till det sexuella livets alla hemligheter, och detta tack vare husjungfrun som brukade ta honom till sig i sin säng och undervisa honom i sexuella lekar./.../ Förnekandet av barndomens smärta har /.../ vittgående följder, som inte begränsar sig till det privata familjeområdet utan till och med kan leda till politiska omvälvningar [förföljelse av vissa grupper, till och med mord och utrotning av människor osv., förutom övergrepp inom familjen...]."

I wikipedia står det om Reich:

”Reich attributed his later interest in the study of sex and the biological basis of the emotions to his upbringing on the farm where, as he later put it, the 'natural life functions' were never hidden from him. Reich also spoke of witnessing the family's maid having intercourse with her boyfriend, and apparently later asking if he could 'play' the part of the lover. He said that, by the time he was four years old, there were no secrets about sex for him.

He was taught at home until he was 12, when his mother committed suicide after being discovered having an affair with Reich's tutor, who lived with the family. In a report supposedly about a patient, Reich wrote about how deeply the affair had affected him, that the ‘joy of life shattered, torn apart from my inmost being for the rest of my life!’

Her death was particularly brutal because of the method she chose; she drank a common household cleaner, which left her in great pain for days before she died. The tutor was sent away, and Reich was left without his mother or his teacher, and with a powerful sense of guilt.

He was sent to the all-male Czernowitz gymnasium, excelling at Latin, Greek, and the natural sciences. It appears to have been during this period that a skin condition developed that plagued him for the rest of his life. It was diagnosed as psoriasis; Reich was given medication that contained arsenic, now known to make psoriasis worse.

Reich's father was ‘completely broken’ by his wife's suicide. In or around 1914, he took out a life insurance policy, then stood for hours in a cold pond, apparently fishing, but in fact intending to commit slow suicide, according to Reich and his brother Robert. He contracted pneumonia and then tuberculosis, and died in 1914 as a result of his illness; despite his insurance policy, no money was forthcoming.

Reich managed the farm and continued with his studies, graduating in 1915 mit Stimmeneinhelligkeit (unanimous approval). In the summer of 1915, the Russians invaded Bukovina and the Reich brothers fled to Vienna, losing everything. In his Passion of Youth, Reich wrote: ‘I never saw either my homeland or my possessions again. Of a well-to-do past, nothing was left.’

‘I had read somewhere that lovers get rid of any intruder, so with wild fantasies in my brain I slipped back to my bed, my joy of life shattered, torn apart in my inmost being for my whole life!’ — Wilhelm Reich.”

Och det där om barndomsskildringar och att skratta bort saker:

"Alice Miller on Frank McCourt in her book “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 pages 100-103:

“Protection and respect for the needs of a child – this is surely something we ought to be able to take for granted. But we live in a world full of people who have grown up deprived of their rights, deprived of respect /…/

Also, there is less of a tendency today to idealize and romanticize childhood; the misery frequently comes across in all its starkness. But in most autobiographies I have read the authors still maintain an emotional distance from the suffering they went through as children. Little empathy and an astounding absence of rebellion are the rule. There is no inquiry into the whys and wherefores behind the injustice, the emotional blindness and the resulting cruelty displayed by the adults, whether teachers or parents. Description is all. On every page of the brilliant book Angela’s Ashes, for example, Frank McCourt describes such cruelties in gruesome detail. But even as he recalls his childhood, he never rises up against his tormentors, attempting instead to remain living and tolerance and seeking salvation in humor.

And it is for this humor that he has been celebrated by millions of readers the world over [!!!].

But how are we to stand up for children in our society and improve their situation if we laugh at and tolerate cruelty, arrogance, and dangerous stupidity? /…/

Humor saved Frank McCourt’s life and enabled him to write his book. His readers are grateful to him for it. Many of them have shared the same fate and they want nothing more dearly than to be able to laugh it off. Laughter is good for you, so they say, and it certainly helps you survive. But laughter can also entice you to be blind. You may be able to laugh at the fact that someone has forbidden you to eat of the tree of knowledge, but that laughter will not really wake you up from the sleep. You must learn to understand the difference between good end evil if you want to understand yourself and change anything in the world as it is [yes, what is good and what is evil? What is love and what is not love? What are expressions for love and what is not? What is in fact cruel and unfair? What should we question? And what are we usually questioning and not in fact and why? What are we protecting and what not actually? What produces evilness and what would not produce evilness?].

Laughter is good for you, but only when there is reason to laugh [and then we are of course entitled to laugh, from the bottom of our stomach, body, heart, with glittering eyes]. Laughing away one’s own suffering is a form of fending off, a response that can prevent us from seeing and tapping the sources of understanding around us [but the helpless and totally dependent child, with all what mean, had to laugh it off and use a lot of other strategies to survive. And those strategies cause the adult a whole range of problems, troubles and difficulties. And it is not only to intellectually understand this… And you can’t just cope with this with all different techniques and/or methods… Or just cognitively I think. If it was many of us would be cured long ago… In a way we must realize emotionally how harmful things are and were I think].

If biographers were better informed about the details and consequences of what some indifferently call as a normal strict upbringing, they could provide us with precious material for better understanding our world. But there are not many who try to figure out how such upbringing was experienced by their subject as child.”

More about touching and the need for attention...

two men hugging (how cute they are! :-))

Swiftly: I had got an email from a Norwegian friend this morning, with a text written by a British author, about the boarding school system and the effects of it (om internatskolor på svenska och norska kostskolor). In the bottom of this posting the text (in Norwegian) and a summary I have tried to write in English.

The author writes, that the boarding schools have been so effective in their forming of the kids, that an attack on them becomes like an attack on all those who have passed this school-system through. The most miserable victims are the system’s most angry defenders. But I would add that the problems probably have started earlier in life, already at home with the relation to the parents or other caregivers. And on top of this children are separated from parents they haven't got the support or respect from as they should have gotten? They have no real, genuine ground to build on. And they probably react to this in different ways; some (or many) by hardening themselves against all, everyone and everything? But functions socially and behaves normally, are capable of doing that (have learnt a role)?

See Jan Guilliou's "Evil" (based on a book)! Guilliou was cruelly hit by his stepfather.

The author writes (my translation):

“How may times haven’t I heard maimed or ‘cut off’ people [stympade människor på svenska] saying ‘I wasn’t damaged by this’?"

Here some tips: see the book “The Making of Them – the British Attitude to Children and the Making of the Boarding School System” by Nick Duffell (in its entirety?).

And also “Boarding School Survivors – workshops for men and women”. At this site it stands:

"Boarding School Survivors was founded in 1990 and has two principal activities:
Firstly, in order to raise public consciousness, they research, lecture, write, and broadcast about the psychological effects of sending children away to school, and the social system which has encouraged this process.

Secondly, they run a programme of therapeutic workshops for adults who have recognised that they may have paid a price for their education, and are looking for ways to understand and heal their wounds. These courses, which have been running for over ten years, receive referrals from GPs, community organisations and counsellors, and have benefited many people, by allowing them to leave aspects of their past behind, and to develop their true potential.

The founder, Nick Duffell, is an accredited psychotherapist registered with UKCP, a supervisor, freelance trainer and a Sexual Grounding Therapist. Boarding School Survivors is an organisational member of the British Association for Counselling. "

See this site. And about "Public Schools and the Platonic Ideal". And about "Unsentimental Education".

Also see “Imperial Reckoning - The Untold Story of Britain's Gulag in Kenya” by Caroline Elkins.

And once again what Alice Miller on the political consequences of child abuse.

And at last an article in the Gazette about that "Children need touching...", where it for instance stands (my italics in the texts below):

"Instead of letting infants cry, American parents should keep their babies close, console them when they cry, and bring them to bed with them, where they'll feel safe, according to Michael L. Commons and Patrice M. Miller, researchers at the Medical School's Department of Psychiatry.

The pair examined childrearing practices here and in other cultures and say the widespread American practice of putting babies in separate beds -- even separate rooms -- and not responding quickly to their cries may lead to incidents of post-traumatic stress and panic disorders when these children reach adulthood.

The early stress resulting from separation causes changes in infant brains that makes future adults more susceptible to stress in their lives, say Commons and Miller./.../

The pair say that American childrearing practices are influenced by fears that children will grow up dependent. But they say that parents are on the wrong track: physical contact and reassurance will make children more secure and better able to form adult relationships when they finally head out on their own.

'We've stressed independence so much that it's having some very negative side effects,' Miller said."

Maybe it is the opposite: if (small) children get respect from their parents, if they have been taken up when they are crying, and been allowed to sleep in the same room as their parents and maybe even in the same bed (respecting boundaries and integrity of the child) they develop to truly, genuinely independent individuals? With a sound, healthy independence? Where the individual can function both on her/his own and together with others??

The article ends like this:

"...other factors have helped form our childrearing practices, including fears that children would interfere with sex if they shared their parents' room and doctors' concerns that a baby would be injured by a parent rolling on it if the parent and baby shared the bed. Additionally, the nation's growing wealth has helped the trend toward separation by giving families the means to buy larger homes with separate rooms for. The result, Commons and Miller said, is a nation that doesn't like caring for its own children, a violent nation marked by loose, nonphysical relationships.

'I think there's a real resistance in this culture to caring for children,' Commons said. But 'punishment and abandonment has never been a good way to get warm, caring, independent people.'"

At last the article in Norwegian:

"Britiske privatskoler skaper en klassekultur av et slag som er ukjent i resten av Europa. Det ekstreme eksemplet er internatskolene som skiller barn fra foreldrene ved åtteårsalderen for å forme dem til medlemmer av en fjern elite. I boka ’The Making of Them’ viser psykoterapeuten Nick Duffell [se också om boarding school överlevare] hvordan disse kunstig foreldreløse overlever tapet av familien ved å distansere seg fra følelser av kjærlighet og tilknytning. Overlevelse innebærer ’en ekstrem herding av normal menneskelig mykhet, en alvorlig avskjæring fra følelser og følsomhet’. De er ute av stand til å knytte seg til folk (nære vennskap med andre barn hindres av en morbid homofili-frykt), og blir i stedet oppmuntret til å gi sin naturlige lojalitet til institusjonen.

Dette gjorde dem til ekstremt effektive kolonitjenere: Om kommandanten beordret det, kunne de organisere en massakre uten et øyeblikks nøling (jamfør offiserene som slo ned Mau Mau-opprøret, gjengitt i Caroline Elkins' bok ’Britain's Gulag’). Det betød også at lavere klasser hjemme kunne slås ned på uten den minste bekymring. I mange år har Storbritannia blitt styrt av avstumpede mennesker [anser hon!??].

Jeg gikk gjennom dette systemet selv, og jeg vet jeg vil måtte stri med virkningene av det hele resten av livet. Men en av de nyttige ferdighetene det har gitt meg er evnen til å gjenkjenne det hos andre. Jeg kan gjenkjenne et tidligere internatbarn på 200 meters hold - jeg kan se og lukte skaden dryppe fra dem som svette. Konservative regjeringer var proppfulle av dem - selv i John Majors 'klasseløse' regjering hadde 16 av de 20 mannlige medlemmene av 1993-regjeringen gått på privatskole, 12 av dem på internatskole. Privat utdannede dominerer politikken, embetsverket, rettsvesenet, militæret, finansverden, mediene, kunsten, universitetene, de mest prestisjefylte profesjonene - til og med, som vi har sett, overvåkningsorganet for frivillige organisasjoner. De gjenkjenner hverandre, frykter de uformede menneskene fra statssystemet, og gir sine privilegier videre til folk som dem selv, ofte uten å være klar over det.

Systemet er beskyttet av taushet. Fordi privatskolene har vært så effektive med å forme barnas sinn blir et angrep på skolen til et angrep på alle som har gått gjennom den. De ynkeligste ofrene blir systemets argeste forsvarere. Hvor mange ganger har jeg hørt avstumpede mennesker erklære at 'jeg tok aldri noen skade av det'?"

---

“Children are separated from their families at 8 years old to be formed to the coming elite. They survive the loss of the family with distancing themselves from feelings of love and attachment. Survival means ‘an extreme hardening of normal human softness, a serious screening for emotions and flexibility (accommodation)’. They are incapable of attaching to people (near friendships with other children are hindered by a morbid fear for hemophilia) and they are encouraged to give their natural loyalty to the institutions instead.

This makes them extremely loyal colony-servants; if the commander orders it they are capable of organizing a massacre without (any) hesitation."

The author thinks Great Britain is governed by maimed people. He has gone this system through himself and thinks he has to struggle with the consequences of it the rest of his life. But one advantage is that he recognizes another victim on 200 meters distance.

"Privately educated are dominating politics, governments offices, the judicial system, the military, the finance-world, the media, the art, the colleges, the most prestigious professions… They recognize each others; fear the unformed human beings from the state system and give their privileges to people like themselves, often without being aware of it.

The system is protected by silence.”

My maternal grandmother and her siblings lived during the school-year in something which was called "arbetsstuga", in a village called Korpilombolo (I think), so they wera also separated from their parents and family for long periods. How was that? After WWII they ("arbetsstugorna") were called "eftermiddagshem" and later "fritidshem."

Even more about a Society in Denial...

Astrid Lindgren's "homo ludens"?

Even more about ”A Society in Denial”. Also read about "Collective Denial" and "Removing Blinders, Becoming Connected".

Addition January 17: a leader about wanting to kill the "homo ludens" ("Man the Player" see links in this blogpost to Johan Huizinga and his whole book "A Study of the Play Element in Culture"?) i.e. the living, feeling human being, shown in school-politics here in Sweden the leader-writer thinks (in my interpretation). A backlash to "harder grips"... Yes, (we) grown up people can't stand young people and their capacity to play, have fun, enjoy things, react, feel?

Can it be like this even grown up people between too?

That people with less access or connection to their feelings, emotions etc. , whether it is conscious or not, can't stand people with seemingly maybe a little more access to these things, the things they had to kill, that was robbed from them early in life, maybe even earliest in life? Things you don't want to be reminded about.

Doesn't Miller write about this somewhere; about parents killing the living human being in their child? Which doesn't exclude that they later try to restore the lost spontaneity, creativity and lost self-confidence with different measures, assuring the child of it's value, of its capacity etc. etc. etc. And the child gets confused by this... Because it isn't allowed to recognize the reasons for its problems. It can't realize this on its own either. And the grown up world join the trials to liberate he child...Phew!!

But noone want to know why all these things were killed, or how they were killed...

And that about intellectualizing... That about words... The difficulty to live as one learns... An honest wish and strive can weigh up things, can it??

The sad thing: we probably don't see our blind spots... Despite "all awareness in the world" even?? And this causes a lot of misunderstandings and misinterpretations (maybe in both directions; we get stuck with people we should leave and avoid those that we shouldn't avoid), misunderstandings and misinterpretations which we aren't aware of at all many times too?? And maybe live our whole lives avoiding things that would be good for us, and being stuck with people and circumstances that are less good...

Not realizing what is/was in reach actually? Resulting in tragedies seen to what we have lost, if we were capable of seeing this?

That about communication too...

Silently thinking... That about power-abuse, and the defense False Power Anger... Ranging from irritation (and maybe impatiens) to real anger or even fury? See earlier blogpost "A father...", "A child..." and "A mother...".

---

Bosch om "Defences..." på svenska, sidorna 78-81 i den holländska terapeuten Ingeborg Bosch bok ”Rediscovering the True Self – A search for truth and healing. New insights combined with a comprehensive self-healing program” i min amatöröversättning:

”Det är viktigt att inse att mycket av det som vi anser vara vår inneboende natur i själva verket är en försvarsmekanism som verkar nästan hela tiden.

Vilken än vår försvarsstrategi är vid en given tidpunkt, så använder vi alla tre försvaren [ursprungligt försvar, falskt hopp och falsk makt förnekande av behov eller falsk makt vrede]. De flesta av oss identifierar oss huvudsakligen med antingen falskt hopp eller en variation av falsk makt, men långt nere känner vi alla den oundkomliga dragkraften från det ursprungliga försvaret.

Det är intressant att undersöka hur dessa tre olika försvar arbetar tillsammans i förhållande till en symbol. När ett försvar inte fungerar så skiftar vi vanligtvis över till ett annat och, om det är nödvändigt, till ytterligare ett annat. Till exempel kan vi gå från ett beteende att behaga/tillfredsställa (falskt hopp) till vrede (falsk makt) till att känna oss ovärdiga kärlek (ursprungligt försvar). Eller från att förneka att vi känner oss sårade (falsk makt) till att försöka bli uppskattade (falskt hopp) till att känna oss skyldiga (ursprungligt försvar). Eller så kan vi förflytta oss direkt från att försöka lyckas (falskt hopp) till irritation (falsk makt) till att känna oss inkapabla (ursprungligt försvar). Eller vi kan gå från att känna oss värdelösa (ursprungligt försvar) till att känna oss arga (falsk makt) eller att försöka lyckas (falskt hopp) etc. Alla kombinationer är möjliga. Det är som att röra sig i en cirkel, vi kan röra oss på alla olika sätt.

Människor som identifierar sig mer med falskt hopp, visar vanligtvis sitt ursprungliga försvar ganska ofta. Föreställ dig Teresa, en medelålders kvinna som har vigt sitt liv åt sin man och sina barn och sitt hem. Hon ser sig själv som en typisk hemmafru. Även om det är hennes val att vara hemmafru, så känner hon sig ofta missnöjd med sitt liv. Hon försöker att tillfredsställa sin familj genom att sätta deras önskningar framför sina egna (falskt hopp). Men det spelar ingen roll hur hårt hon än anstränger sig för att tillfredsställa sin man och sina barn, så känner hon sig sällan uppskattad av dem för det hon gör. Under denna avsaknad av uppskattning är hennes självuppskattning ganska negativ (ursprungligt försvar).

Hon ser sig själv som en ointressant, tråkig person som inte har något verkligt värde för någon i denna värld. Hon gråter ofta över sitt liv och känner sig då hopplös och värdelös. Ändå försöker hon fortsatt att tillfredsställa sin familj (falskt hopp) i ett försöka att vinna deras kärlek och när de inte verkar uppskattande, känner hon sig värdelös (ursprungligt försvar) istället för att möta sanningen/verkligheten av sitt förflutna som denna symboliska situation för upp: barnet som hon var, var inte uppskattat av sina vårdnadsgivare. Så hon återvänder än en gång till att sätta sin familj önskningar framför sina egna i hopp om att hitta/få uppskattning.

Människor som identifierar sig mer med falsk makt tenderar att dölja sina ursprungliga försvar. Dessa personer ser vanligen starka och kompetenta ut och döljer ursprungligtförsvarkänslor som ’Jag är dålig’ eller ’Jag är inte god nog’. Ett exempel på detta skulle kunna vara Herman. I tidig fyrtioårsålder har han gjort en ganska rejäl karriär och är nu vd (?) för ett stort och lyckosamt företag. Hans managementstil är ganska auktoritär. Han visar litet hänsyn mot sina anställda och tillbringar vanligtvis knappast någon tid med dem alls. På möten tar han upp det mesta av tiden och han verkar alltid vara mycket säker på sig själv och på sina idéer. Hans anställda har aldrig sett en skymt av tvivel i Hermans ögon.

Under detta järnyttre känner Herman dock ofta känslor av yttersta ensamhet, därför att han känner att han inte kan dela några av de tvivel han har om affärerna eller sig själv med någon. Han är övertygad om att varje yttring av svaghet inte är riktigt tillåten för en vd för ett företag. Han försöker till och med dölja självtvivlen för sig själv så gott han kan. Han känner sig ofta som en ’dålig’ person som inte går att tycka om (ursprungligt försvar). Vanligtvis när dessa störande tankar och känslor kommer upp, upptäcker han att det hjälper att bli upprörd över någon annans uppträdande. Detta avleder hans uppmärksamhet från de negativa tankarna han har om sig själv och ger honom en upprättad känsla av falsk makt igen. Till nästa gång osv.

Detta typiska exempel visar hur någon som är engagerad i falsk makt döljer sitt ursprungliga försvar mycket mer än den som är mer benägen att använda falskt hopp. Det är inte troligt att auktoritativa eller ’coola’ personer (de två ansiktena/yttringarna för falsk makt) faller i gråt och uttrycker hur till exempel värdelösa, skyldiga eller dåliga de är /…/

Som slutsats, det finns tre sätt att försvara oss [enligt Bosch och Jenson, eller det är i alla fall dessa tre de jobbar utifrån eller anser mest betydelsefulla?] mot barndomssmärta, genom att ersätta den gamla verkligheten med en inbillad sådan: falskt hopp, falsk makt, ursprungligt försvar. Alla tre kallas förnekande, därför att deras inneboende natur är att förneka sanningen: den gamla verkligheten som den verkligen var. Varje gång som vi engagerar oss i någon av dessa tre försvarsmekanismer, betyder det att gammal smärta har vidrörts av en symbol och vi försvarar oss mot att känna denna smärta genom att tro på en illusion [vi fortsätter att skydda oss mot något som vi inte längre behöver skydda oss emot, mot saker som redan hänt och varit. Sanningar vi då som barn inte skulle ha överlevt. Och dess upplevelser finns fortfarande lagrade i vår kropp och i hjärnan]:

Falskt hopp; Jag kan få det jag behöver, bara jag…

Falsk makt - förnekande av behov: Jag bryr mig inte/behöver ingenting, Jag har det bra/är okej, ingenting pågår här.

Falsk makt – aggressivitet: Det är ditt fel, du är inte något bra, du har fel osv.

Ursprungligt försvar: Det är något fel på mig, Jag är inget bra, det är mitt fel, jag är skyldig, Jag kan inte osv. [klandrande av en själv].

När vi engagerar oss i våra försvar betyder det därför att vi tror på en illusion. Vi tror på denna illusion därför att barnet vi var, inte kunde möta smärtan över att veta sanningen. Men att som vuxen tro på illusionen, kommer bara att skjuta sanningen bort ifrån oss ännu mer bakom än ännu tjockare mur av förnekande och göra helande mindre och mindre troligt.”