Visar inlägg med etikett emotional needs essential for survival. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett emotional needs essential for survival. Visa alla inlägg

9/12/2009

Om timeout – och en samhällelig backlash…


Peter Haiman.


I generationer så har föräldrar försökt hitta pålitliga och tillförlitliga sätt att handskas med ”dåligt beteende hos barn.” Den senaste och en av de populäraste teknikerna för att disciplinera är timeout skriver en Peter Haiman. Ja, det där med de nyauktoritära och nykonservativa tendenserna i samhället. Och vad är gränssättning?

Att möta ett barn med tystnadens mur.

Fastän timeout är bättre än att slå så är det inte ett lämpligt sätt för föräldrar att handskas med sina barns beteenden. Därtill kan användande av timeout skapa dåligt beteende senare hos barnet.

Dessa problem kan också påverka välmåendet för barnet senare och också på ett allvarligt sätt göra föräldrabarnrelationen ansträngd.

Se mer om det nedan.

Barns beteende är symtom på något. Deras beteende har en välgrundad anledning. Barns beteende bestäms till största delen av hur de känner angående sina fysiska och psykosociala behov just för tillfället.

Och det handlar också om behov som inte har fyllts tidigare, kanske väldigt tidigt (och handlar kanske om skador redan före födseln).

Behov är starka i varje barn och barn är av naturen känsliga för sina egna behov. Om en eller flera behov inte har mötts så kommer barn snart att känna sig obekväma och obehagliga till mods.

Barn gråter när de känner sig obekväma. Ett spädbarns eller litet barns gråt handlar om känslor av frustration. Denna har utvecklats som en överlevnadsmekanism och för att få föräldrars uppmärksamhet. Syftet med gråt är att få den sorts kvalitativa kärlek och bry sig om från föräldrarna som fyller omötta behov och genom detta skapa känslor av säkerhet hos barnet.

Behov och känslor som inte mötts med respekt och aktning kan alltså leda till osäkerhet eller överdriven säkerhet (och till att man tror att det man utsattes för var för ens eget bästa och att denna behandling är vad barn behöver).

Äldre barns och tonåringars dåliga beteende är ett rop på hjälp, något som talar om att behov har gäckats.

Att svika viktiga behov känns inte bra för någon i någon ålder. Barn kan bli ganska upprörda och krävande när deras behov inte fylls. Deras ofta intensiva utbrott härstammar från deras beroende natur. Och till skillnad från de flesta vuxna så saknar barn förmåga att fylla sina egna behov. En makt vuxna har (åtminstone mot sina barn, om de så inte har det i andra sammanhang, eller inte tycker de har det i andra sammanhang).

De är nästan helt fysiskt oförmögna att ta hand om sig själva (ju mindre de är desto mer oförmögna och utlämnade är de).

Genom sin natur har de också starka känslomässiga behov och sårbarheter (se filosofen Avishai Margalit om allas vår sårbarhet - the vulnerable human being).

Dessutom så är unga människor olikt de flesta vuxna oförmögna att tåla frustration bra. Och i tillägg till detta så är spädbarn, småbarn och många förskolebarn oförmögna att identifiera de behov som inte mötts eller frustrerats och som gör dem upprörda. De saknar ord för dessa helt enkelt, kan helt enkelt inte uttrycka dem i ord.

Detta gör det omöjligt för de flesta små barn att tala om för sina föräldrar vad som bekymrar dem och varför de ofta är oförmögna att se till att fylla sina behov själva. Men om man skämmer bort dem vad händer då? Då blir de odrägliga sedan? Blir de?

Om ett barn sätts i timeout så förlängs den tid som barnet måste uthärda behov som frustrerats och som först orsakade det ”dåliga” beteendet. På det sättet så blir normala behov som inte mötts alltmer obehagliga allt eftersom timeouten fortsätter. Småbarn är beroende av, vill vara tillsammans med, vill ömsesidigt älska och behöver sina föräldrar.

Praktiken att separera barn i timeout kan i sig själv orsaka senare dåligt beteende därför att vara ensam och i time-out ökar en frustration barnet redan känner.

Och kan orsaka senare utbrott och dåligt beteende i andra sammanhang, som kanske inte kan härledas till det som orsakade dåligt beteende tidigare. Eller leda till ett barn som visserligen är väldigt väluppfostrat, men som senare (i vuxenlivet inte minst) kanske drabbas av depression. Och oförmåga att förvara sig adekvat vid behov.

Hjälper timeout ett barn att uttrycka sig – och få både sig själv och den vuxne att förstå vad som orsakade frustration? Att verbalisera sig istället för att agera ut?

Handlar det bara om att ”hjälpa barnet eller den unge vuxne”? Krävs det kanske ganska ofta (kanske nästan alltid) en förståelse hos den vuxne, en vuxen som i sin tur frustrerats tidigt, så han/hon har svårt att leva sig in känslomässigt därför att han/hon var tvungen att stänga av sina känslor och därför sin förmåga till medkänsla? Undrar jag ganska ironiskt. Jo, vi är (fortfarande) ett förnekande samhälle.

Vet vi alltid bäst? Måste vi alltid låtsas att vi vet bäst? Undrar jag ganska argt. Att vi är ärligt sökande behöver det innebära att vi inte kan finnas där för våra barn och ungdomar heller? Dvs. att vi finns där som vuxna som inte bara skyfflar över ansvaret - heller? Varifrån kommer vår förvirring? Är vi hjälpta av quick-fixes eller gurus annat än i nödsituationer kanske?

Haiman skriver att timeout får livslånga effekter/konsekvenser och jag tror att han har rätt. För det frustrerade barnet som känner sig illa till mods eller olustigt så blir timeouten något som understryker tystnad (tystnadens mur) och känslan av att bli förkastad av sina föräldrar. En ung person som beter sig dåligt och sedan blir utsatt för timeout känner sig skadat, känner ont. Detta ont kombinerat med den frustration som gjorde att den unge betedde sig dåligt först föder vrede. Och praxis som timeout som skapar ont och vrede kan skada barnet.

En allvarlig sak som timeout i barndomen kan skapa är läxan att man bör svälja eller stänga inne obehagliga känslor. Ett barn i timeout som är upprört och oförmöget att uttrycka känslor av nödläge behöver desperat stoppa dessa känslor. Det är tvunget att trycka ner dem. Om det inte har hjälp av medkännande vittne.

För att kunna handskas med svåra känslor så lär sig barn att ignorera och/eller att distrahera sig från den energi som kommer från känslor av vrede och ont. På detta sätt så lär sig barn att tränga bort sina smärtsamma känslor.

Istället så kan nervösa vanor dyka upp, som att suga på tummen (trösta sig själv), att bita på naglarna, dra sig i håret, klia sig, dra i kläder, självskadebeteenden av diverse sorter och grad och många andra liknande beteenden.

Syftet med dessa beteenden är att hålla obehagliga känslor på avstånd, och genom att identifiera sig med föräldrarnas kritik kanske straffa sig själv. Dessa försvarsstrategier tjänar syftet att frigöra vrede och gör att barnet ignorerar obehagliga känslor.

Men detta innebär inte att de försvinner. De kan dyka upp senare i helt annat sammanhang, i sammanhang som inte till synes har någon koppling, antingen I vredesutbrott eller i en depression.

Och ett resultat av att inte vara medveten om sina verkliga känslor kan bli ett karaktäristiskt drag i denna persons liv. Något som reducerar en person självmedvetenhet och kan påverka livskvaliteten genom ett helt liv.

Såvida man inte ifrågasätter detta och får adekvat hjälp att bearbeta detta, om man inte kan göra det på egen hand.

Föräldrar kan bäst få ett väluppfostrat och självdisciplinerat barn genom att svara på, vara lyhörd för och oavbrutet möta barnets behov, de normala behov utvecklingsmässigt, genom att visa och uttrycka mänskliga värderingar i det dagliga samspelet med sina unga. Dvs. bäst i känslomässig förståelse (först för sig själv, som det barn man en gång var själv).

Oroliga och bortskämda barn skapas när föräldrar inte möter barns normala behov konsekvent, genomgående och riktigt. Självklart är inte det lätt när man själv har saker i sin ryggsäck.

Det är också viktigt att erkänna myten om att fullt ut möta ett barns behov kommer att göra barnet bortskämt. Forskningslitteraturen visar klart och tydligt att motsatsen är sann. Det ”väldisciplinerade” barnet får man när föräldrar (eller andra vårdnadshavare) på ett bra sätt fyller behoven för sina barn i barn- och ungdom.

Men tricket är att veta och förstå vilka barns verkliga och grundläggande behov – och drivkrafter – är… Vilken människosyn man har. Fast jag tror att denna sorts människosyn inte har med tyckande att göra. Hur människan är funtad har med fakta att göra. Och hur människan är funtad har en orsak.

Misshandel av barn handlar inte bara om fysisk och sexuell misshandel, utan också om känslomässig, dvs. att inte respektera sitt barn, dess känslor, tankar, behov. Och det finns olika sorters utnyttjande av barn, bland annat det som har kallats känslomässig incest, något som amerikanskan Pia Mellody tror är väldigt vanligt, dvs. att använda sitt barn som pratpartner och någon slags terapeut. Något ett barn inte kan säga nej till, men kanske rationaliserar till något gott senare…

Snabbt översatt och skrivet så här på morgonkvisten av en som inte har vare sig högre studier i engelska eller psykologi. Jag är "bara" pianopedagog med intresse för en MASSA andra saker, inte minst dessa... Och reagerar starkt på saker.

Se "Plain Talk About Spanking."

Och det är inte sant att det som inte dödar oss gör oss starkare!

2/25/2008

Childhood and adult needs...


Childhood and adult needs what's the difference?

Trying to fill childhood needs as grown ups always cause problems, bigger or smaller. And which are our adult needs actually?

Wondering... Perhaps I will come back to this later.

The video is a tip from a friend...

Won't Get Fooled Again...

We'll be fighting in the streets

With our children at our feet
And the morals that they worship will be gone
And the men who spurred us on
Sit in judgement of all wrong
They decide and the shotgun sings the song

I'll tip my hat to the new constitution
Take a bow for the new revolution
Smile and grin at the change all around me
Pick up my guitar and play
Just like yesterday
Then I'll get on my knees and pray
We don't get fooled again

The change, it had to come
We knew it all along
We were liberated from the foe, that' all
And the world looks just the same
And history ain't changed
'Cause the banners, they all flown in the last war

I'll tip my hat to the new constitution
Take a bow for the new revolution
Smile and grin at the change all around me
Pick up my guitar and play
Just like yesterday
Then I'll get on my knees and pray
We don't get fooled again
No, no!

I'll move myself and my family aside
If we happen to be left half alive
I'll get all my papers and smile at the sky
For I know that the hypnotized never lie

Do ya?

YAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

There's nothing in the street
Looks any different to me
And the slogans are replaced, by-the-bye
And the parting on the left
Is now the parting on the right
And the beards have all grown longer overnight

I'll tip my hat to the new constitution
Take a bow for the new revolution
Smile and grin at the change all around me
Pick up my guitar and play
Just like yesterday
Then I'll get on my knees and pray
We don't get fooled again
Don't get fooled again
No, no!

YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Meet the new boss
Same as the old boss

2/16/2008

Emotional needs: essential for survival…




[Updated February 17]. Wanted to write a little more and am doing this while I am listening to the Melody-Festival on TV!!

Quotes from “Rediscovering the True Self” by the Dutch therapist Ingeborg Bosch, about attachment, bonding and emotional needs. See the earlier posting on "Attachment and bonding..."

In the chapter “Emotional needs: Essential for survival” she writes at page 41-43:

“It is important to understand that non-material things such as love, respect, physical touch as cuddling and being held, emotional warmth, a perception of safety is necessary for the child’s very survival. In our Western society there is a strong tendency to think that although love, respect, physically affectionate touch, emotional warmth and safety, etc., are important, a lack of such things could not be life-threatening.

Phyllis Davis’ illustrates the essential nature of emotional needs. She reports some terrible facts on early child death: ‘In the beginning of the nineteenths century more than half of all children died in their first year. The illness was called ‘marasmus’, a Greek word, which means ‘wasting away’… (only fifty years ago) the most widely proclaimed method of childcare was based on the advice published in 'Care and Feeling of Children' by Dr. Holt in 1894. Stop any rocking don’t pick the baby up when it cries, feed only at set times according to a schedule, and prevent ‘spoiling’ by picking the baby up unnecessarily outside the necessary feedings and diaper changings, was some of Dr. Holt’s advice /…/

These dogmatic ideas have survived and even today some parents and doctors adhere to this ‘scientific’ way of raising children… It wasn’t until after the WWII that the cause of marasmus or inexplicable infant mortality was researched and a link could be made with a lack of touch. The infant mortality decreased notably in those places that increased the amount of touching of the infants.

Bowlby’s ground-breaking research in the early fifties also shows how vital it is to satisfy the emotional needs of infants:…from empirical observation we suggested that the young child’s hunger for his mothers’ love and presence is as great as his hunger for food.

In the early fifties people’s eyes started opening up to the fact that infants’ emotional needs are as strong as their need for food, implying that a lack of having these needs met would have severe consequences and eventually lead to death; death by ‘marasmus’. Just as lack of food would eventually lead to death by hunger if this lack were great enough.

Well-known experiments by Harry Harlow on maternal deprivation provide us with yeat another illustration of the importance of emotional needs. As described by Melvin Marx

‘…The results generally indicate that permanent psychological effects can ensue unless adequate substitutes for the mother are provided /…/

Because both heat and food were provided by the surrogate mothers, these satisfactions do not appear to be sufficient to produce normally behaving offsprings.

Harlow’s baby monkeys definitely preferred the surrogate mother with a body of terry cloth over sponge to the simpler wire-frame model, although each presented the same heat and food. Apparently the monkey affectional system is dependent upon contact stimulation provided by the terry cloth, which encourages cuddling; here is more to even monkey motherhood than warmth and hunger satisfaction.’

‘Neglect or abuse, lack of attention from an uninterested or self entered parent, and physical punishment all leave damaging traces on the development of the emotional brain, that result in the shaping of life-long emotional characteristics. In childhood, responses to treatment by caregivers take on a fixed pattern in the fundamental synaptic wiring of the neural architecture, and are difficult to change later in life.’

Lastly, I would like to refer to Robert Prentsky’s research, which also clearly illustrates the enormous impact that follows when emotional needs of the child go unfulfilled. His research shows how the first years of the lives of criminals, guilty of extremely cruel and violent crimes, differed in one way from other criminals who had committed less cruel and violent crimes. The very violent criminals had been sent from foster home to foster home, or they grew up in foundling homes. Their personal history indicated severe emotional neglect and subsequently a very slight chance for adjusting to or bonding with other people in their environment, due to a lack of continuity in relationships.

Just as in the case with Harlow’s little monkeys, there is abundant evidence showing that children have strong emotional needs. Children need more than food and physical warmth. Safety, cuddling, love, respect, and nurturing physical contact, etc. during their first years are essential in order to secure survival and healthy emotional development.

Addition February 17: Found the following text at this site.

“It is generally known (back to medieval or ancient times) that deprivation of sensory stimuli like voice and vision in the early phases of human life will cause irreversible mental retardation in the child. Also the prevention of child play will cause intellectual deficits in the adult. But eyes, ears and the nose are not the only human sensory systems.

Additionally there are the two body sensor systems, the 'somatosensors'. One is the vestibular sensor for maintaining orientation and upright walk [see this paper about talking without words, or about non-verbal communication; in Swedish though. Not disturbing or even destroying it, but show the child the outermost respect! We can recover, more or less, but it is an enormous struggle doing this!??]. The other one is the skin, for sensing touch [see Bosch about boundary violations! And also here].

MOTHER BONDING IS ESSENTIAL FOR PEACE

Through the work of James W. Prescott, Ph.D. and various others until the mid 1970s it was established that these previously neglected senses are of overwhelming importance for the development of social abilities for adult life. Their deprivation in childhood is a major cause for adult violence.

James W. Prescott /.../ created and directed the Developmental Behavioral Biology Program at the NICHD where he initiated NICHD supported research programs that documented how the failure of ‘Mother Love’ in infant monkeys adversely affected the biological development of their brains. These astonishing abnormal brain changes underlie the behaviors of depression, impulse dyscontrol and violence that result from mother-infant separations.

Addition February 23: And also see this, about the kangaroo-method.