Child abuse...

Things I threw down in my diary after starting to read about a child's experiences:

"Pushed into a corner. Siblings with alloted roles. A parent exercising power. Acting her/his things out? Things that had nothing to do with the child/ren.

Breaking the child's will?

Jenson wrote in her book about abuse of a more subtle sort and thus more difficult to see or grasp [as she seems to see it. Now I see in the Introduction that she writes that because her experiences of growing up in a dysfunctional family * weren't so apparent - she wasn't beaten and usually not shouted at either - it took a long time for her to understand how her childhood had affected her. Not until she had been in traditional therapies for years she discovered how you can uncover experiences that had been unconscious. Then she understood why and how childhood experiences still affected (disrupted, disturbed, interrupted, spoiled, marred) her life].

Reacting at scapegoats only give temporary relief..."

I had a father coming home and acting his irritation, anger, frustration out... Incapable of being present really... He was never really there. Impatient. Have I adopted parts of this? Though in a female way? (But I have been admired for my enormous patience in many circumstances, for instance in my work...)

Was he ever aware of this or even wondering over this? Did he ever question this side of his? Did he understand the roots for this ever? Did he want to understand? Did he have to understand?

Are other people forced to understand because their alternatives/options are none? And other people have the possibility to come home and pour things out and thus stay "healthy" and sane?

He died in malign melanoma when he was almost 83, 5 years. He was never a sunbather. Stress research has shown connections between depression and skin cancer... Searched on this on the net and found this.

Links between diabetes and depression see here for instance.

Also see the Adverse Childhood Experiences Study (the ACE-study) on almost 18, 000 people.

* Jenson has written in her book about the results of just changing dysfunctional behavior to a functional; that it too often doesn't change so much (however a method that is most often used, i.e. you just understand these things with your brain). The feelings are often the same or even worse after this sort of therapy... You need to understand these things on a deeper level, get help understanding them on a deeper level. If you have to do this work on your own it will take a lot of time...

But physicians like Vincent Felitti, Anna Luise Kirkengen and Eli Berg for instance have shown that just giving a patient the opportunity to speak up, break silence can lead to tremendous relief and recovery.

Ulrika - utsatt för incest...

Ur Aftonbladet idag "Så överlevde jag att pappa våldtog mig":

”Som liten flicka var Ulrika Olson hos doktorn nästan hundra gånger, för urinvägsinfektioner och sprickor i underlivet.

Ingen förstod att hennes pappa våldtog henne.

Det har gått trettio år sedan Ulrikas pappa plötsligt kunde bli 'monstret'. Monstret som /…/ tvingade sig på henne på toaletten eller i sängen./…/Ingen kan ana vad hon gått igenom.

Spåren finns kvar. Hon måste ha kateter när hon kissar, eftersom hon var så rädd för att gå på toaletten när hon var liten att något gick fel med signalerna till urinblåsan. Mardrömmarna skrämmer, och vissa stunder kan Ulrika bli ’avstängd [dissocierar?].

Men hon har överlevt./…/

Vid hennes första minne av en våldtäkt var hon sju år. Övergreppen fortsatte tills hon var fjorton. Tecknen fanns där: skador och blödningar. Vädjanden om att inte vara ensam med pappa.

– Ingen förstod. Man pratade inte om incest då. Pappa och jag hade en fruktansvärd hemlighet, och jag vågade inte berätta. Han var som två personer, en snäll och social, en som drack och var ’monstret’./…/

Under sin tonårstid förträngde Ulrika allt. Hon blev en strulig, lite mobbad tjej som ’lät’ killarna ligga med henne.

När hon var 21 kom minnesbilderna, och hon polisanmälde./…/ [han blev dömd för]

…att ha haft samlag med sin dotter vaginalt, oralt och analt. Förutom Ulrikas minnen finns läkarjournaler där hennes skador dokumenterats. Hovrätten fastställde domen. Hon tog makten över män. Detta blev hennes sätt att hantera det hela.

”Pappan har aldrig erkänt, och de har inte sett varandra sedan hon anmälde honom. Med mamman har hon viss kontakt.

– Jag trodde att domen skulle sätta punkt. Men det var då nedstigningen i helvetet började.

Minnena slet i henne – och förstörde. Genom åren har hon försökt döva sig med alkohol, shopping, arbete, mat och sex.

– Ångesten blev ett sug i kroppen, ett tomrum som jag bara måste fylla med något. Det var som en demon i mig, något helt okontrollerat.

Hon beskriver att hon hade två delar: Den ’stora Ulrika’, hennes riktiga jag, med känslor och sliten själ. Den ’lilla Ulrika’ var kaxig med fin fasad, hon gjorde karriär och raggade upp hundratals män.

– Jag iscensatte övergreppen genom att ta makt över män. Jag fick dem att ha sex med mig och satte mig i förövarens roll, förklarar Ulrika.

Just sexmissbruket och dess konsekvenser är det som plågar henne mest i dag./…/

Vändningen kom för sex år sedan. En man på krogen nobbade henne plötsligt. Nu är han hennes make, och pappa till hennes yngste son. /…/

Det har inte gett sig självt, utan har krävt otroligt mycket. Man måste ner i det djupaste svarta.

Ulrika ler. Det finns hjälp, och det lättar att berätta. Det vet hon.”

Tydligen beskriver Ulrika en ångestrektion som kan vara vanlig bland utsatta barn.

Barn som varit eller är usatta för sexuella övergrepp kan återupprepa det skedda och bli sexuellt utåtagerande som ett sätt att göra ett internt kaos till ett externt. Ett barn som blir sett som sexobjekt får en skev självbild och en sned bekräftelse av sig själv som en bloggare skriver.

Genom att försätta sig i situationer som de tidigare varit med om hoppas de att problemet ska få en lösning.

“Jag iscensatte övergreppen genom att ta makt över män. Jag fick dem att ha sex med mig och satte mig i förövarens roll./.../

En man på krogen nobbade henne plötsligt. Nu är han hennes make, och pappa till hennes yngste son.

Oavsett vad återupprepningen består av är det smärtsamt att ändra på beteendet, det kan ha blivit som en snuttefilt och ett sätt att avleda den inre ångesten.

Bortträngingsmekanismer tränger bort ’det som hänt’ som en skyddsmekanism men upplevelsen kan aldrig försvinna .

Trygghet är en viktig pusselbit för utsatta barn som skall ’minnas, berätta vad som hänt samt få hjälp med kontrollbehov som oftast drabbar dem./…/

Första kontrollfasen är att tränga undan känslor och händelser.

Andra kontrollfasen är fasaden – man kan leva ett exemplariskt liv på ytan. Det räcker inte med att förtränga känslor.

Tredje fasen innehåller ritualer och tvångshandlingar/återupprepanden . Under allt finns skuld, skam men även andra sidor som trängts undan, resurser och kreativa sidor.”