A "good" advice...

An adviser (therapist) to a client:

"You let them get power over you!!"

Yes, of course!! It is she who lets them! It's her own fault!

But why does she "let them"? Because she is sadomasochist? Because she enjoys being badly treated, ignored, made small and invisible and as nothing??

Jenson in her book about Jane at pages 27-28 a little freely:

"Jane has learned how to pose boundaries, with her husband and against his demands on visiting his family of origin every Christmas, going fishing on [his?] vacations. She has learned that the children shall have a say too in all these things. She doesn't allow her [male] coworker to put his arm around her any more, She doesn't call her mom many times a year to 'make her' go to mammography. She has created routines for how to share things in the household etc."

But despite all this she still feels hurt, angry, embittered, set aside, afraid of saying and even for thinking some things. She can't just relax and read a book or take a walk. She still belittles herself, feels insufficient as wife and mother and wonders if she is doing good enough at work. She even thinks she is mean to her husband and children and that she should have to control her temper a little better. Insights she has developed in parallel with her new understanding of herself (from AA- and CODA-groups).

Now blaming herself even more...

Addition in the evening: I searched on Psychedelic and saw it stood about MKULTRA in the Wikipedia article, the experiments Ewen Cameron was involved with… I think these things can be very damaging… And using them as a tool in therapy I don't believe in. They can cause more harm than good, and have done so.

Jane...

från promenader februari 2007.

Jean Jenson skriver i "Att återerövra sitt liv" på sidan 27-28:

"Jane har nu gått på ACA- eller CODA-möten en gång i veckan under mer än ett år och har läst många självhjälpsböcker om medberoende och dysfunktionella familjer.

Hon har lärt sig hur hon kan tala om för sin man att hon inte vill åka och fiska på deras semester eller träffa hans familj varje jul och att barnen ockå ska ha något att säga till om i dessa frågor (att sätta stopp); hon låter inte längre sin arbetskamrat utan vidare lägga armen om axlarna på henne och ge henne en kram (att sätta gränser); hon har slutat ringa till sina mamma flera gånger om året för att 'få' henne att göra en mammografi (att vägra att ta på sig ansvar som inte är hennes); och hon har skapat rutiner som gör att alla i familjen delar på uppgifterna i hemmet så att hon inte längre gör allt hushållsarbetet och dessutom arbetar heltid.

Trots detta känner Jane sig inte så lycklig som hon trodde att hon skulle göra efter dessa förändringar. Någonting fattas.

Jane käner sig fortfarande sårad, arg, förbittrad, åsidosatt, rädd för att säga och till och med för att tänka vissa saker. Hon kan inte bara koppla av och läsa en bok eller ta en promenad. Hon nedvärderar fortfarande sig själv, känner sig otillräcklig som maka och mor, och undrar om hon gör tillräckligt bra ifrån sig på jobbet.

Hon tycker ibland att hon är elak mot sin man och sina ban och att hon borde kunna kontrollera sitt humör bättre. Detta är två insikter som tycks ha utvecklats parallellt med henne nya förståelse för sig själv."

Jenson tror inte att de räcker bara med att lära sig korrigerande beteenden (s. 32).

Se inlägg om "Kristendom utan helvete". Min mormor pratade med oss (mig??) om att ett olydigt barns hjärta blev alltmer svart för varje olydnad... Det lät jätteäckligt, otäckt... Ett svart hjärta ville ju ett barn inte ha...

Se tidigare inlägg om disobedient child, olydigt barn. Se också Arthur Silbers Alice Miller-artiklar som många behandlar detta fenomen, med lydnad, olydnad...