Child advocate Andrew Vachss…

[Updated May 18 and 24]. See earlier postings on Andrew Vachss here.

And read the article “You Carry the Cure in Your Heart” by Andrew Vachss.

This article mentions a form of abuse we probably belittle and minimize namely emotional abuse:

“I'm a lawyer with an unusual specialty. My clients are all children—damaged, hurting children who have been sexually assaulted, physically abused, starved, ignored, abandoned and every other lousy thing one human can do to another. People who know what I do always ask: "What is the worst case you ever handled?" When you're in a business where a baby who dies early may be the luckiest child in the family, there's no easy answer. But I have thought about it—I think about it every day. My answer is that, of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.

Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection.

Emotional abuse can be as deliberate as a gunshot: ‘You're fat. You're stupid. You're ugly.’/../

Emotional abuse can be active. Vicious belittling: ‘You'll never be the success your brother was.’ Deliberate humiliation: ‘You're so stupid. I'm ashamed you're my son.’

It also can be passive, the emotional equivalent of child neglect—a sin of omission, true, but one no less destructive.

And it may be a combination of the two, which increases the negative effects geometrically.

Emotional abuse can be verbal or behavioral, active or passive, frequent or occasional. Regardless, it is often as painful as physical assault. And, with rare exceptions, the pain lasts much longer. A parent's love is so important to a child that withholding it can cause a ‘failure to thrive’ condition similar to that of children who have been denied adequate nutrition.

Even the natural solace of siblings is denied to those victims of emotional abuse who have been designated as the family's 'target child.' The other children are quick to imitate their parents. Instead of learning the qualities every child will need as an adult—empathy, nurturing and protectiveness—they learn the viciousness of a pecking order. And so the cycle continues.

But whether as a deliberate target or an innocent bystander, the emotionally abused child inevitably struggles to ‘explain’ the conduct of his abusers—and ends up struggling for survival in a quicksand of self-blame.

Emotional abuse is both the most pervasive and the least understood form of child maltreatment. Its victims are often dismissed simply because their wounds are not visible. In an era in which fresh disclosures of unspeakable child abuse are everyday fare, the pain and torment of those who experience ‘only’ emotional abuse is often trivialized. We understand and accept that victims of physical or sexual abuse need both time and specialized treatment to heal. But when it comes to emotional abuse, we are more likely to believe the victims will ‘just get over it’ when they become adults.”

When I listened to these two I came to think: Can one forgive a person who doesn’t ask for forgiveness? And that’s what Miller has written.

Lip-service is läpparnas bekännelse?

Emotional needs are essential for survival.

Additional thoughts May 18, loudly thinking: I came to think that Miller writes about the child being humiliated, by for instance being accused for this and that and said to be this and that outspoken or not in often very cruel manners (maybe subtle though, or at least subtle to many of us who have become "unsensitized" to these things?), and see Jenson and Bosch on neglect… And Bosch writes about the phenomenon marasmus/inexplicable infant mortality. Also see Miller on the Wall of Silence and this sort of punishment for things the child isn’t enlightened about (the power the parent has not to explain why he/she punishes the child).

Vachss writes about what children learn in these families about the value of other human beings and of oneself. I think of what sort of role-models the parents actually are there. And what they maybe teach but don’t live after (lip-service?); all human beings equal worth and equal rights. How confusing and contradicting this must be. In some cases so confusing so the child gets mad?

See also what Bosch writes about self blame, i.e. what she calls the Primary Defence. Judith Lewis Herman writes about bystanders... See earlier posting "The problem without a name…"

And here the translation to Swedish:

Den här artikeln av Andrew Vachss nämner en form av övergrepp som vi förmodligen förminskar och bagatelliserar, nämligen emotionella eller känslomässiga övergrepp. Vachss skriver (i min kanske något fria amatöröversättning):

”Jag är advokat med en ovanlig specialitet. Mina klienter är alla barn – skadade, sårade barn som har blivit utsatta för sexuellt övervåld, fysiska övergrepp, svält, ignorerande, övergivande [kanske både fysiskt och känslomässigt, se Jenson och Bosch] och alla andra usla saker som mänskliga varelser kan göra mot varandra. Människor som vet vad jag gör frågar alltid: ’Vad är det värsta fall du någonsin har haft hand om?’ När du har ett fall där en baby som dör tidigt kan vara det barn i familjen som har mest tur finns det inga enkla svar. Men jag har tänkt på det – jag tänker på det varje dag. Mitt svar är att, känslomässig misshandel är kanske den grymmaste och längst verkande av alla formen av barnmisshandel.

Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Den kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men den är alltid en fråga om [generellt] handhavande, inte en enstaka händelse. Den är utformad för att reducera barnets självbild till den punkt där offret anser sig ovärdig – ovärdig respekt, ovärdig vänskap/vänner, ovärdig den naturliga födslorätten som alla barn har av kärlek och skydd.

Känslomässig misshandel kan vara lika avsiktlig som ett gevärsskott: ’Du är fet. Du är dum. Du är ful.’/…/

Känslomässig misshandel kan vara aktiv. Elakt förminskande: ’Du kommer aldrig att lyckas så som din bror gjorde.’ Avsiktlig förödmjukelse: ’Du är så dum. Jag skäms over min son.’ [Jo, Miller skriver om förödmjukelse, liksom både Jenson och Bosch].

Den kan också vara passiv, den känslomässiga motsvarigheten till försummelse av barn – en underlåtenhetssynd, sant, men inte mindre destruktiv [dvs. att bara strunta i barnet, där en form kan vara att medvetet omge barnet med en mur av tystnad?].

Och den kan vara en kombination av de två [eller flera former av misshandel], vilket ökar dess negativa effekter geometriskt.

Känslomässig misshandel kan vara verbal eller beteendemässig, aktiv eller passiv, ofta förekommande eller tillfällig. Oavsett vilken, så är den ofta lika smärtsam som att bli fysiskt anfallen. Och, med sällsynta undantag, varar smärtan längre. En förälders kärlek är så viktig för ett barn så att undanhålla denna kan orsaka ’problem med att frodas och växa bra’ tillstånd liknande dem som barn får när de nekats adekvat föda [mat. Ja, Bosch skriver om fenomenet marasmus och om behov känslomässig näring - och behov av trygghet och tillit, respekt och aktning för ens person, tankar, behov, reaktioner, känslor].

Även det naturliga tröstande från syskon förnekas de offer som blivit utsedda som familjens måltavla för känslomässig misshandel. De andra barnen imiterar snabbt sina föräldrar. Istället för att lära sig de kvaliteter som barnen kommer att behöva som vuxna – empati, närande och skyddande – så lär de sig ondskans hackordning/rangordning [alla är inte lika mycket värda, trots att man försäkrar motsatsen om alla människors lika värde]. Och så fortsätter denna cykel [ja, vad slags förebilder? Och tala om motstridande budskap och förvirring?].

Men oavsett om man är den avsiktliga måltavlan eller ett oskyldigt vittne, så kämpar det känslomässigt misshandlade barnet oundvikligen med att ’förklara’ beteendet hos den misshandlande – och slutar med att kämpa för sin överlevnad i självklandrets kvicksand [trampar och trampar för att hålla nästippen ovanför vattenytan. Och att vara vittne till våld och övergrepp, vare sig fysiska, sexuella eller känslomässiga är också en kränkning påpekar Pia Mellody. Se också Bosch om the Primary defence eller det ursprungliga/första försvaret].

Känslomässiga övergrepp är både den mest genomträngande och minst förstådda formen av barnmisshandel. Dess offer blir ofta bortslagna ur tankarna helt enkelt för att deras sår inte är synliga. I en tid där färska avslöjanden av onämnbar barnmisshandel är vardagsmat, trivialiseras ofta smärtan och plågan hos dem som ’bara’ upplevt känslomässig misshandel. Vi förstår och accepterar att offer för fysiska och sexuella övergrepp behöver både tid och specialbehandling för att hela. Men när det kommer till känslomässig misshandel är det mer troligt att vi tror att offren ska ’komma över det’ är de blir vuxna [förminskande och bagatelliserande].”

Addition May 24: See the readers’ letter ”Interview with child advocate Adrew Vachss” at Miller’s web, and Miller’s view on it. The reader writes:

“In this talk, Andrew Vachss confronts Oprah with her belief that anger resulting from an abusive childhood is a bad thing that one needs to overcome, and that the way to "healing" is through forgiveness. And he thoroughly questions it.
What do you think?”

Miller answers:

“I saw the interview. These are some of my thoughts about it: We will never be able to stop child abuse as long as we say: ‘I put the past behind me, I don't feel anger, have forgiven and forgotten and get on with my life.’ This advice, given very often, never actually helps. Why? Because the endured abuse, if it is not worked out, drives the former victims to do the same with their children as long as they deny the pain and the anger, which the abuse left in their bodies. Our feelings may stay for a long time repressed, unconscious, but they wake up when we become parents. Advice like the one given by Oprah wants to help people who suffer by saying: ‘Enjoy your life, you should no longer suffer because of things that happened so long ago’. We must know that this advice works at the expense of the next generation, supporting our blindness. Feeling and understanding the causes of our old pain does not mean that the pain and the anger will stay with us forever. Quite the opposite is true. The felt anger and pain disappear with time and enable us to love our children. It is the UNFELT, avoided and denied pain, stored up in our bodies, that drive us to repeat what have been done to us and to say: ‘Spanking didn't harm me, it was good for me and will thus also not harm my children.’ People who talk like this go on writing books on how we should spank babies early enough so that they learn to behave and NEVER EVER realize what had been done to them so early in their lives."