Barriers in the mind...

small red houses near one of my workplaces.

In her book ”The Truth Will Set You Free” Alice Miller writes in Part II “How we are struck blind” in the chapter ”Barriers in the mind” at page 135:

“Early anxieties stored in the body can be resolved in therapy as long as their causes are not denied. Initial moves toward a therapeutic concept of this kind have been with us for a number of years now, frequently in the form of counselling for self-therapy, counselling of a kind that I once advocated myself. I no longer recommend this course. I feel strongly that we need the company of an enlightened witness to embark on the journey. Unfortunately, it is rare for therapists to have enjoyed such company in their own training. I am only all too well aware of the various forms of anxiety assailing therapists, their fear of hurting their parents if they dare to face their own childhood distress head on and without embellishment, and the resultant reluctance to support their patients fully in their search. But the more we write and talk on the subject, the sooner this state of affairs will change and the anxieties lose some of their power over us. In a society with a receptive attitude toward the distress of children, none of us will be alone with our histories. Therapists will be more inclined to forsake Freud’s principle of neutrality and to take the side of the children their clients once were. This will give those clients the perspective they need to confront their own histories.”

I will translate this later I think…

Addition in the evening: Yes, I agree, the more we write and talk about these things and subjects the better.

See earlier postings on narrating and the power of narrating too.

Here my quick amateur translation of Miller's text, maybe a little freely.

”Tidiga angelägenheter (saker) som lagrats i kroppen kan upplösas i terapi så länge som deras orsak inte förnekas. Begynnande rörelser mot ett terapeutiskt koncept av denna sort har funnits hos oss i ett antal år, ofta i form av rådgivning för självterapi, rådgivning av ett slag som jag själv en gång förordade. Jag rekommenderar inte längre denna väg. Jag känner starkt att vi behöver sällskap av ett upplyst vittne för att inlåta oss på en sådan resa. Tyvärr är det sällsynt att terapeuter har åtnjutit sådant sällskap i sin egen träning. Jag är bara alltför medveten om de olika formerna av av ängslan angripna terapeuter, deras rädsla för att såra sina föräldrar om de vågade se sin egen barndoms nödläge klart i ansiktet och utan förskönande, och den resulterande motsträvigheten att stötta sina patienter fullt ut i deras sökande. Men ju mer vi skriver och talar om ämnet, ju förr kommer dessa förhållanden att ändras och ängslan förlora litet av sin makt över oss. I ett samhälle med en mottaglig attityd för barns nödläge kommer ingen av oss att vara ensam med vår historia. Terapeuter kommer att vara mer benägna att överge Freuds principer om neutralitet och ta parti för barnen som deras klienter en gång var. Detta kommer att ge dessa klienter det perspektiv de behöver för att konfrontera sina egna historier.”