Neo authoritarianism and self centeredness…

There are a couple of themes I am thinking on…

Our bosses and how they are acting. How our female, and highest boss, is acting.

The self-centredness today.

My quiet thoughts: Not mentioning the purpose is quite authoritarian. We are treated in tis way in both small and bigger things. Told what to do with no information of why. We are supposed to just accept, i.e. not really call things in question. We have no right to know. We are treated as if as if we are no thinking people? We shall just do. Obey and keep quiet.

Our female boss doesn’t even seem to think on this. Explaining why we shall do this and that or change things to something else doesn’t seem to exist in her repertoire of thoughts or behaviors? No, it plainly doesn’t seem to exist (how was she as parent?). Why this lack? Was she born like this? Her genes? Innate traits in all of us? Or?

A sidetrack: how is this model for us when we deal with our students? Do we expect the same obedience from our students? That they shall just swallow what we tell them to do?

I can’t help wondering how she was brought up.

It’s the same neoauthoritarian (and neoconservative) tendencies in the whole society. It’s those models (good and bad) bosses have from the highest bosses in this society and the most authoritarian leaders are elected too? Obey and keep quiet. Don’t question any state of affairs or at least not certain state of affairs (i.e. what the power says, but “weak” people you can use as scapegoats). And, yes, amazingly few people seem to question this. How have we been raised?

I searched on an earlier posting on those themes and found a posting where Arthur Silber has written:

“The wish for unquestioning, unresisting obedience is coming true in America, more and more each day.”

And this made me think even further on something else I had read on he psychohistory list, in an essay about teaching children obedience (in school, the authoritarianism) and found what I was looking for in the essay “Freedom of Speech”:

“US state power over its citizens has been steadily increasing since the civil war, yet children are trained in schools to be blind to this fact. The US media and University system has heavily groomed the adult population to look to the national government to solve all their problems, even problems of basic emotions like fears and anxieties. The efficacy of this indoctrination into passivity can clearly be seen in lack of outrage over the recent destruction of the US legal system.

I don't think it's a coincidence at all that the same vote that over turned a speedy trial by jury also legalized torture. This is an action to frighten the population into unquestioning obedience. It is the next logical step for absolute state power after torturing people outside of the US. This vote purposely says to the US people 'when government people say jump, you say ‘how high’ or you will probably get tortured and raped just like the Iraqi's.’ The unsaid but obvious threat is the classic psychological assault of bullies, abusers and organized criminals everywhere.

However, the big secret for slave states is that it doesn't matter what you say or do, you will get impoverished, imprisoned, tortured and killed at some point no matter what. By speaking out we have absolutely nothing to lose and our very lives to gain.”

Societal approval...

Another theme is something a blogger (and leader writer) here wrote in a blogposting. She was going to take part in a café talking about

“I, I, I. What about ‘We’ then? - How to create a ‘We’ in a self centred era.”

What would a sound selfishness be about? Or should we use another vocabulary? Is the word 'selfishness' appropriate? Because it’s rather a question of sound protection of oneself? How do we achieve such a sound protection of ourselves?

By (truly) respecting our kids boundaries? By not violating them? How many of us are really capable of doing this?

Earlier postings on texts by Helle Klein. See for instance "In the individualism’s era..."

Women and aggressiveness, being subjects and being objects…

When I searched on the song in the former posting “Why are birds having so weak voices?” ("Varför har tjejer så svaga röster?") I found this text (I recommend it for those understanding Swedish) where it for instance stood about women and aggressiveness, women being a subject - and being an object (but I guess men can be both subjects and objects too, but maybe in other ways??):

Kvinnor och aggressivitet

Women and aggressiveness.

Som kvinna är du kanske uppfostrad att gråta bort din berättigade vrede och inta en vädjande eller förförisk pose för att nå dina syften. Denna stukade hållning gör dig svag och utlämnad till den andres goda vilja även om den ger dig framgång ibland.

As woman you are maybe raised crying your justified anger away and raised in taking up an appealing or seducing pose to reach your aims. This browbeaten attitude makes you weak and left out to the other person's good will even if it gives you success sometimes [to what prize? You aren't allowed to be too strong and not too weak either? You aren't allowed to be too much, or too little of this and that, or anything!?? You aren't allowed to be exactly as you 'are'? What our true selves now are?].

Kanske samlar du på dig så mycket vrede att du oartikulerat tappar kontrollen, eventuellt i samband med alkoholförtäring. Du blir då inte tagen på allvar utan snarast 'förlåten' och ditt budskap trollas bort.

Maybe you accumulate so much anger that you inarticulately loose the control, perhaps in connection with alcohol use. Then you won't be taken seriously but instead 'forgiven' and your message is conjured away.

Förnekar du din vrede är det sannolikt att den sipprar fram som ironier, pikar, gnat eller provokationer och du riskerar att bli sedd som obehaglig och elak människa som lockar fram det sämsta hos sina närstående, även barnen. Blir någon med outvecklad självkontroll utsatt kan följderna bli katastrofala för er båda.

This paragraph is about denying your anger and the consequences of that... If you are denying your anger it can ooze out in ironies, gibes, nagging or provocations and you are at risk being seen as an uncomfortable and mean human being which entice the worse sides in the people near you, even in the children. If a person with an undeveloped self-control becomes the target for this the consequences can become disastrous for you both.

Om du sätter dig i sinnet att börja hävda dig mer direkt och rakryggat hamnar du i svårigheter som känns ovana. Kanske kan du hitta stöd hos någon klok medmänniska!

If you have decided to raise your voice and stand for what you think, want, feel, need you can land in troubles which can feel difficult to handle. Maybe you can get support from a wise human fellow being then!

Det stöd som du har tillgängligt från andra räcker kanske inte om ditt självförtroende är stukat. Då kan det vara idé att söka psykoterapi för att komma vidare. Depressioner är dubbelt så vanliga hos kvinnor som hos män!

The support you have access to maybe isn't sufficient or enough. Then it can be a good idea [I have doubts about a lot of help] to seek therapy to be able to move further. Depressions are twice as common in women as in men!

Att vara subjekt

To be a subject.

Varför har tjejer så svaga röster...

Why do birds (women) have so weak voices?

Att vara subjekt innebär att vara inlemmad i kulturen och samtidigt vara huvudperson i sitt eget liv. Många fler kvinnor än män hittar sin plats i samhället som bifigurer till sina partners, föräldrar, chefer eller barn.

Being a subject means being incorporated in the culture and at the same time being the leading figure in ones own life. Many more women than men find their place in society as accessory figures to their partners, parents, bosses and children.

Du lever då för någon annan och underkastar dig en annans tänkande, behov och vilja (oftast en mans men det kan också vara en kvinnas). Samtidigt avstår du från att tänka och känna själv eller åtminstone från att uttala din sanning högt, när det gäller. Detta innebär att du offrar en central del av din egen identitet. Undergivenhet innebär nästan alltid en (omedveten) fientlighet.

You live for someone else and subject yourself to another person's thinking, needs and will (often a man's, but it can also be a woman's). At the same time you give up thinking and feeling yourself or at least from expressing your truth loudly, when it is really important. This means that you sacrifice a central part of your own identity. Submissiveness is almost always an (unconscious) hostility.

Att etablera dig som subjekt sker inte utan risker. Det kräver självförtroende och självkännedom. Och skapar självkänsla!

Establishing yourself as subject doesn't occur without risks. This demands self-confidence and self-knowledge. And it creates self-esteem.

Slavuppror möts alltid av motstånd - de forna härskarna och härskarinnorna fruktar att själva bli slavar och kan svårligen se jämlikhetens möjligheter. Det gäller att tänka klart och strategiskt.

The slaves rebellion is always met with resistance - the former rulers fear becoming slaves themselves and can hardly see the possibilities in equality. It's a question of thinking clearly and strategically [but not manipulatively!!??].

Att vara objekt

Being an object.

När du kämpar för att vara subjekt kommer detta ofta i konflikt med din önskan att vara objekt, önskan att bli begärd.

When you are struggling being a subject this will be in conflict with your desire of being an object, the desire of being desired for.

Du kanske frestas tro att denna längtan måste utrotas ur din personlighet. Detta vore en ny stympning, knappast värd sitt pris. Ett av dina begär är väl faktiskt att vara begärd? Den svåra konsten är att behålla ditt centrum.

Maybe you are tempted into believing that this longing has to be eradicated from your personality. This would be a new maiming, hardly worth its prize. Isn’t one of your desires to be desired? The hard task is to keep your center.

De politiska konsekvenserna av övergrepp på barn...

Klaus Barbie (I chose a picture of him, but I think there has existed people of his caliber later in history - and in different parts of the world too).

The second part/half of this posting is in English. The links in the Swedish text are in English.

Alice Miller skriver i ”The Political Consequences of Child Abuse” (min översättning):

“Fastän romaner och biografier i århundraden har sysslat med ämnet barnmisshandel i alla dess former, har samhället varit långsamt att erkänna hur ofta detta övervåld är begånget. Först under de senaste tjugo åren har det skett en verklig utveckling i detta avseende, och merparten av detta beroende på ett litet antal forskare och framför allt på media [???].

Konsekvenserna av väldigt tidiga övergrepp för offren i deras [senare] vuxna liv är fortfarande underskattade och ibland kämpad, striden för. Ämnen som är involverade har blivit vida ignorerade och de är i motsvarande grad litet omnämnda i historiska och antropologiska studier.

Sålunda har sociologen Wolfgang Sovsky varit förmögen att skriva ett annars imponerande arbete över våldets olika former, utan att ge oss en enda referens till barndomsdimensionen.

Han ger avsevärt utrymme åt överlagt tillfogande av våld, kallande det ’mystiskt’, fastän det är lätt förklarligt så fort vi stödjer idén att kropparna hos förövarna, torterarna och orkestrerarna av organiserad människojakt kan ha lärt sin ödesdigra lektion väldigt tidigt och sålunda mycket effektivt [också! Tack vare att det lärdes in tidigt i livet].

Även Goldhagen begränsar sig till en fenomenologisk diskussion om människor som frivilligt deltog i tortyr och förödmjukelse av andra, utan göra något övervägande om deras barndom.

Han ägnar mycken uppmärksamhet åt förövarnas känslor, ett ämne som hittills vida ignorerats, men utan bakgrund i deras tidiga uppväxt förblir deras beteende mystiskt.

Läsaren söker förgäves efter en förklaring. Vad fick respekterade medlemmar av samhället att plötsligt agera som monster? Hur kunde en före detta lärare som Klaus Barbie, och andra män, beskrivna av sina döttrar som fäder som brydde sig, få oskyldiga människor torterade eller till och med själva tortera dem? Goldhagen tar inte itu med denna fråga. Han är uppenbarligen övertygad om att hänvisningar till traditionell antisemitism i Tyskland ger oss tillfredsställande svar. Det gör de inte.

Hypotesen att tysk antisemitism var den verkliga orsaken till förintelsen har med rätta blivit kritiserad, genom att framhålla en jämförelse med första världskriget. Vid den tiden var antisemitismen lika stark i Tyskland men ingen organiserad utrotning resulterade.

Och varför fanns ingen förintelse i andra antisemitiska länder: Polen, Ryssland och andra delar av Europa? Argumentet att arbetslöshet och fattigdom orsakade en ofantlig allmän frustration som blev avlastad via massmorden av judar i Weimarrepubliken är knappast övertygande, därför att Hitler snabbt lyckades få arbetslösheten under kontroll.

Det måste ha funnits andra faktorer i omlopp som hittills har blivit ignorerade, faktorer som i viss mån kan förklara varför förintelsen ägde rum i Tyskland och varför den ägde rum vid just denna tidpunkt snarare än vid någon annan. Enligt min syn så är en möjlig opererande faktor den destruktiva uppfostringsstilen som vitt praktiserades på små barn runt sekelskiftet i Tyskland, en stil som jag utan tvekan refererar till som en universell misshandel av spädbarn.

Naturligtvis har barn i andra länder blivit och är fortfarande dåligt behandlade under namn av uppväxt och vårdgivande, men knappast som babyar och knappast med den systematiska grundlighet som var karaktäristisk för den preussiska pedagogiken. I de två generationerna före Hitlers tillträdande till makten, var genomförandet av denna metod bringad till fulländning i Tyskland.

Med denna grund att bygga på, kunde Hitler slutligen åstadkomma det han ville: 'Mitt uppfostringsideal är hårt. Allt som är vekt måste hamras bort. I fästningarna av mina militära order kommer en ung generation att växa för att inge fruktan hos världen. Våldsam, kraftfull, orädd, grym ungdom är vad jag vill ha. Unga människor måste vara allt detta. De måste kunna utstå/tåla smärta. Det får inte finnas något vekt eller mjukt i dem. Det fria, härliga rovdjuret måste blixtra från deras ögon. Jag vill ha dem starka och vackra… På det sättet kan jag få till saker på ett nytt sätt.'

Detta uppfostringsprogram, vilket rörde sig kring utrotandet av allt livgivande, var föregångare till Hitlers planer om utrotningen av en hel nation. Det var sannerligen förutsättningen för den ultimata framgången i hans planer.

De otaliga och vitt lästa traktaten av Dr. Daniel Gottlieb Moritz Schreber, uppfinnaren av Schreberträdgården /…/ är av huvudintresse här. Somliga av dessa kom ut i så många som 40 utgåvor och deras centrala bekymmer var att instruera föräldrar till systematisk uppfostran av sina små barn från den allra första dagen i deras liv.

Många människor, motiverade av vad de trodde var de bästa intentioner, åtlydde de råd som gavs dem av Schreber och andra författare om hur man bäst uppfostrar sina barn om man ville göra dem till förebilder för det tyska riket.

De gjorde detta utan att ens avlägset misstänka att de utsatte sina barn för en systematisk form av tortyr med långsiktiga effekter. Tyska ordspråk och slagord som ”Prisa det som gör dig hård” och ”Det som inte dödar dig stärker dig”, som fortfarande hörs av uppfostrare av den gamla stammen, har troligen sitt ursprung här [hur många av oss hör inte dessa ord än idag?? Och vilka använder dem? Kan det vara makten? Ganska moralistiskt slående sig för bröstet!!? Inte minst i backlashen i samhället av idag??].

Morton Schatzman som citerar mycket upplysande passager ur Schrebers skrifter, är av åsikten att här befinner vi oss i närvaron inte av barnuppfostringsmetoder utan om systematiska instruktioner om barnförföljelse [och i en omfattning som kanske inte existerat tidigare?? Men nog existerade och fortfarande existerar, men inte alls lika allmänt och kanske inte lika konsekvent som då. Liksom att medlen att förgöra andra människor var 'bättre' under 1900-talet än de kanske någonsin varit tidigare? Mina små funderingar]. En av Schrebers övertygelser är att när barn gråter skulle de fås att upphöra med detta genom användande av ’fysiskt märkbara varningar (tillrättavisningar, förmaningar),’ försäkrande läsaren om att ’dessa procedurer är bara nödvändiga en, eller allra högst två gånger, och sedan är man herre över barnet för all framtid [!!!]. Från och med nu kommer en enda blick, en enda hotande gest att vara tillräcklig för att underkuva barnet [något som nog tyvärr kanske inte så få barn kan uppleva även idag både här och där i världen, men inte den omfattningen som är beskriven ovan, för att sedan utsättas för en massa andra övergrepp senare och på det sättet skapas diktatorer, serimördare osv. också idag??]. Framförallt, det nyfödda barnet skulle bli drillat från den allra första dagen att lyda och avstå från att gråta [Se tidigare postning om "Crying..."!!!! Och i denna om barnets behov av närhet och uppmärksamhet].

Idag kan människor, som har växt upp i allt annat än det som ens avlägset närmar sig ett mänskligt sätt, knappast att kunna föreställa sig noggrannheten och orubbligheten med vilken Schreber själv genomförde detta program. Psykoanalytikern Wilhelm G. Niederland citerar exempel som kastar ljus över beteendet i vardaglig praktik, under decennier, vad gäller barnuppfostran; till exempel, recept över hur man räknade ut hur man skulle lära det lilla barnet ’konsten i självförnekelse’ [och självbehärskning, självkontroll!?? Barnet skulle inte skämmas bort för allt smör i Småland!??? För hur skulle det bli om barnet fick som det ville?? Om barnets omättliga (??) begär fick fritt utlopp!!]. ’Metoden ska vara enkel men effektiv: barnet placeras i knäet hos en barnflicka medan den senare äter eller dricker vadhelst hon önskar. Hur enträgna de orala önskningarna hos det lilla barnet än kan bli i denna situation, får de inte belönas.’

fortsättning följer...

---

I have translated Alice Miller's text on "The Political Consequences of Child Abuse" above and want to quote parts of the English text below:

“Many people motivated by what they thought to be the best of intentions complied with the advice given them by Schreber and other authors about how best to raise their children if they wanted to make them into model subjects of the German Reich. They did this without even remotely suspecting that they were exposing their children to a systematic form of torture with long-term effects.

Germany sayings and catch-phrases like ‘Praise be to the things that make us tough’ and What doesn't kill us will strengthen us,’ still to be heard from educationists of the old school, probably originated in this period [and reveals, even today, how we have been brought up, because people today use these sayings!! And probably believe in them? How many of us haven't heard these words? And still hear them? Said by who? The power, in the general bachlash in society of today, to "tougher and harder grips"?? Hearing that increasing violence is caused by "too loose grips"!??].

…systematic instruction in child persecution. One of Schreber's convictions is that when babies cry they should be made to desist by the use of ‘physically perceptible admonitions,’ assuring his readers that ‘such a procedure is only necessary once, or at the most twice, and then one is master of the child for all time. From then on, one look, one single threatening gesture will suffice to subjugate the child.’ Above all, the newborn child should be drilled from the very first day to obey and to refrain from crying [see earlier posting on "Crying..." and there about the small child's need for touching and attention - that about a child's actual needs!]."

How many of us have been exposed to things like the one above, though not so consequently or hopefully not from the first day in our life, "milder" versions? But enough to damage things in our lives; relations, making us uncapable of seeing, hearing, sensing etc. But we can't force ourselve or become forced to see, hear, sense... Not brutally become confronted (would that be compassionate or empathic? Isn't it an empatich, compassionate witness we need in confronting our truths?).

And how many of us haven't heard the words or things similar to those:

"They must withstand pain. There must be nothing weak or tender about them" (Adolf Hitler about the youth in Germany).

That we should be bold, daring this and that, not being wimps etc.? (contempt for weakness, expressed in a lot of ways, which is contempt for the small children we once were actually Miller thinks, and I think she is right).

"Psychoanalyst Wilhelm G. Niederland quotes examples that cast light on the everyday practical conduct of child-rearing in those decades; for example, recipes for inculcating the 'art of self-denial' into infants. 'The method should be simple and effective: the child is placed on the lap of its nanny while the latter is eating or drinking whatever takes her fancy. However urgent the infant's oral needs may become in this situation, they must not be gratified.'

And not only self-denial but the child should learn the art of self-restraint and self-control too, for if it didn’t… If its insatiable (Are they?? Were they? And if they are, why are they?) needs got free reign, then… If it wasn’t taught self-control and self-restraint, what would happen? And the child should absolutely not be spoiled either!!??

And what have we been exposed to on top of this? Confusing us even more? And making life difficult? And how many of these things have we passed further, both knowing and not knowing that we are doing wrong?

I think we are made so thick-skinned in different areas and to different degrees that we don't really realize how things actually feels in a child!? That it is so painful the child has to suppress it, maybe (or probably) even before it has felt it, using defences and Denial of diffrent sorts to protect itself. And couldn't this make us furios, raging and despaired (to say it mildly)??

And these defences are later shown as dysfunctional behaviors (because our dysfunctional behaviors are defences actually with all what that means!??), behaviors too many therapists and helpers only try to change to functional, not wanting to deal with what's beneath really?? Afraid of doing so!?? Because then they would have to confront themselves with a history they haven't processed and which feels too painful to confront (an unconscious fear, because they aren't really in touch with their/the fear either??).

But I think speaking loudly about these topics can mean a lot for a greater freedom in us, if we don't meet a helper daring to confront these things in a way that would be good, and not more harming, for us... Yes, I wonder if not narrating can mean a lot?? In long term and with a lot of struggles and difficulties... Because, yes, we should be careful with "gurus" of different kinds.

See Morton Schatzman's book “Soul Muderer – Persecution in the Family” and the article ”Another Soul Murderer”. Which it is about!? Murdering small children's souls?? From very early in life even!? And this is what it is about, not too seldom (but in different degrees): persecution (förföljelse in Swedish) of children in the family (and later on in life; school etc.)!?

See earlier posting, on "Altruism..." Where it stands more about Goldhagen etc. And see about the ruling classes paranoia another theme on the same subject!? And also about bigotry.

And a grown up with insatiable, unrestrained needs (of power, wealth, money, things etc.) what are they about? How has he (she) got those? And how are they expressed? Who do the most harm in the world? Are they born like this? Haven't these persons been brought up strictly enough?

I don't think so... If a person got what she/he needed as a child then he/she doesn't have unrestrained needs probably at all, not of any kind (but this is rare?? Maybe not even existing? And maybe it will never exist either? Because such a perfect upbringing will never occur? Which doesn't mean we shouldn't try to improve our ways of raising children! On the contrary; we should improve them, much more!?). And functions better in society too... Is living a much better life than many of us do?? Trying to fill our childhood needs instead of our grown ups?? Our true grown up needs!? Maybe not even admitting to those grown up needs either!? (I am probably not good at this at all either or very little?).