Visar inlägg med etikett K. Stettbacher. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett K. Stettbacher. Visa alla inlägg

3/30/2008

The problems with defences…

pictures from today's walk.
Spontaneously: A lot of thoughts (and emotions) on the walk I have just returned from. Eskil is still peeing blood… It is not fun mildly said. And maybe this is also triggering things… Experiences?

Addition in the evening: Chose the title to this posting very quickly... Maybe I should have chosen another? But there is so much in my head and mind now...

I also came to think of people denying their needs, thoughts triggered by a posting I did on my other blog this morning. Also a posting I have thought of writing a long time. Having everything in check and control, and maybe also looking down on other people, “weak”, dependent ones… There is a psychiatrist here David Eberhard whom has written a book “In the safety addictions-land”. He means that it can be too much safety and security! Till it becomes an addiction!

These denying their needs are often (but not all??) resonating in terms of:

“I can manage! (why can’t you then too?) What weakling are you!”

And this is plainly said contempt for weakness?? Contempt for the small child one was once?? See Bosch on the Primary Defence. And on the False Power Denial of Needs, False Power Anger – and False Power Hope…

Women often resort to False Power Hope Defence and adds it with False Power Denial of Needs Defence she means… They (we) think they (we) can change the state affairs and this can be added (and is often added) with denial of needs, we think the more we can deny our needs the better, the we will get love. The less needy they (we) are the more respected they (we) become – they (we) think at least!?? In general. But she underlines that this is a generalization and that there are (a lot of) exceptions.

And men generally combine Denial of Needs with False Power Anger, which gives them a (false) sense of strength, a strength they don’t need in the present situation (most often), but needed to defend themselves with as small boys to survive (and not experience how vulnerable and power and helpless they were then, denying this fact with a belief of, false, power, a power the small boy actually didn't have, but as he grown up man now most often have).

But denial of needs doesn’t mean one doesn’t have any needs and what's more important that the person doesn’t act on his/her needs? Trying to fill them in different ways, but maybe this is more or less hidden or visible/invisible both to themselves but also to others?

Unfulfilled needs which have become, what Stettbacher calls them, perverted?

And filling these perverted needs are always (more or less) harmful? And the ones that are denying them the most are causing most harm?? The less aware are causing most harm? The ones most in Denial causes most harm? Or the ones most in denial and with most power cause most denial? And maybe these persons also need power the most to defend themselves? And need exercising power most, need having power the most to hold the truth away?

Yes, psychohistorians are right about backward psychoclasses here?

And the ones admitting to their needs or who got their needs filled the most as children, or wo have been able or got help processing their early history the most and best, are causing less harm and don’t have to fill their needs through other people?

The worse is though when one tries to fill ones early unmet and denied needs through children (ones own or other people’s) and the ones under in power or less strong. Compared to filling them through other grown up people equal to oneself...

See earlier postings on authoritarianism.one of my favourites, picture taken 4 hours ago.

2/04/2008

A proposed inner child...

from a walk February 11, 2007.
Back from a walk, sweaty... Now some lunch on the stove.

On the walk I came to think about the topic inner child triggered by something I wrote in a posting to a person... About second childhoods and the child inside you...

Bosch writes about this and Jenson too. And Miller in her first book (the revised edition) that this notion is problematic. But she seems to have abandoned this idea!?? But we can't give a thought child anything. And Bosch, Jenson, and Miller too then, radically said that there exists no inner child, e are no any children any more, but grown up. And this realization about our losses and all they have led to maybe can start a healing... And is the only way to healing?

When I came indoors now I also came to think: it is as if therapists and helpers thinks the truth is too much for their client/s (i.e. us)??? And this not outspoken message doesn't a sensitive client catches this? And what does this bring about?? Even more fear... And...

What is done is done. We can't go back and change anything. There's a risk the False hope is strengthened instead (and False hope is a defence protecting us against the pain, and for grown ups False hope still has that function; to protect ourselves against the/a pain we couldn't survive then, but can now with appropriate help, or in the best, but rare cases, on our own), and the risk is that we instead are protecting ourselves against the truth - and pain. And actually very little or nothing changes. Healing can't take place.

But this sort of work probably feels good?? And much better than using Bosch's and Jenson's method???

Struck me; what does Stettbacher writes about this? He uses a sort of inner child work? I must check this and maybe come back to this topic later.
---
Ingeborg Bosch writes at page 101 in "Rediscovering the True Self":
"Therapies that use regression as a method (including Neuro-linguistic-programming- NLP, Hypnotherapy, Regression therapy, inner-child work and Pesso therapy) often encourage the client to imagine, during the regressed state, that they can now get or do what they couldn't then. For example, the client might be instructed as follows: 'Let your adult-self take the child by the hand and protect her from her father.' Or, 'Imagine your mother comes over, notices your pain,, looks at you in a loving way and hugs you.' Or, 'You can get angry at your mother and make her stop yelling at you.'

Such regressions often succeed in helping the client access the old pain. However, the healing effect of giving in to the old pain is cut short by taking the pain away prematurely. Taking it away by letting clients imagine that they can get now or do now what they couldn't then.

Seen from the PRI perspective this will undermine the healing process, even though clients experience relief in the short run.

It seems probable that the reason for this is that we need to fully open up to and ride out the 'amygdala's wave' of alarming feelings, in bombination [??? should be combination??] with the structural reversal of our defences before new neural paths can be established. This will enable the cortex to take over the processing more and more in similar situations."
See earlier postings on the label "the brain", here, here, here and here. LeDoux and his findings on the brain are referred to too.

---

Tillägg på kvällen: Jenson skriver på sidan 129 i sin bok "Att återerövra sitt liv" om inre barn. Hon skriver:
"'Mitt barn' är inte korrekt av flera skäl. Vi är givetvis vuxna oberoende av om det är den vuxnes eller barnets medvetandetillstånd som vi befinner oss i.

Föreställningen att vi 'har ett barn inom oss' (upphovet till uttrycket mitt barn) var avsett som en metafor för barndomens medvetandetillstånd, men många har tagit uttrycket bokstavligt. Vissa terapeuter har till och med byggt vidare på denna föreställning och talar inte bara om 'ditt barn', utan grundar sitt behandlingsprogram på att hjälpa människor att vårda detta barn och nu ge det, från 'din vuxna del', vad det inte fick då. Detta är inte bara ett misstag utan farligt, eftersom det splittrar vår person i olika delar - och vissa människor använder denna splittring som försvar. Vad som behövs är mer integration, inte mer separation.


I vilket fall som helst är detta sätt att tänka rätt och slätt meningslöst. Vi 'har' först och främst inget barn. Och om vi hade det skulle vi inte kunna göra det förflutna annorlunda genom att göra saker nu. Även om vi uppfattar termen som den metafor den
är kanske vi ändå tror när vi känner att vi är i detta barndomstillstånd att vi kan läka de gamla såren genom att ge oss själva den kärlek som vi inte fick då.

Vissa terapeuter uppmuntrar individuell regression till spädbarnsstadiet i gruppsessioner och förmår sedan gruppen att 'välkomna barnet' till denna värld med kärleksfulla ord. Detta kan kännas mycket bra för tillfället men det ger ingen läkning. Vi är inte längre den baby [det barn] vi var och det är
bara denna baby som behövde bli kärleksfullt välkomnad till denna världen.

De vuxna vi faktiskt har blivit behöver inte längre detta. När vi befinner oss i detta tidiga medvetandetillstånd kan vi tro eller känna att vi behöver det (kanske i någon symbolisk form) men det är
inte möjligt att återvända till den tiden och tillfredsställa detta behov. Händelsen ifråga är förbi och över. Vad som inte är förbi och över är minnet av, eller smärtan förknippad med, händelsen.

Även om vi inte kan rätta till den genom regression kan vi återvända för att få kontakt med och känna den. Det är bara på detta sätt vi kan uppnå läkning. Eftersom det är 'barnet vi var' som måste få kontakt med vad som hänt och känna smärtan i det, använder jag 'barnet' för att syfta på det medvetandetillstånd i vilket den gamla smärtan upplevts."
Undrar var Miller har skrivit om detta... Återkommer kanske om det.

Se två tidigare inlägg där jag översatt delar av Arthur Janovs bok "Primal Healing", här och här.
Här ytterligare en översättning om tre ickekännande terapier också ur Janovs bok:

"I kognitiv beteendeterapi fokuserade terapeuten nästan helt på att be mig ändra mina negativa tankar till mer positiva. Till exempel kände jag mig mycket negativ under den tidpunkt denna terapi ägde rum och jag fann mig själv i tankebanor som

”Jag är ett enda stort misslyckande i min karriär.”
Terapeuten bad mig att ändra detta till
”Jag lyckas inte i min karriär just nu.”
Men detta hjälpte inte ett dugg. Faktum är att allt helt enkelt blev en enda röra av mekanistiska sätt att försöka hantera inre problem, försök som bara slutade i frustration och modlöshet.

Ett annat huvudangreppssätt hos denna kognitiva beteendeterapeut var att presentera en lista med 12 bordepåståenden som människor tenderar att använda. Sedan bad hon mig att repetera dessa påståenden utan att använda ordet ”borde”. Till exempel kunde ett av dessa påståenden ha varit

”Jag borde vara mer kompetent”.
Hon bad mig ändra detta till att säga
”Jag är kompetent”.
Naturligtvis hjälpte inte detta alls därför att jag blev helt enkelt inte mer kompetent genom att helt enkelt säga
”Jag är kompetent.”
Mycket av hennes angreppssätt kretsade kring att övertyga mig om det irrationella i mitt beteende genom användandet av ”bordepåståenden”. Hon försåg mig i stor utsträckning med en lista med regler och bad mig att lyda dessa regler. Detta angreppssätt ignorerade totalt känslorna som fanns under ytan, känslor som drev mig att känna det jag kände och därför att säga det jag sa. Hennes angreppssätt tog inte i beräkning bortträngningens princip.

Denna terapeut blev väldigt frustrerad av att arbeta med mig. Faktum är att hon reducerade och förnekade känslornas roll i den terapeutiska processen. Jag reagerade på hennes sätt genom att bli frustrerad, missmodig och desillusionerad därför att hennes sätt inte fungerade för mig.

I jungiansk terapi introducerade terapeuten mig i de klassiska koncepten inom jungiansk psyklogi: arketyper, anima, animus, kollektivt omedvetet, persona, skugga, aktiv föreställning, guidad föreställning, självet och drömtydning. Han försökte också att bli kvar i den klassiska jungianska psykologiska modellen i sitt terapeutiska sätt med mig. Han var en väldigt intellektuell person i sig själv och att jag förstod dessa grundläggande koncept var viktigt för honom. Därför ägnade han en massa tid åt att helt enkelt hjälpa mig att förstå alla dessa jungianska termer och koncept. Han erkände och godtog bortträngningens princip och han sa att de saker som jag hade trängt bort nu var i "min skugga". Hans hela sätt att angripa det hela resulterade i den nödvändiga förutsättningen för helande från patientens sida; den att patienten måste ha ett förstående av dessa termer, koncept och principer. Hans premiss var enkel: så fort patienten får en förståelse av sina problem och dessa jungianska koncept kommer helande att ske naturligt. Så förståelse för automatiskt med sig helande.

Men i mitt fall förde inte förståelse med sig helande. Förståelse förde bara med sig mental gymnastik. Processen att erhålla en intellektuell förståelse förde med sig en falsk illusion av helande. Jag sa ofta till mig själv

"Nu när jag har en intellektuell (intelligent) förståelse av vilka problemen inuti mig är, kommer jag att bli kurerad."

Jag hade denna tro igen och igen, men den förde inte med sig helande. Istället förde den med sig en tillfällig, falsk känsla av förtroende att

"Nu har jag fört ner problemet till dess rötter, nu kommer jag att bli bra."

Det angreppssättet hjälpte mig bara tillfälligtvis och då bara lätt/litet. Men varje gång som jag tyckte mig förstå problemet trodde jag verkligen att jag skulle bli kurerad. Detta hände aldrig. Som resultat av detta blev jag missmodig och desillusionerad. Processen av intellektualiserande saktade faktiskt ner helandeprocessen genom att den täckte över de verkliga känslorna som behövde kännas.

I gestaltterapi gav terapeuten mig det första intrycket att känslor skulle spela en primär roll i min terapi. Men faktum är att det gjorde det aldrig. Gestaltterapi för mig slutade någonstans mellan kognitiv beteendeterapi och jungiansk terapi. Min gestaltterapeut använde lekens/spelets roll som ett sätt att hjälpa mig att nå insikt i mitt beteende. Hon kunde säga,

"Jag vill att du spelar din far och använder detta scenario."
Andra gånger bad hon mig att spela min chefs roll, med vilken jag hade svårigheter just vid denna tidpunkt. I alla dessa fall förde rollspelandescenarierna inte med sig något helande.

Terapeuten var väldigt imponerad av sitt eget sätt att angripa det hela och med det hon trodde hände, men jag upplevde inget signifikant i form av verkliga framsteg. Därför blev jag under en period av sex månader eller ett år missmodig och desillusionerad med processen. Faktum är att jag förlorade förtroendet för just detta sätt liksom för terapeuten. Hon kände min frustration och detta orsakade friktion i vårt förhållande. Slutligen avslutade jag min terapi med denna terapeut.

Som slutsats, låt mig kommentera det jag ser som behovet hos patienten att utvärdera och erhålla feedback från terapeuten. Det skulle vara enkelt för terapeuter av alla psykologiska skolor att utveckla en utvärdering/feedback för att söka feedback på hur den terapeutiska processen går/utvecklar sig. Det som terapeuten tror händer kanske inte alls är vad som händer."

2/03/2008

Gamla omötta behov/old unmet needs...


[Updated February 5: Illustrating this posting with trying to paste a slide-show into it. With the first photos I eagerly took with a new cellphone camera 1, 5 year ago, fascinated by all the possibilities with the technique. Almost my first trials as photographer actually. From the town where I live.]

Ingeborg Bosch
skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" på sidan 271 om "Old unmet needs":
"As children we all had needs that were not met by our care-givers. Usually these unmet needs are of a non-physical nature (warmth, safety, trust, support, etc.). There are also unmet needs of a physical nature (sexual integrity and bodily safety). It is these unmet needs that make it necessary for children to hide the truth about their childhoods from themselves. The truth being that their needs are not being met and will not ever be met."
Vilket översatt blir (min översättning, utan ordbok, men jag får nog lov att hämta den för det fortsatta bloggandet här!!):
"Som barn hade vi alla behov som inte blev mötta av våra vårdnadsgivare. Vanligtvis är dessa omötta behov av en ickefysisk natur (värme, säkerhet/trygghet, tillit/förtroende, stöd osv.). Det finns också omötta behov av en fysisk natur (sexuell integritet och kroppslig trygghet/säkerhet). Det är dessa omötta behov som gör det nödvändigt för barn att dölja sanningen om sin barndom för sig själva. Sanningen som är att deras behov inte är mötta och aldrig kommer att bli mötta."
Och detta är för smärtsamt för ett barn att ta in, om det inte får hjälp att göra detta av en medkännande vuxen, som inser att barnet behöver få dessa behov fyllda, att de är naturliga och inte sjukliga, inte tecken på svaghet eller något sådant. Se Miller till exempel i "Det självutplånande barnet i hela kapitlet "Föraktets onda cirkel"!

Jag tror att de som ser starka ut har fått dessa behov fyllda eller haft ett medkännande, upplyst vittne eller så har den senare vuxen helt förnekat dessa saker och är så förhärdad och tjockhudad att inget ser ut att bita på denne/denna.

Jean Jenson skriver också om behov på sidorna 148-149 i sin bok "Att återerövra sitt liv".
Om vad hon anser skulle vara känslor som vuxna skulle uppleva under normala förhållanden om de inte vore påverkade av obearbetad barndomssmärta (saker som kan triggas igång av diverse symboler i vuxenlivet, även sådant som inte handlar om stora kriser i vuxenlivet, utan kanske bara av en doft, ett ljud, en film eller dylikt). Här hennes uppräkning över vad hon anser vara vuxenkänslor:
"Obehagliga:
vrede
raseri
sorg
ensamhet
rädsla
hat
olycka

[men också!!] Behagliga [känslor vi kanske inte tillåter oss eller inte kan känna ogrumlade, eller väldigt litet ogrumlade]:
glädje
tillfredsställesle
trygghet
välbefinnande
kärlek
lycka
skuld"
Alla dessa känslor hör normalt också barndomen till, är också barndomskänslor, med tillägget av följande obehagliga känslor (som hon menar indikerar att barndomshändelser triggats igång, dvs. är barndomskänslor):
"övergivenhet
bortstötthet
otillräcklighet
totalt beroende
att man är 'elak', 'dålig' eller känner sig 'fel'
skam."
Hon skriver vidare:
"Så snart vuxna känner sig övergivna, bortstötta, otillräckliga eller totalt beroende är det gamla barndomskänslor de upplever. Det är bara när man är beroende av andra för sitt välbefinnande som man känner sig övergiven. Vuxna kan bli 'lämnade', men när de åtföljande känslorna är desamma som de ett barn skulle känna om det blev lämnat av föräldern - såsom panik, förkrosselse eller förlamande sorg - är det inte förlusten i den aktuella relationen man upplever. På liknande sätt är 'bortstötthet' mer än att man inte är omtyckt, det antyder att det är något fel på oss och kastar en skugga över vårt värde, precis som 'otillräcklighet'. Som vuxna klarar vi av vissa saker men räcker inte till för andra, och vår självkänsla påverkas inte av denna insikt. Att känna sig totalt beroende är en normal del av barndomen, men när man känner på det sättet som vuxen är det en gammal känsla som kommer upp till ytan (som diskuteras i de tabeller som visade skillnaden mellan barnets och den vuxnes verklighet i [tidigare kapitel] kapitel tre). Alla dessa känslor är gamla barndomskänslor som måste ha funnits och trängts bort; den smärta som man inte kände då kommer till ytan nu, förknippad med den aktuella händelsen."
Jenson skriver att om det skett en sund mognad hos barnet skulle den vuxne inte känna känslor som övergivenhet, bortstötthet osv.

Jenson menar att en medvetandeväxling äger rum om något sker i nuet, om vi möter en symbol av något slag. Och det behöver inte vara något dramatiskt alls som utlöser denna medvetandeväxling. Men dessa växlingar, med åtföljande reaktioner kan verkligen krångla till tillvaron för, kanske mer än vi inser eller vill inse...

Men hon påpekar (sidan 59) att:
"Det är viktigt att inse att Joan [en kvinna vars exempel hon använt] inte hade någon kontroll över sina reaktioner på dessa upplevelser [när hon kom ut morgonen för att ta bilen till jobbet hade ett tungt issjok rasat ner från garagets metalltak och Joan blev alldeles förkrossad och började anklaga sig själv. Storgråtande rusade hon in till sin man och talade om vad som hade hänt. Jenson menar att om Joan inte hade det hon hade i ryggsäcken skulle hon ha agerat på ett annat sätt, vuxnare och mer konstruktivt, men nu kunde hon inte detta]. Vår västerländska kultur [och förmodligen inte bara den] vill gärna få oss att tro att det nästan alltid är möjligt för oss att ha kontroll över oss själva, men en av de situationer där vårt psyke inte har situationen helt i sin hand är när medvetandet växlar över till ett tidigare tillstånd där problem inte har lösts eller sörjts. Vi kan inte medvetet hindra denna växling från att inträffa. Men det vi kan göra, och det vi måste lära oss att göra om vi vill uppnå läkning, är att bli på det klara med att den ägt rum."
Barnet använde diverse försvar för att skydda sig mot smärtan och full insikt; falskt hopp (om det bara, då skulle det få sina behov fyllda, bli bättre behandlat osv.), falsk makt genom vrede eller bara irritation (att barnet kände sig stort och starkt och att det hade en makt som det inte hade), falsk makt förnekande av behov (om man förnekar att man har de behov som inte blir fyllda kan det också ge en en, falsk, känsla av makt och kontroll, precis som barnet skyddade sig genom att intala sig att det som hände inte var något viktigt, inget betydde), ursprungligt, eller första, försvar (barnet klandrar sig själv, och detta klander kan vara öppet eller mer dolt; kvinnor tenderar att mer öppet klandra sig själva, anse sig dumma osv., män att dölja detta mer, både för sig själva som för andra, men både män och kvinnor använder detta försvar). Se Miller's artikel "Out of the Prison of Self-Blame" ("Ut ur självklandrets fängelse") och "Depression - Compulsive Self-Deception" ("Depression - tvångsmässig självförnekelse").

De menar också att rädsla kan vara ett sorts försvar, dvs. man undviker det som gör ont, flyr ifrån det... Men man borde försöka våga möta denna istället för att fly den, vilket är vad de hjälper sina klienter med i terapi, genom att inse att faran fanns då, handlar om då och inte om nu... Oerhört svårt dock...

Man använder alla dessa försvar för att förneka de behov man inte fick fyllda, för att undkomma smärtan i sanningen om hur det var och vilka brister ens föräldrar eller vårdnadsgivare hade. Det är dessa försvar som resulterar i all de dysfuntionella beteenden, som man sedan i den mesta terapin ska ändra, till funktionella beteenden...

Men på grund av försvarens natur kan det vara (är!!??) det svårt att riktigt ändras... Vilket kan vara skönt att inse; att det inte beror på fel på mig, utan att detta faktiskt har en orsak. Det vill säga man behöver (eller ska inte ens) klandra sig själv om framgång uteblir eller blir liten, kanske oerhört liten...

De som lyckas bättre har antagligen så litet i sin ryggsäck redan, så de lyckas bättre. Deras exempel är alltså inget "bevis" för att denna metod är oerhört bra eller lyckosam eller den bästa... Se återigen vad Miller skriver i sin bok "Vägar i livet", "Paths of Life" på sidan 161:
"Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sekturun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar [Helga blev sexuellt missbrukad i sin terapi, men antagligen kan man bli utsatt för andra sorters övergrepp och brist på respekt från terapeuters och hjälpares sida. Jo, det är ju just detta Kirkengen pekar på vad gäller reviktimisering], självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."
Jag kan inte låta bli att undra hur många terapeuter som inte för allt smör i Småland vill undvika sanningen!!?? Förmodligen har personliga skäl att göra detta? Och det är väl i och för sig antagligen förståeligt, för de har antagligen en massa smärtsamma upplevelser som de måst tränga bort...

Kan det vara så att de genom sina klienter (och deras lyckanden) vill visa hur duktiga de nu är - och att de nu (kanske) äntligen förtjänar sina föräldrars kärlek, respekt och aktning?? Något de aldrig kommer att lyckas med? För de behov de (eventuellt) försöker fylla skulle ha fyllts då och kan inte fyllas senare.

Jag tror att Miller verkligen har rätt i det hon skriver om terapeuter och omedveten manipulation...

Och om terapeuter är omedvetet rädda för sin egen historia hur kan inte detta påverka dennes/dennas klienter? Undra på om man blir ytterligare rädd? Se Millers artikel "Taking it Personally: Indignation as a Vehicle of Therapy" ("Att ta det personligt: indignation som ett verktyg i terapi").

Fast tyvärr verkar det som om Miller inte riktigt lever upp till det hon lär alla gånger...

De här gamla omötta behoven skapar kanske bara problem i vuxenlivet i olika grad och storlek. Försök att fylla dessa gamla behov (medvetna eller omedvetna) i vuxenlivet orsakar alltid större eller mindre problem!? Somliga problem kanske dock är försumbara?? Och existerar knappt?

Och även om vi nu själva inte orsakar så mycken skada (???) så kan det vara en stor fördel att se så klart som möjligt och ha förmåga att genomskåda manipulation var den än förekommer och i vilken form den än förekommer; i hjälpsituationer (att vi kan hjälpa någon att se saker eller hjälpa oss själva att se saker), i politik på alla nivåer...

Konrad Stettbacher (vilken Miller tagit avstånd ifrån) skriver i sin bok "Om lidandet ska ha en mening" ("Making Sense of Suffering: Confrontation With Your Own Past") om att bevara livets väktare i barn, dvs. att vi behandlar dem så att de inte måste tränga bort saker och döva sin förmåga till kännande - och medkännande.

Se också vad Miller skriver om primalterapi "Concerning Primal Self-Therapy". Och se Sam Turton om Millers syn på primal terapi, efter epostande med henne, i "Alice Miller & Primal Therapy: a Summary".

Se tidigare postningar om "evading childhood reality in psychotherapy".

I "Introduction to Past Integration Therapy" står det:

"Past Reality Integration® therapy is based on that we, as adults, often perceive the world through the defence mechanisms that we have developed as children. These defence mechanisms see to it that we do not have to feel the pain which was inflicted upon us as children. However these defence mechanisms is exactly what makes us, as adults; suffer the most as they give a distorted view of our perceptions of the present reality. Our problems in the present are, but are also caused by: fear, dejection, anger, stress and lack of true contact with other people.

The aim of PRI is to help us work towards becoming aware of the destructive actions of these defence mechanisms, to stop the defence and subsequently break them down or dismantle them.

Behind our defences hides the old pain which we have had to repress as a child because allowing ourselves to feel it at that time would have been so painful that we would have not been able to endure it. The situation of the child that we were differed greatly from the situation of the adult that we are now: we were small, dependent and at the mercy of others for the care, love, warmth and understanding that we needed. We had no choice in this: if our parents did not give us what we needed, there was no way out, we could not go away and find other parents.

Moreover young children have no awareness of time. This means that a situation with lack of love, insufficient amount of touch and comforting in times that we were distressed seemed, to the child we were, last endlessly without a prospect of change [it will last for ever, if my family doesn't like or love me, nobody will - ever etc.].

Through dismantling the defence and admitting the old pain we can see and feel the old pain for what it is: old, not belonging in the present but to the child we were still very painful and life threatening.

Deep inside and throughout we realise then that it is not necessary any more to defend ourselves against these feelings through all sorts of defence mechanisms. This was in the past, and the past is gone. We are adults now and not dependent any more on one or two people responsible for fulfilling our basic physical and emotional needs. As adults we now have the ability to fulfil our own needs. We always have a choice now and we have awareness of time, matters that the child we were had no grasp of. Therefore, if it had not developed defence mechanisms, in many cases the child we were would have been exposed to unbearable pain.

The aim of PRI therapy isn’t to feel the old pain in the (false) hope we can do some work on it in order for it to go away. The aim of a PRI therapy is to live our lives increasingly free of defences. Also then when a defence is being activated, we can recognize these ourselves and can dismantle it more effectively, with accelerating speed, so that we can eliminate the destructive effect of it in our daily lives. Then we can experience life for what it actually is: mostly surprisingly unburdened [Oh, how nice!!! Probably not easy to achieve though and that's important to realize!? And I am skeptical to all sorts of (manipulative) coping-methods... Only covering things up? They are much less needed than you think?? And used much more often than needed, with people who could work things through more? I think Miller, Jenson and Bosch etc. thinks so too. And talking loudly about these things together with narrating what we have been through step by step also contributes, are maybe the only needed steps for the less harmed to recover??]."

---
Brief summary: because of the nature of the defences (what therapists see as dysfunctional behavior) we can't just change them to functional, at least not with (long-)lasting effects/results Jenson and Bosch thinks. Janov etc. agrees? Good, clever girls and boys "can" though? As they have always been able to!? If it was a question of intelligence and intellect only, then... How many wouldn't then be cured? But cognitively knowing IS a step for Bosch and Jenson. And for Janov, and probably others I don't know of.

The ones succeeding with this method long-lastingly are probably much less harmed??? Probably hardly harmed at all?
---
Silently: Words, words, words... Yes, is there a Wall of Words - and a Wall of Information too, struck me... Are we hiding behind them? Can they both be beneficial, in connecting people with each others, in new connections and relations, but also be problematic? Walls against what? Anything? Or? And who uses most words? Who has been using most words during history? Talking above ones head!?? As if one didn't exist or was counted on, had nothing to contribute with!?? Hadn't the child, doesn't the adult now have?? I can't help being a little ironical... Again. Hmmm...

And who are given the opportunity to speak up today (for instance through the technique) and are now raising their voices (or trying to raise them)?

And that about silence, and ignoring, taking no notice, disregarding... But aren't there options? Forums where you get a true, genuine exchange? And other forums where you get less or hardly anything? Can one choose? Are there choices? Actually!!??

How was it now with the Master Suppression Techniques?