[Updated February 5: Illustrating this posting with trying to paste a slide-show into it. With the first photos I eagerly took with a new cellphone camera 1, 5 year ago, fascinated by all the possibilities with the technique. Almost my first trials as photographer actually. From the town where I live.]
Ingeborg Bosch skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" på sidan 271 om "Old unmet needs":
"As children we all had needs that were not met by our care-givers. Usually these unmet needs are of a non-physical nature (warmth, safety, trust, support, etc.). There are also unmet needs of a physical nature (sexual integrity and bodily safety). It is these unmet needs that make it necessary for children to hide the truth about their childhoods from themselves. The truth being that their needs are not being met and will not ever be met."Vilket översatt blir (min översättning, utan ordbok, men jag får nog lov att hämta den för det fortsatta bloggandet här!!):
"Som barn hade vi alla behov som inte blev mötta av våra vårdnadsgivare. Vanligtvis är dessa omötta behov av en ickefysisk natur (värme, säkerhet/trygghet, tillit/förtroende, stöd osv.). Det finns också omötta behov av en fysisk natur (sexuell integritet och kroppslig trygghet/säkerhet). Det är dessa omötta behov som gör det nödvändigt för barn att dölja sanningen om sin barndom för sig själva. Sanningen som är att deras behov inte är mötta och aldrig kommer att bli mötta."Och detta är för smärtsamt för ett barn att ta in, om det inte får hjälp att göra detta av en medkännande vuxen, som inser att barnet behöver få dessa behov fyllda, att de är naturliga och inte sjukliga, inte tecken på svaghet eller något sådant. Se Miller till exempel i "Det självutplånande barnet i hela kapitlet "Föraktets onda cirkel"!
Jag tror att de som ser starka ut har fått dessa behov fyllda eller haft ett medkännande, upplyst vittne eller så har den senare vuxen helt förnekat dessa saker och är så förhärdad och tjockhudad att inget ser ut att bita på denne/denna.
Jean Jenson skriver också om behov på sidorna 148-149 i sin bok "Att återerövra sitt liv".
Om vad hon anser skulle vara känslor som vuxna skulle uppleva under normala förhållanden om de inte vore påverkade av obearbetad barndomssmärta (saker som kan triggas igång av diverse symboler i vuxenlivet, även sådant som inte handlar om stora kriser i vuxenlivet, utan kanske bara av en doft, ett ljud, en film eller dylikt). Här hennes uppräkning över vad hon anser vara vuxenkänslor:
"Obehagliga:
vrede
raseri
sorg
ensamhet
rädsla
hat
olycka
[men också!!] Behagliga [känslor vi kanske inte tillåter oss eller inte kan känna ogrumlade, eller väldigt litet ogrumlade]:
glädje
tillfredsställesle
trygghet
välbefinnande
kärlek
lycka
skuld"
"övergivenhet
bortstötthet
otillräcklighet
totalt beroende
att man är 'elak', 'dålig' eller känner sig 'fel'
skam."
"Så snart vuxna känner sig övergivna, bortstötta, otillräckliga eller totalt beroende är det gamla barndomskänslor de upplever. Det är bara när man är beroende av andra för sitt välbefinnande som man känner sig övergiven. Vuxna kan bli 'lämnade', men när de åtföljande känslorna är desamma som de ett barn skulle känna om det blev lämnat av föräldern - såsom panik, förkrosselse eller förlamande sorg - är det inte förlusten i den aktuella relationen man upplever. På liknande sätt är 'bortstötthet' mer än att man inte är omtyckt, det antyder att det är något fel på oss och kastar en skugga över vårt värde, precis som 'otillräcklighet'. Som vuxna klarar vi av vissa saker men räcker inte till för andra, och vår självkänsla påverkas inte av denna insikt. Att känna sig totalt beroende är en normal del av barndomen, men när man känner på det sättet som vuxen är det en gammal känsla som kommer upp till ytan (som diskuteras i de tabeller som visade skillnaden mellan barnets och den vuxnes verklighet i [tidigare kapitel] kapitel tre). Alla dessa känslor är gamla barndomskänslor som måste ha funnits och trängts bort; den smärta som man inte kände då kommer till ytan nu, förknippad med den aktuella händelsen."Jenson skriver att om det skett en sund mognad hos barnet skulle den vuxne inte känna känslor som övergivenhet, bortstötthet osv.
Jenson menar att en medvetandeväxling äger rum om något sker i nuet, om vi möter en symbol av något slag. Och det behöver inte vara något dramatiskt alls som utlöser denna medvetandeväxling. Men dessa växlingar, med åtföljande reaktioner kan verkligen krångla till tillvaron för, kanske mer än vi inser eller vill inse...
Men hon påpekar (sidan 59) att:
"Det är viktigt att inse att Joan [en kvinna vars exempel hon använt] inte hade någon kontroll över sina reaktioner på dessa upplevelser [när hon kom ut morgonen för att ta bilen till jobbet hade ett tungt issjok rasat ner från garagets metalltak och Joan blev alldeles förkrossad och började anklaga sig själv. Storgråtande rusade hon in till sin man och talade om vad som hade hänt. Jenson menar att om Joan inte hade det hon hade i ryggsäcken skulle hon ha agerat på ett annat sätt, vuxnare och mer konstruktivt, men nu kunde hon inte detta]. Vår västerländska kultur [och förmodligen inte bara den] vill gärna få oss att tro att det nästan alltid är möjligt för oss att ha kontroll över oss själva, men en av de situationer där vårt psyke inte har situationen helt i sin hand är när medvetandet växlar över till ett tidigare tillstånd där problem inte har lösts eller sörjts. Vi kan inte medvetet hindra denna växling från att inträffa. Men det vi kan göra, och det vi måste lära oss att göra om vi vill uppnå läkning, är att bli på det klara med att den ägt rum."Barnet använde diverse försvar för att skydda sig mot smärtan och full insikt; falskt hopp (om det bara, då skulle det få sina behov fyllda, bli bättre behandlat osv.), falsk makt genom vrede eller bara irritation (att barnet kände sig stort och starkt och att det hade en makt som det inte hade), falsk makt förnekande av behov (om man förnekar att man har de behov som inte blir fyllda kan det också ge en en, falsk, känsla av makt och kontroll, precis som barnet skyddade sig genom att intala sig att det som hände inte var något viktigt, inget betydde), ursprungligt, eller första, försvar (barnet klandrar sig själv, och detta klander kan vara öppet eller mer dolt; kvinnor tenderar att mer öppet klandra sig själva, anse sig dumma osv., män att dölja detta mer, både för sig själva som för andra, men både män och kvinnor använder detta försvar). Se Miller's artikel "Out of the Prison of Self-Blame" ("Ut ur självklandrets fängelse") och "Depression - Compulsive Self-Deception" ("Depression - tvångsmässig självförnekelse").
De menar också att rädsla kan vara ett sorts försvar, dvs. man undviker det som gör ont, flyr ifrån det... Men man borde försöka våga möta denna istället för att fly den, vilket är vad de hjälper sina klienter med i terapi, genom att inse att faran fanns då, handlar om då och inte om nu... Oerhört svårt dock...
Man använder alla dessa försvar för att förneka de behov man inte fick fyllda, för att undkomma smärtan i sanningen om hur det var och vilka brister ens föräldrar eller vårdnadsgivare hade. Det är dessa försvar som resulterar i all de dysfuntionella beteenden, som man sedan i den mesta terapin ska ändra, till funktionella beteenden...
Men på grund av försvarens natur kan det vara (är!!??) det svårt att riktigt ändras... Vilket kan vara skönt att inse; att det inte beror på fel på mig, utan att detta faktiskt har en orsak. Det vill säga man behöver (eller ska inte ens) klandra sig själv om framgång uteblir eller blir liten, kanske oerhört liten...
De som lyckas bättre har antagligen så litet i sin ryggsäck redan, så de lyckas bättre. Deras exempel är alltså inget "bevis" för att denna metod är oerhört bra eller lyckosam eller den bästa... Se återigen vad Miller skriver i sin bok "Vägar i livet", "Paths of Life" på sidan 161:
"Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sekturun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar [Helga blev sexuellt missbrukad i sin terapi, men antagligen kan man bli utsatt för andra sorters övergrepp och brist på respekt från terapeuters och hjälpares sida. Jo, det är ju just detta Kirkengen pekar på vad gäller reviktimisering], självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."Jag kan inte låta bli att undra hur många terapeuter som inte för allt smör i Småland vill undvika sanningen!!?? Förmodligen har personliga skäl att göra detta? Och det är väl i och för sig antagligen förståeligt, för de har antagligen en massa smärtsamma upplevelser som de måst tränga bort...
Kan det vara så att de genom sina klienter (och deras lyckanden) vill visa hur duktiga de nu är - och att de nu (kanske) äntligen förtjänar sina föräldrars kärlek, respekt och aktning?? Något de aldrig kommer att lyckas med? För de behov de (eventuellt) försöker fylla skulle ha fyllts då och kan inte fyllas senare.
Jag tror att Miller verkligen har rätt i det hon skriver om terapeuter och omedveten manipulation...
Och om terapeuter är omedvetet rädda för sin egen historia hur kan inte detta påverka dennes/dennas klienter? Undra på om man blir ytterligare rädd? Se Millers artikel "Taking it Personally: Indignation as a Vehicle of Therapy" ("Att ta det personligt: indignation som ett verktyg i terapi").
Fast tyvärr verkar det som om Miller inte riktigt lever upp till det hon lär alla gånger...
De här gamla omötta behoven skapar kanske bara problem i vuxenlivet i olika grad och storlek. Försök att fylla dessa gamla behov (medvetna eller omedvetna) i vuxenlivet orsakar alltid större eller mindre problem!? Somliga problem kanske dock är försumbara?? Och existerar knappt?
Och även om vi nu själva inte orsakar så mycken skada (???) så kan det vara en stor fördel att se så klart som möjligt och ha förmåga att genomskåda manipulation var den än förekommer och i vilken form den än förekommer; i hjälpsituationer (att vi kan hjälpa någon att se saker eller hjälpa oss själva att se saker), i politik på alla nivåer...
Konrad Stettbacher (vilken Miller tagit avstånd ifrån) skriver i sin bok "Om lidandet ska ha en mening" ("Making Sense of Suffering: Confrontation With Your Own Past") om att bevara livets väktare i barn, dvs. att vi behandlar dem så att de inte måste tränga bort saker och döva sin förmåga till kännande - och medkännande.
Se också vad Miller skriver om primalterapi "Concerning Primal Self-Therapy". Och se Sam Turton om Millers syn på primal terapi, efter epostande med henne, i "Alice Miller & Primal Therapy: a Summary".
Se tidigare postningar om "evading childhood reality in psychotherapy".
I "Introduction to Past Integration Therapy" står det:
"Past Reality Integration® therapy is based on that we, as adults, often perceive the world through the defence mechanisms that we have developed as children. These defence mechanisms see to it that we do not have to feel the pain which was inflicted upon us as children. However these defence mechanisms is exactly what makes us, as adults; suffer the most as they give a distorted view of our perceptions of the present reality. Our problems in the present are, but are also caused by: fear, dejection, anger, stress and lack of true contact with other people.
The aim of PRI is to help us work towards becoming aware of the destructive actions of these defence mechanisms, to stop the defence and subsequently break them down or dismantle them.Behind our defences hides the old pain which we have had to repress as a child because allowing ourselves to feel it at that time would have been so painful that we would have not been able to endure it. The situation of the child that we were differed greatly from the situation of the adult that we are now: we were small, dependent and at the mercy of others for the care, love, warmth and understanding that we needed. We had no choice in this: if our parents did not give us what we needed, there was no way out, we could not go away and find other parents.
Moreover young children have no awareness of time. This means that a situation with lack of love, insufficient amount of touch and comforting in times that we were distressed seemed, to the child we were, last endlessly without a prospect of change [it will last for ever, if my family doesn't like or love me, nobody will - ever etc.].
Through dismantling the defence and admitting the old pain we can see and feel the old pain for what it is: old, not belonging in the present but to the child we were still very painful and life threatening.Deep inside and throughout we realise then that it is not necessary any more to defend ourselves against these feelings through all sorts of defence mechanisms. This was in the past, and the past is gone. We are adults now and not dependent any more on one or two people responsible for fulfilling our basic physical and emotional needs. As adults we now have the ability to fulfil our own needs. We always have a choice now and we have awareness of time, matters that the child we were had no grasp of. Therefore, if it had not developed defence mechanisms, in many cases the child we were would have been exposed to unbearable pain.
The aim of PRI therapy isn’t to feel the old pain in the (false) hope we can do some work on it in order for it to go away. The aim of a PRI therapy is to live our lives increasingly free of defences. Also then when a defence is being activated, we can recognize these ourselves and can dismantle it more effectively, with accelerating speed, so that we can eliminate the destructive effect of it in our daily lives. Then we can experience life for what it actually is: mostly surprisingly unburdened [Oh, how nice!!! Probably not easy to achieve though and that's important to realize!? And I am skeptical to all sorts of (manipulative) coping-methods... Only covering things up? They are much less needed than you think?? And used much more often than needed, with people who could work things through more? I think Miller, Jenson and Bosch etc. thinks so too. And talking loudly about these things together with narrating what we have been through step by step also contributes, are maybe the only needed steps for the less harmed to recover??]."
The ones succeeding with this method long-lastingly are probably much less harmed??? Probably hardly harmed at all?
And who are given the opportunity to speak up today (for instance through the technique) and are now raising their voices (or trying to raise them)?
And that about silence, and ignoring, taking no notice, disregarding... But aren't there options? Forums where you get a true, genuine exchange? And other forums where you get less or hardly anything? Can one choose? Are there choices? Actually!!??
How was it now with the Master Suppression Techniques?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar