Igår recenserades Fredrik Ljungs bok ”Parasiten” av Yukiko Duke i Gomorron Sverige på SVT. Denna bok handlar om en knarkare i kostym, om en ung man just utexaminerad från Handels, med ett välbetalt jobb i finansbranschen, klädd i dyra kostymer.
Ljung och hans kompanjon (som startat ett företag för att hjälpa arbetsplatser och andra företag att hantera drogproblem) menar att de kunde jobba för högtryck och samtidigt missbruka droger utan att någon märkte det.
De menar att alkoholproblem är vanligast men att drogrelaterade problem ökar.
Omkring 10 % av personalen på en arbetsplats har problem med alkohol och droger och de som kommer till dem för behandling är unga, i trettioårsåldern och de har ett (redan) etablerat tablett- eller drogmissburk. De flesta är män, men de tror att kvinnor är duktigare på att dölja sina problem (så det problemet är delvis dolt?).
Alkohol- och drogproblem är överrepresenterat inom högpresterande yrken och i sammanhang där kicksökande människor söker sig. Prestationspress och en känsla av otillräcklighet gör att många tar hjälp av alkohol eller tabletter och så småningom kanske droger för att hantera sina liv. Vanligast är marijuana och amfetamin, men kokain ökar också.
Ljung säger att har man minsta anlag att utveckla beroende så är kokain verkligen rysk roulette, det är enormt beroendeframkallande.
Han tycker att det är viktigt att inrikta sig på efterfrågesidan (efterfrågan på droger??), att förändra attityden till droger och att se till så att människor mår bättre och inte behöver ta till droger för att göra livet uthärdligt (och jag funderar ju också över vad som ligger i botten av detta; varifrån kommer duktighet- och hävdandemanin? Känslan av att inte duga om man inte presterar och presterar enormt).
Ljung hade själv ett tjugotal läkare som han besökte en efter en när tablettförrådet sinade. Det var aldrig några problem att få ut piller. Och han lyckades hålla sig flytande med drogerna i åtta år (började systematiskt dricka när han var 19 år?). Under dessa år bytte han ut hela sin bekantskapskrets, han umgicks bara med kriminella, var tungt skuldsatt, hade förstört två relationer och hade nästan ingen kontakt med sina föräldrar. Han hade också en dom för rattfylleri och jobbet hängde på en skör tråd. Och plötsligt insåg han sanningen; att han inte alls var den framgångsrika och avundsvärda person han så hårt kämpat för att bli.
Två av hans före detta flickvänner gjorde gemensam sak och fick med ganska stort besvär Ljung att söka hjälp…
Det står om boken på den länkade sidan:
"Henrik är full av förakt, både mot samhället i stort och människor i omgivningen och det genomsyrar hans strävan mot toppen, vilket är ett välbetalt, statusfyllt jobb på en bank i London eller New York.
Skildringen av finansvärlden förstärker många av de fördomar som finns och det höga tempot lämnar inte heller mycket utrymme till personporträtt utan handlingen kretsar helt kring Henrik som framställs på ett tämligen okritiskt sätt./.../...vassa tonfallet och på det lätt ironiska sätt handlingen förs framåt./.../
Nivån balanserar hela tiden på gränsen till det bisarra och osmakliga, säkerligen med en målsättning att provocera, men för det mesta lyckas han hålla sig på rätt sida. Henrik är ingen person som lockar några varma sympatier men jag tycker inte det är något problem i sig, då det snarare känns befriande att utelämnas så uppriktigt."
Ironisk, arrogant, förakt för svaghet, flytande ovanpå... Ja, var har man lärt sig det? Eller är man kanske född med detta? (vilket jag inte tror. Jag tror man är född i i en miljö med dylik syn på människor - och också sig själv som den Ljung skildrar, kanske ytterligare påspäddoch förstärkt av den studie- och jobbmiljö man sedan hamnar).
Yokiko Duke om boken och dess huvudperson: Hybris och självförakt. En ganska läskig människosyn. Och kvinnor är bara till för att penetrera som hon sa.
Om hybris står det i Wikipedia:
"Hybris, det fanns ingen värre synd än detta övermod, som kunde drabba en alltför framgångsrik människa. Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne (eller megalomani) I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ = katharsis."
Ja, och så det där med "clever child"...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar