A proposed inner child...

from a walk February 11, 2007.

Back from a walk, sweaty... Now some lunch on the stove.

On the walk I came to think about the topic inner child triggered by something I wrote in a posting to a person... About second childhoods and the child inside you...

Bosch writes about this and Jenson too. And Miller in her first book (the revised edition) that this notion is problematic. But she seems to have abandoned this idea!?? But we can't give a thought child anything. And Bosch, Jenson, and Miller too then, radically said that there exists no inner child, e are no any children any more, but grown up. And this realization about our losses and all they have led to maybe can start a healing... And is the only way to healing?

When I came indoors now I also came to think: it is as if therapists and helpers thinks the truth is too much for their client/s (i.e. us)??? And this not outspoken message doesn't a sensitive client catches this? And what does this bring about?? Even more fear... And...

What is done is done. We can't go back and change anything. There's a risk the False hope is strengthened instead (and False hope is a defence protecting us against the pain, and for grown ups False hope still has that function; to protect ourselves against the/a pain we couldn't survive then, but can now with appropriate help, or in the best, but rare cases, on our own), and the risk is that we instead are protecting ourselves against the truth - and pain. And actually very little or nothing changes. Healing can't take place.

But this sort of work probably feels good?? And much better than using Bosch's and Jenson's method???

Struck me; what does Stettbacher writes about this? He uses a sort of inner child work? I must check this and maybe come back to this topic later.

---

Ingeborg Bosch writes at page 101 in "Rediscovering the True Self":

"Therapies that use regression as a method (including Neuro-linguistic-programming- NLP, Hypnotherapy, Regression therapy, inner-child work and Pesso therapy) often encourage the client to imagine, during the regressed state, that they can now get or do what they couldn't then. For example, the client might be instructed as follows: 'Let your adult-self take the child by the hand and protect her from her father.' Or, 'Imagine your mother comes over, notices your pain,, looks at you in a loving way and hugs you.' Or, 'You can get angry at your mother and make her stop yelling at you.'

Such regressions often succeed in helping the client access the old pain. However, the healing effect of giving in to the old pain is cut short by taking the pain away prematurely. Taking it away by letting clients imagine that they can get now or do now what they couldn't then.

Seen from the PRI perspective this will undermine the healing process, even though clients experience relief in the short run.

It seems probable that the reason for this is that we need to fully open up to and ride out the 'amygdala's wave' of alarming feelings, in bombination [??? should be combination??] with the structural reversal of our defences before new neural paths can be established. This will enable the cortex to take over the processing more and more in similar situations."

See earlier postings on the label "the brain", here, here, here and here. LeDoux and his findings on the brain are referred to too.

---

Tillägg på kvällen: Jenson skriver på sidan 129 i sin bok "Att återerövra sitt liv" om inre barn. Hon skriver:

"'Mitt barn' är inte korrekt av flera skäl. Vi är givetvis vuxna oberoende av om det är den vuxnes eller barnets medvetandetillstånd som vi befinner oss i.

Föreställningen att vi 'har ett barn inom oss' (upphovet till uttrycket mitt barn) var avsett som en metafor för barndomens medvetandetillstånd, men många har tagit uttrycket bokstavligt. Vissa terapeuter har till och med byggt vidare på denna föreställning och talar inte bara om 'ditt barn', utan grundar sitt behandlingsprogram på att hjälpa människor att vårda detta barn och nu ge det, från 'din vuxna del', vad det inte fick då. Detta är inte bara ett misstag utan farligt, eftersom det splittrar vår person i olika delar - och vissa människor använder denna splittring som försvar. Vad som behövs är mer integration, inte mer separation.

I vilket fall som helst är detta sätt att tänka rätt och slätt meningslöst. Vi 'har' först och främst inget barn. Och om vi hade det skulle vi inte kunna göra det förflutna annorlunda genom att göra saker nu. Även om vi uppfattar termen som den metafor den är kanske vi ändå tror när vi känner att vi är i detta barndomstillstånd att vi kan läka de gamla såren genom att ge oss själva den kärlek som vi inte fick då.

Vissa terapeuter uppmuntrar individuell regression till spädbarnsstadiet i gruppsessioner och förmår sedan gruppen att 'välkomna barnet' till denna värld med kärleksfulla ord. Detta kan kännas mycket bra för tillfället men det ger ingen läkning. Vi är inte längre den baby [det barn] vi var och det är bara denna baby som behövde bli kärleksfullt välkomnad till denna världen.

De vuxna vi faktiskt har blivit behöver inte längre detta. När vi befinner oss i detta tidiga medvetandetillstånd kan vi tro eller känna att vi behöver det (kanske i någon symbolisk form) men det är inte möjligt att återvända till den tiden och tillfredsställa detta behov. Händelsen ifråga är förbi och över. Vad som inte är förbi och över är minnet av, eller smärtan förknippad med, händelsen.

Även om vi inte kan rätta till den genom regression kan vi återvända för att få kontakt med och känna den. Det är bara på detta sätt vi kan uppnå läkning. Eftersom det är 'barnet vi var' som måste få kontakt med vad som hänt och känna smärtan i det, använder jag 'barnet' för att syfta på det medvetandetillstånd i vilket den gamla smärtan upplevts."

Undrar var Miller har skrivit om detta... Återkommer kanske om det.

Se två tidigare inlägg där jag översatt delar av Arthur Janovs bok "Primal Healing", här och här.
Här ytterligare en översättning om tre ickekännande terapier också ur Janovs bok:

"I kognitiv beteendeterapi fokuserade terapeuten nästan helt på att be mig ändra mina negativa tankar till mer positiva. Till exempel kände jag mig mycket negativ under den tidpunkt denna terapi ägde rum och jag fann mig själv i tankebanor som

”Jag är ett enda stort misslyckande i min karriär.”

Terapeuten bad mig att ändra detta till

”Jag lyckas inte i min karriär just nu.”

Men detta hjälpte inte ett dugg. Faktum är att allt helt enkelt blev en enda röra av mekanistiska sätt att försöka hantera inre problem, försök som bara slutade i frustration och modlöshet.

Ett annat huvudangreppssätt hos denna kognitiva beteendeterapeut var att presentera en lista med 12 bordepåståenden som människor tenderar att använda. Sedan bad hon mig att repetera dessa påståenden utan att använda ordet ”borde”. Till exempel kunde ett av dessa påståenden ha varit

”Jag borde vara mer kompetent”.

Hon bad mig ändra detta till att säga

”Jag är kompetent”.

Naturligtvis hjälpte inte detta alls därför att jag blev helt enkelt inte mer kompetent genom att helt enkelt säga

”Jag är kompetent.”

Mycket av hennes angreppssätt kretsade kring att övertyga mig om det irrationella i mitt beteende genom användandet av ”bordepåståenden”. Hon försåg mig i stor utsträckning med en lista med regler och bad mig att lyda dessa regler. Detta angreppssätt ignorerade totalt känslorna som fanns under ytan, känslor som drev mig att känna det jag kände och därför att säga det jag sa. Hennes angreppssätt tog inte i beräkning bortträngningens princip.

Denna terapeut blev väldigt frustrerad av att arbeta med mig. Faktum är att hon reducerade och förnekade känslornas roll i den terapeutiska processen. Jag reagerade på hennes sätt genom att bli frustrerad, missmodig och desillusionerad därför att hennes sätt inte fungerade för mig.

I jungiansk terapi introducerade terapeuten mig i de klassiska koncepten inom jungiansk psyklogi: arketyper, anima, animus, kollektivt omedvetet, persona, skugga, aktiv föreställning, guidad föreställning, självet och drömtydning. Han försökte också att bli kvar i den klassiska jungianska psykologiska modellen i sitt terapeutiska sätt med mig. Han var en väldigt intellektuell person i sig själv och att jag förstod dessa grundläggande koncept var viktigt för honom. Därför ägnade han en massa tid åt att helt enkelt hjälpa mig att förstå alla dessa jungianska termer och koncept. Han erkände och godtog bortträngningens princip och han sa att de saker som jag hade trängt bort nu var i "min skugga". Hans hela sätt att angripa det hela resulterade i den nödvändiga förutsättningen för helande från patientens sida; den att patienten måste ha ett förstående av dessa termer, koncept och principer. Hans premiss var enkel: så fort patienten får en förståelse av sina problem och dessa jungianska koncept kommer helande att ske naturligt. Så förståelse för automatiskt med sig helande.

Men i mitt fall förde inte förståelse med sig helande. Förståelse förde bara med sig mental gymnastik. Processen att erhålla en intellektuell förståelse förde med sig en falsk illusion av helande. Jag sa ofta till mig själv

"Nu när jag har en intellektuell (intelligent) förståelse av vilka problemen inuti mig är, kommer jag att bli kurerad."

Jag hade denna tro igen och igen, men den förde inte med sig helande. Istället förde den med sig en tillfällig, falsk känsla av förtroende att

"Nu har jag fört ner problemet till dess rötter, nu kommer jag att bli bra."

Det angreppssättet hjälpte mig bara tillfälligtvis och då bara lätt/litet. Men varje gång som jag tyckte mig förstå problemet trodde jag verkligen att jag skulle bli kurerad. Detta hände aldrig. Som resultat av detta blev jag missmodig och desillusionerad. Processen av intellektualiserande saktade faktiskt ner helandeprocessen genom att den täckte över de verkliga känslorna som behövde kännas.

I gestaltterapi gav terapeuten mig det första intrycket att känslor skulle spela en primär roll i min terapi. Men faktum är att det gjorde det aldrig. Gestaltterapi för mig slutade någonstans mellan kognitiv beteendeterapi och jungiansk terapi. Min gestaltterapeut använde lekens/spelets roll som ett sätt att hjälpa mig att nå insikt i mitt beteende. Hon kunde säga,

"Jag vill att du spelar din far och använder detta scenario."

Andra gånger bad hon mig att spela min chefs roll, med vilken jag hade svårigheter just vid denna tidpunkt. I alla dessa fall förde rollspelandescenarierna inte med sig något helande.

Terapeuten var väldigt imponerad av sitt eget sätt att angripa det hela och med det hon trodde hände, men jag upplevde inget signifikant i form av verkliga framsteg. Därför blev jag under en period av sex månader eller ett år missmodig och desillusionerad med processen. Faktum är att jag förlorade förtroendet för just detta sätt liksom för terapeuten. Hon kände min frustration och detta orsakade friktion i vårt förhållande. Slutligen avslutade jag min terapi med denna terapeut.

Som slutsats, låt mig kommentera det jag ser som behovet hos patienten att utvärdera och erhålla feedback från terapeuten. Det skulle vara enkelt för terapeuter av alla psykologiska skolor att utveckla en utvärdering/feedback för att söka feedback på hur den terapeutiska processen går/utvecklar sig. Det som terapeuten tror händer kanske inte alls är vad som händer."