Vara förstående-oförstående, god eller ond...

Tänker på mormodern som med värme säger om sitt barnbarn:

"Han är så omtänksam!"

Barnen till denna mormor växte upp med uppfattningen att antingen "förstod" man eller så "förstod man inte"?

Dvs. antingen är man förmögen att leva sig in i en annans situation och känna medkänsla med denna andra eller så är man inte född med dessa förmågor? Dessa förmågor tillhör ens "läggning" (dvs. ens medfödda personlighet, dvs. ens gener) och ingenting annat (att barn behandlas olika av diverse anledningar och behandlas olika från allra första början)? Vi är födda goda eller onda, omtänksamma eller inte omtänksamma, tänkande på eller inte tänkande på?

För det första: varför var (är) detta så viktigt, med förmågan att "förstå" och "leva sig in"? För vems skull?

För att fylla mammans behov? Även om hon förnekade de flesta av sina behov och för alla är den totalt självuppoffrande och bara tänker på sina barn och bara lever för dem.

Eller just för att hon förnekar alla sina behov? Både de vuxna hon borde ha nu, men inte minst de "barnsliga" som hon borde ha fått fyllda då (och som aldrig kan fyllas nu), ja, ÄVEN om hennes barn "ger och ger och ger" henne och har "gett" henne under hela sina uppäxter, så kommer inget att fylla det hål som skapades tidigt i hennes liv.

Hon måste eller borde erkänna denna brist och sörja den istället. För sin egen skull inte minst?

Medan jag nu fixade förmiddagsfika slår mig om det "att förstå." Dvs. att kunna leva sig in i andra. "Att förstå" i den betydelsen. Men kan man det om man inte först fått förstå sig själv?

Förresten: hur är det att lyssna till en "utsaga" som den första? I en syskonkrets (medan alla fortfarande bor hemma) till exempel. Hur tolkar de andra barnen detta (och är den mer eller mindre medvetna avsikten att de ska tolka en dylik utsaga):

"Aha, jag är inte omtänksam?? (men jag borde vara sån!? Om jag vore, då skulle jag få kärlek*)."

En utsaga för att manipulera sina barn (även om den kanske inte alls är medveten)? Är det faktiskt detsamma som mamman som sa:

"Du/den är så snäll!"

om sina barn?

Denna mormoder borde, om inte förr så nu, ifrågasätta det som lett till beteendet ovan!!?? Vi borde kunna prata mycket öppnare om dessa saker i samhället än vad vi kan - eller gör!

Verkligen våga titta på dessa saker mycket mer än vi kan eller gör!! Och inte minst borde professionella göra detta! Och vara indignerade över detta sakernas tillstånd.

Att bara prata om dessa saker i terapi leder ingenstans dock? Att jobba på känslor kan också ha sina problem. Och att manipulera sina känslor via affirmationer och (kognitiv och gestalt) beteendeterapi leder alltför ofta inte till långsiktig återhämtning...

Om vi kan prata om dessa saker öppet kan förmodligen innebära väldigt mycket, för forna offer och även för nuvarande. Och innebära en massa för de terapier som praktiseras och för terapeuter som praktiserar dem.

* Förmodligen skulle detta barn inte få kärlek hur denna/denne än ansträngde sig, hur perfekt, god, vacker, duktig i skolan osv. denna/denne än var. För förmågan att älska finns helt enkelt inte där, eller är skadad. Något som inte har ett dugg med barnet (eller någon av barnen eller deras påstådda egenskaper) att göra. Vilket ett barn inte kan inse på egen hand, för det skulle inte överleva den insikten.