Att undvika barndomsverkligheten i psykoterapi…

[Något redigerad 19 januari.]. Miller om hur terapi under utbildning kan gå till och vad dylik träning (och de underliggande idéerna, som ju styr läroterapi) kan tänkas leda till för den senare terapeuten – och inte minst dennes klienter. Hittade denna text när jag rensade i ett USB-minne...

Här min fria översättning ur ”The Truth Will Set You Free-Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 i kapitlet ”Evading Childhood Reality in Psychotherapy” s. 43-55 (pages 43-55), om terapeuterna Brigitte och Henry (båda var psykiatriker):

”Den allmänna uppfattningen (allmän visdom) är att psykoterapeuter intresserar sig för med [tar i beaktande] sina klienters barndomar, men detta är långt ifrån alltid sanningen. Diverse psykoterapeutiska tankeskolor utmönstrar barndomen [nästan helt??] ur sitt arbete eller vidrör denna bara när de inte har några andra val. Många terapeuter tror att utforskandet av barndomen är direkt farligt därför att klienter då kommer att uppleva sig själva som offer istället för som ansvariga vuxna.

Jag tror också fullt och fast att vuxna är ansvariga för sitt agerande [och sina handlingar] och att det bara är i barndomen som de var hjälplösa offer. Men jag tror också att det att erkänna [kännas vid] sin tidiga historia kan hjälpa dem förstå varför de fortfarande känner och agerar som om de var hjälplösa offer. Psykoterapi kan ge dem förståelse för de processer som är involverade, vilket i sin tur kan hjälpa dem att överge sin offerhållning [Jenson skriver också om detta med att känna sig som ett offer, om förbudet i mycken terapi mot att känna sig som ett offer i liknande stil som Miller här, kanske mer om detta senare]. Det sägs att beteendeterapi har hjälpt människor att mota bort sina ångestar. De ska varmt gratuleras. Många är dock oförmögna att dra nytta av ett sådant angreppssätt. De är också oförmögna att befria sig själva från depression med hjälp av medicinering därför att deras drift [trängtan] att finna ut vika de är och varför de har blivit som de har blivit kan vara starkare i dem, än önskan att bli fri från depression.

För dessa människor kan arbete på deras barndom bli en rik källa till insikter. Det är högst beklagligt att psykiatrisk träning idag lägger tyngdpunken på administrerande av medicin. Naturligtvis är det lätt att inse att patienter kommer att uppleva regelbundna doser av dopamin som en otrolig lättnad om hennes hjärna inte producerar denna substans. Men detta förklarar inte varför denna substans saknas. Och svaret på den frågan kan vara nyckeln till äkta och varaktig kur. Medicinering kan vara tillfällig hjälp, särskilt om patienten inte är intresserad av att utforska orsakerna till tillståndet. Men många psykiatriker faller tillbaka på medicinering även i de fall där ett sådant utforskande skulle ha varit möjligt.

Jag stöder inte den nuvarande tendensen att förstärka psykoterapi med medicinering. Större delen av sådan medicinering inverkar [menligt?] på klienternas intresse av sin barndom och lämnar dem mer i mörker om den gånga verkligheten än de var innan, och sålunda underminerar detta möjlig framgång i psykoterapin. Till och med en del psykiatriker, som specialiserar sig på att behandla människor som lider av posttraumatiskt stressyndrom, arbetar inte nödvändigtvis med dessa patienter på deras barndom. Även om det är logiskt och har blivit vetenskapligt bevisat att en person som växer upp i en relativt frisk familj troligare kommer att komma över senare psykiskt trauma (sådana som är resultat av flygplansolyckor eller fysiskt angrepp) bättre än den som blivit dåligt behandlad i barndomen. Att arbeta på denna persons hela historia skulle sålunda leda till ett bättre resultat. /…/

I sin bok 'Love and Survival' berättar kardiologen Dean Ornish * för oss att hjärtpatienter som lever i goda relationer med sina partners har större överlevnadschanser än dem som inte är berörda [kroppsligt eller emotionellt]. Fastän det säkert är riktigt när han säger att kärlek är den bästa medicinen, så säger det rena faktumet att man lever i en familj hellre än ensam ingenting om den kapacitet för kärlek som en enskild person kan ha. Jean [en kvinna Miller berättat om] var oförmögen att få verklig kontakt med sina känslor och behov, fastän hon verkligen var älskad av sin man och dotter och var alltså trots alla avsikter och ändamål ensam. Hon var i ett tillstånd av konstant konflikt med den vetskap som hennes kropp ägde men hennes medvetande vägrade acceptera. Hon hade en älskande och älskansvärd man och hon ville desperat älska honom lika mycket som hon älskade sin dotter. Men hennes kapacitet för att älska var förkrympt av kriget som pågick inuti henne [men vilket hon inte var riktigt, eller alls, medveten om!?]. Bara när hon beslutade sig för att möta sanningen ansikte mot ansikte var hon förmögen att komma över de inre murarna och barriärerna.

Med alla vederbörlig respekt för allt som sagts och skrivits om kärlekens makt, men god och innerlig önskan ensamt kommer inte att vara tillräckligt för att befria en människa till kärlek om den personen är i ett konstant tillstånd av outtröttligt inre krig. Denna desperata konflikt skulle inte äga rum om denna persons sanna själv inte hade blivit nedtryckt i barndomen.

Psykoterapi är en genomförbar väg, verkligen den mest lovande vägen [??? Men är den den enda? Se det om narrating, dvs, om att artikulera saker på olika ätt och på ens egna premisser] att upptäcka en persons tragiska utveckling. Men om detta ska kunna ske, måste klienten verkligen vilja detta och terapeuten måste redan ha tagit sig igenom denna upplevelse för att kunna navigera förbi de risker eller faror som finns på vägen. Det är varken tillrådligt eller nödvändigt för alla patienter att återfalla i djupgående regression; ibland kan enbart tillfälliga glimtar av barndomsverkligheten ha terapeutiska effekter, så länge känslorna som följer med dem upplevs i närvaro av ett upplyst vittne [men många saknar ett sådant… Vad gör de? Vad kan de göra? Och bör göra?]. Att möta dem ensam kommer med all säkerhet att leda till förnyad traumatisering [??].

Att arbeta på nuvarande problem kommer alltid att avslöja spår av tidiga sår som tillfogats av en traumatisk barndom. Gradvis kommer en bild att visa sig i vilken klienter kan identifiera på vilket sätt de blev programmerade för ängslan och ångest, självunderkuvande och självtämjande, självförnekelse och blindhet, och därefter befria dem från dessa program [vilket sker av sig självt ju mer man fått/får bearbeta det man varit med om?]. Utan denna upptäckt kommer synbar frigörelse som åstadkommits av metoder sådana som neurolingvistisk programmering och beteendeterapi som använder självmanipulation att bli tillfälliga. De positiva effekterna kan räcka för en tid – under gynnsamma omständigheter till och med en lång tid – men sådana terapier kommer inte att kunna rota ut tvånget att upprepa de traumatiska barndomsupplevelserna på en själv, ens barn eller andra människor. Så snart som de yttre omständigheterna vänder till det sämre, kommer denna tvångsmässiga upprepning at återfå sin gamla styrka och ingen tillägnad teknik i världen för självmanipulation kommer att kunna motstå denna [men det betyder ju inte att det är fel på klienten eller att denna/denne är misslyckad, se tidigare om vad Miller skriver om att skylla misslyckanden på klienten för gamla metoders föregivna ofelbarhet].

Hur skulle det kunna vara annorlunda om våra kroppar vet hela sanningen men huserar en ande som är fast besluten att kontrollera och ’lägga ner lagen’ [tala om vilka lagar som gäller, ’lay the law down’ som det stod i den engelska texten] precis så som våra föräldrar en gång gjorde de första få månaderna i våra liv? Kroppen måste ge efter och lyda, men tid efter annan kan den signalera sitt trångmål genom symtom, precis så som ett barn kan göra genom att prestera dåligt i skolan, konstant bli sjuk, eller genom att presentera mystiska beteenden för sina föräldrar [och andra]. Men ju starkare en förälders tvång är att utöva makt [ibland ganska subtilt också och inte heller alltid riktigt medvetet] manifesterar sig som ett sätt att dölja sin egen hjälplöshet [inte minst för sig själv!!?], ju mer gåtfullt blir språket i barnets symtom [detta/dessa barn blir inte utagerande?]. Slutligen finns det inget hopp om äkta kommunikation. Bara när föräldern ger upp påbudet [behovet, önskan??] om makt kan barnets trångmål hitta en röst. Vi kommer inte att komma särskilt långt om vi försöker fly från sanningen som vi bär inom oss. Den förnekade sanningen kommer att vara med oss varthän vi flyr. Den kommer att orsaka oss smärta, tvinga oss att göra saker vi kommer att ångra, öka vår förvirring och göra vårt självförtroende svagare. Men om vi möter denna, kommer vi att få en chans att slutligen erkänna vad som hände, vad som inte hände och det som tvingade oss att sluta våra liv genom att leva i opposition mot våra mest djupgående behov.

Livet för de människor som har blivit allvarligt skadade är aldrig lätta. Jean t.ex. återföll i allvarlig depression när hon och Tom var tvingade att flytta ut ur det hus där hon hade växt upp. En del av de gamla symtomen återvände. Lyckligtvis lyckades hon hitta mening i dem och hitta bäring utan att måsta frukta en stor katastrof [för hon hade stöd, hade hittat stöd?]. Men sådana ångestar kan inte skingras om klienter känner sina terapeuters [medvetna och omedvetna] rädsla för sina egna barndomar. De kommer att identifiera sig med detta istället för att som vuxna försöka (om)fatta sina barndomar. Detta kommer enbart att sluta med att de återupplever paniken i sina traumatiska tidiga liv utan att förstå detta/dessa fullt ut. Bara systematiskt arbete på barndomshistorien kommer att ge dem den referensram som kommer att göra det möjligt för dem att konstant förbättra sin förståelse för de lamslående rädslor som börjar komma upp till ytan och att erkänna deras ursprung.

Brigitte, en kollega som befann sig i läroterapi, berättade en historia för mig som illustrerar de påpekanden jag försökt göra. Hon har gett mig tillåtelse att återberätta detta här, med några ändringar av tillfälliga detaljer. En kollega, Henry, berättade för henne att Roger, ansvarig [direktör? Styrelsemedlem?] för en institution som organiserade fostervård för misshandlade barn hade anklagats för sexuella övergrepp. Hon kom därefter i kontakt med Roger, som gav henne de särskilda omständigheterna kring fallet. Roger berättade för henne att en fosterfamilj hade utnyttjat ett barn som blivit anförtrodda dess vård. Initialt hade Roger som ansvarig för institutionen blivit kallad till rätten, men senare blivit befriad från varje felaktig handling. Men han var så rasande över ryktet att han fortfarande var misstänkt att han bestämde sig för att hota att stämma Henry [Brigittes kollega, en psykiatriker i läroanalys] för förtal. När Henry fick Rogers brev återföll han omedelbart i ett mönster som han fått från barndomen. Henrys första steg var att ringa Brigitte och konfrontera henne med frukterna av hans förödande uppväxt. Han visste, sa han, att hon alltid hade haft något emot honom och att hon nu gjorde sitt bästa för att ruinera hela hans framtid totalt.

När hon frågade om han kom ihåg att han gett sitt samtycke till fortsatta undersökningar, skrek han i telefonen, ’Jag pratar inte med dig mer.” Hon svarade att han måste ha velat prata med henne, annars skulle han inte ha ringt alls. ’Nej’, sa han, ’Jag ville bara tala om vad jag har på hjärtat till dig. Jag vägrar prata med en sådan som du.”

Brigitte hade intrycket av att det hon hörde var orerandet från en rasande far som inte tillät barnet som han var spela översittare för att få en syl i vädret [barnets skull inte tro han var något?? Inte komma här och komma?]. Hon drog slutsatsen att sådan behandling måste ha tilldelats Henry vid många tillfällen.

Men var Henry verkligen [ärligt talat] inte medveten om detta [Brigitte kunde inte fatta detta!?]? Båda var psykiatriker som genomgick terapeutisk träning. Brigitte var häpen över hans okontrollerade raseriutbrott och över Henrys oförmåga att inse att han hade dragit på sig denna situation själv. Hon förklarade med vilken lätthet han hade gjort henne till målet på vilken han kunde överföra det raseri han kände mot sin mor som inte kunnat skydda honom mot en våldsam far. Hans uppfattning av nuet var väldigt förvrängd. Annars skulle verkligheten från hans barndom och paniken från det slagna barnet inte så snabbt ha gjort honom oförmögen att tänka klart och att inse hans eget ansvar. I slutet av ordbytet lyckades Brigitte få in följande ord: ’Du behandlar mig som om jag var en fiende, men det är jag inte, jag hoppas att du inser detta när du lugnar ner dig litet.’

Nästa dag ringde Henry igen, helt som ombytt. Hans terapeut hade hjälpt honom att skriva ett vänligt brev till Roger, blottande namnet på de två personer som hade missinformerat honom och bad om ursäkt. Han bad också Brigitte om förlåtelse för att han hade brutit ut i ilska mot henne som han gjort. Han sa att han inte visste vad som flugit i honom men han hade arbetat hårt på detta på senaste tiden. Brigitte försökte kommunicera sina känslor, genom att tala om för honom att hon kände sig som ett barn som försökte rättfärdiga föräldrarnas agerande, påminnande dem om vad de hade sagt men som inte varit tillåten att tala. Hon sa att hon kände till sådana situationer från sina egna erfarenheter och från det klienter berättat för henne. ’Jag vet’, sa Henry, ’Du för allt tillbaka till barndomen. Men mitt utbrott hade inget att göra med min barndom, även om jag blev slagen mycket. Min terapeut tror att jag fick detta utbrott mot dig för att du är kvinna, så jag är mindre rädd för dig än jag var för mannen som hotade mig.’

Fastän glad att det kommit till ett slut kunde Brigitte inte komma över det hon hade upplevt. För henne var det uppenbart att Henry hade fallit tillbaka till sin barndomsverklighet när han blev topp tunnor rasande under deras första telefonsamtal. Det kan mycket väl vara så, trodde hon, att han ofta blev plågad in i paniksituationer av en okontrollerad far som aldrig lät honom avsluta det han sa. Och det kan mycket väl vara så att han bara kunde hålla nästippen ovanför vattenytan genom att slå på sin mamma. Sekunderad av en terapeut som erbjöd honom feministtolkningar medan han uteslöt barndomen från processen helt och hålet, tillät sig Henry att övermannas av sina känslor utan att erhålla/få någon förståelse för dem.

Jag skulle kunna citera många liknande beteendemönster. Jag har ertappat mig själv med att falla tillbaka i sådana förnekandemekanismer vid åtskilliga tillfällen [skriver Miller att ho gjort som terapeut]. Men terapeuter får aldrig ta del i en patients förnekande. Med rätt sorts träning kommer de att vara förmögna att se bakom patientens förstörande och självförstörande utbrott, identifiera de barndomsverkligheter som lurar där och ’konfrontera’ patienterna med dem. Alla har murar/barriärer, att upptäcka dem är en anledning till varför vi konsulterar en terapeut. Terapeuter har de vanliga mänskliga begränsningarna, men inte samma barriärer som patienter så de gradvis kan hjälpa dem att bryta ner barriärerna och ta bort deras envisa effekter.

Brigittes exempel visar att även blivande psykoterapeuter, som själva genomgår analys/läroterapi undviker ämnet traumatisering som tillfogats genom förödmjukelse och grymhet under barndomen. Det är förståeligt att Henry, som enligt hans eget medgivande ofta blivit slagen under barndomen, inte skulle vara förmögen att utsätta sig själv för dessa känslor utan den rätta terapeutiska uppmuntran. Så det är dubbelt beklagligt att han blev analyserad av en terapeut som uppmuntrade honom i detta hans undvikande.

Henrys terapeut borde ha varit förmögen att uppskatta risken Henry löpte genom att låta sig drivas av raser som han var oförmögen att kontrollera därför att han var oförmögen att rikta och förstå den, attackerande eller baktalande människor som inte hade gjort honom någonting. För Brigitte, väl förtrogen med tankemönstren från den svarta pedagogiken, var det uppenbart att Henry antog ett av sina föräldrars (eller bådas) mönster, att klandra och ge sig på barnet och att inte låta honom säga det han hade att säga [som Brigitte inte riktigt fick. Och när hon fick tillfälle pratade Henry bort detta]. Möjligen kunde Henry ha svarat på vad Brigitte hade sagt till honom – det hade kanske kunnat ge honom näring för tankar. Men hans terapeut bekräftade honom i hans förmodan att hans agerande inte hade något att göra med hans barndom. Sålunda kan terapi cementera patientens privata förnekande, och Henry kan sluta med att behandla sina patienter på samma sätt. Det finns inget som kan befria honom från de mönster som han lärde sig från sina föräldrar. Så fort han själv blir terapeut kommer hans patienter att kliva in i denna hans eviga cykel av tvångsmässig upprepning. Ingen av dem kommer att tillåtas tjäna på de möjligheter som modern psykoterapi skulle kunna erbjuda [hur ofta erbjuds man sådan terapi???] där patienter ges tillfälle att förstå de bortträngda känslorna från tidig barndom i sitt verkliga sammanhang.”

* “Dean Ornish:

The doctor known for his regimen to reverse heart disease has a new book with a classic message: Love heals.

Doctors never write a prescription reading: 'Find a large dose of love; take repeatedly.' But Dean Ornish, M.D., says love may be the greatest of all disease-fighters, and it's about time doctors realized it. 'Poets have always known love can heal.'

Ornish, 44, is famous for his groundbreaking studies and best-selling books outlining how exercise, stress management and a low-fat diet (his plan allows just 10 percent of daily calories from fat) can reverse heart disease. Now, in upcoming PBS specials and a new book, Love & Survival, he details research indicating loneliness can kill you, while love and a sense of community can heal.

'I ask people: 'Why do you smoke, drink, overeat?' They say, 'You don't get it. It helps us get through the day.' One woman said, 'I have 20 friends in this pack of cigarettes, and they're always there for me.' People often fill their voids with drugs, channel-surfing, the Internet. The real epidemic isn't physical heart disease. It's spiritual heart disease: loneliness and isolation.'

Even a doctor's 'love and regard' can help a patient, Ornish says in his office overlooking San Francisco Bay. "Unfortunately, when penicillin came out, doctors found that if you gave it to patients with pneumonia, whether you loved them or not, they got better. That might be true for pneumonia. But for chronic diseases that are the scourge of the 20th century -- heart disease, cancer, diabetes, obesity -- love can help.'

Ornish, a former 'Type A' workaholic who says he felt suicidal earlier in life, was divorced in 1993 and is now engaged to a manager of a software firm. He says their intimacy is healing him in ways he never imagined. 'I used to feel loved because I was special. Now I feel special because I am loved and because I can love.'

Also see here.

Addition January 19: Miller writes that the fact that we live in a family or partnership doesn't mean we know what love is... Ot that we can take it in, take a love in that is actually existing. Miller writes about a woman Jean (in upper middle-age), living with a man that truly loves her, but her early story makes her unable to understand or take this love in. But he hangs on there! At last Jean enters a good therapy and is able to process things to that degree that she is capable of meeting her husband in a new manner...

Yes, and even in a family we can feel (and be) very lonely... According to what Ornish has written, and how she has interpreted him.

Miller writes at page 48 in the book referred to above:

"With all due respect for everything that has been said and written about the power of love, we should never forget that good will and devout wishing alone will not be enough to free a person to love if that person is in a state of unremitting internal war. This desperate conflict would not be taking place if that person's true self had not been suppressed in childhood."