[Andra hälften av denna postning är på svenska, en översättning av den engelska texen]. Triggered by the previous posting, as a follow up: The
”It is highly unlikely that any pill would ever make a murderer ‘safe.’ Certainly, no such transformation has been demonstrated to date. Treatment might lower the risk of violence in the predisposed, but will not eliminate it. I would strongly oppose the release of a murderer from prison based solely on an apparent successful medication regime. Nevertheless, drug treatments can be beneficial in the prison environment.
In my view, child abuse is the most important element in generating base instincts and the one that is most amenable to correction. The benefits to society of eliminating this cause of the impulse to act violently would be felt in lower rates of assault and murder and would break the devastating cycle of child abuse in succeeding generations. It might also decrease terrorist acts, dampen the will of citizens to fight aggressive wars, and reduce the number of hate crimes associated with racism.
Not less importantly, elimination of abuse would enable individuals to achieve their full potential. The brain of children would develop and grow unimpeded by the burden of the base instincts that abuse engenders. No longer victimized, they would be less likely to be perpetrators of violent crime and could enter the portals of normal society rather than the gates of prison.”
Pincus also writes (page 212) that when he examines the most violent serial killers he asks about things the patient did as a child that led to punishment. This approach is deliberately chosen because it puts the “blame” on the child as he writes. And here comes something interesting:
“Violent individuals have a strong bias toward preserving their good opinion of their parents and often do not wish to blame them for abuse or to characterize them as abusers.”
I will maybe write more about what Pincus writes about this topic later, what these killers actually consider as abuse and what can be signs in children of abuse.
And see once again what Miller said recently:
“Feeling and understanding the causes of our old pain does not mean that the pain and the anger will stay with us forever. Quite the opposite is true. The felt anger and pain disappear with time and enable us to love our children. It is the UNFELT, avoided and denied pain, stored up in our bodies, that drive us to repeat what have been done to us [and which gives us all sorts of troubles]." (Alice Miller in an answer to a reader’s letter May 24, 2008, relating to a talk between Andrew Vachss and Oprah Winfrey).
If they had been able to question and see as wrong what their parents did they wouldn't have committed those crimes, or a little less bad crimes? If they hadn't had to deny how wrong this was? And, mmm…, that about therapists preaching forgiveness and reconciliation... Seeing reconciliation as a/the goal in therapy. Even if the parents have sexually, physically and emotionally abused their child and not ever admitted to it or wanted to admit to it and ask forgiveness for it. Playing on the tendencies in the client to guilt and blaming her/himself. Awful!
Translated it would be (in my amateur-translation):
“Det är högst osannolikt att ett piller någonsin skulle göra en mördare ’säker.’ Någon sådan förvandling har till dags dato sannerligen ännu inte kunnat demonstreras. Behandling skulle kunna minska risken för våld i den predisponerade, men den kommer inte att eliminera den. Jag skulle starkt opponera mig mot frigivandet av en mördare från fängelse baserad enbart på en till synes lyckosam medicinering. Dock kan drogbehandling vara välgörande i fängelseomgivningen.
Enligt mitt sätt att se så är barnmisshandel det viktigaste elementet i genererandet av grundläggande instinkter och det som är mest mottagligt för att korrigeras. Fördelarna för samhället i att eliminera denna orsak till att agera våldsamt skulle märkas i lägre grader av överfall och mord och skulle bryta den ödeläggande cykeln av barnmisshandel i efterföljande generationer. Det skulle också kunna minska terroristaktioner, dämpa viljan hos medborgare att föra aggressiva krig och reducera antalet hatbrott associerade med rasism.
Inte minst viktigt, att eliminera barnmisshandel skulle sätta individer i stånd att uppnå sin fulla potential. Barns hjärnor skulle utvecklas och växa ohindrade av den börda av grundläggande instinkter som misshandel skapar. När de inte längre görs till offer skulle det vara mindre troligt att de skulle bli förövare av våldsbrott och de skulle kunna gå igenom portalen till ett normalt samhälle snarare än fängelseportarnas.”
Pincus skriver också att när han börjar att undersöka dessa de mest våldsamma seriemördarna i USA, så börjar han med att fråga vad för slags saker personen ifråga gjorde som ledde till bestraffningar. Detta angreppssätt lägger ”skulden” hos barnet skriver han och är avsiktligt valt. Och sedan kommer något mycket intressant:
”Våldsamma individer har en stark benägenhet [tendens mot] att bevara den goda åsikten om sina föräldrar och vill ofta inte klandra dem för misshandel/övergrepp eller karaktärisera dem som misshandlare.”Om de inte hade måst förneka vad de blev utsatta för och att det inte fanns något som helst berättigande i det hade de aldrig begått de fruktansvärda brott de har begått.
Och det är det Miller skriver i ett svar till en av sina läsare i citatet ovan:
”Att känna och förstå orsakerna till vår gamla smärta [och kanske att överhuvudtaget ha kontakt med den, vilket troligen dessa seriemördare inte har] betyder inte att smärtan och vreden kommer att stanna för evigt [något många, kanske de flesta terapeuter verkar vara rädda för och tror kommer att ske]. Motsatsen är faktiskt sann. Den vrede och smärta man känt/är i meveten kontakt med [kunnat känna, om inte förr så med hjälp av ett eller flera medkännande, upplysta vittnen] försvinner med tiden och gör oss förmögna att älska våra barn. Det är den smärta vi undvikit och förnekat, som lagrats i våra kroppar, som driver oss att upprepa vad som gjordes mot oss [och som ger oss en hel rad med problem, somliga är vi kanske inte ens medvetna om heller, för vi vet inte av något annat? Och vi kan gå miste om ganska mycket! På ett sätt som kan vara direkt tragiskt??].”
Alice Miller i ett svar på en läsares brev 24 maj, 2008, angående den amerikanske barnrättskämpen och advokaten Andrew Vachss hos Oprah 1993, där han reagerar över den försonlighet hon visar och visat mot dem som begått övergrepp mot henne som barn (vilket förmodigen dock appåderas av väldigt många i samhället, av vanligt folk men inte minst av s.k. "professionella" inom psykoterapi, psykologi och psykiatri!? Se länken "reconciliation is a good thing" ovan, vilket är en länk till "Jesper Juul svarer" i en norsk blogg).
Brevskrivaren skriver att det verkar som om Oprah tror att det gäller för henne/handlar om att "komma över" det som gjorts och förlåta sina förövare, hon tror att vrede är en dålig sak. Och detta ifrågasätter också Vachss ganska rejält och han går på Oprah rätt bra i deras samtal. BRA!!! Och brevskrivaren undrar vad Miller tycker och Miller håller med om att hon inte tror på Oprahs metod.
Och återigen se intervjun med Vachss "You carry the cure in your heart."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar