picture taken May 2, 2007.“To me, looking at other people in terms of what is wrong with them —this gradation of disturbance— was and is distasteful. Always implicit in the doctor's view is, of course, how much more ‘healthy’ you are than they. And this is almost never the case (page 94) [see Miller on what diagnosing from professionals can be about].”
”Att se på andra människor i termer av vad som är fel på dem – denna gradering av störning/rubbning – var och är osmaklig/motbjudande. Underförstått i doktorns syn är förstås hur mycket ’friskare’ du är än de. Och detta är nästan aldrig fallet.”
”Ferenczi was considered paranoid for believing his women patients; the men's confessions were not even discussed. Ernest Jones, the powerful English analyst who had been Ferenczi's analysand, now took up the cudgel against him in deadly seriousness. Jones let it be known after Ferenczi's death in 1933 (he died a few months after the quarrel with Freud) that he was really a homicidal maniac. While I was in London working in the Jones archives I discovered what this really meant: Jones believed that to disagree with Freud (the father) was tantamount to patricide (father murder). And so, because Ferenczi believed that children were sexually abused and Freud did not, Ferenczi was branded by Jones as a homicidal maniac, and this piece of scurrilous interpretation stuck (page 152).
“Ferenczi ansågs vara paranoid för att han trodde på sina kvinnliga patienter; männens bikter blev inte ens diskuterade. Ernest Jones, den kraftfulle engelske analytikern som hade varit Ferenczis analysand (den som blev analyserad), gick nu med dödligt allvar i bräschen mot honom. Jones lät det bli känt efter Ferenczis död 1933 (han dog några månader efter grälet med Freud) att han verkligen var en mordisk galning. Medan jag var i London och arbetade i Jones arkiv upptäckte jag vad han verkligen menade: Jones trodde att det att inte hålla med Freud (fadern) var detsamma som fadermord. Och eftersom Ferenczi trodde att barn blev utsatta för sexuella övergrepp och Freud inte gjorde det, blev Ferenczi brännmärkt som mordisk galning och detta stycke plump tolkning fastnade.”
“Because I was so eager to believe I was being helped by a talented, ethical, benevolent, and intelligent man, I sought evidence for this wherever I could. Anything less than this was too dreadful to contemplate (page 40) [Is this about a person in therapy, in a false and desperate hope?].”
“Eftersom jag var så ivrig att tro att jag blev hjälpt av en talangfull, etisk, välvillig och intelligent man, sökte jag bevis för detta överallt där jag kunde. Allt annat än detta var för hemskt/förskräckligt att överväga [är detta om en person i terapi visavi sin terapeut, i ett falskt och desperat hopp?]."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar