Jean Jenson om att känna sig som ett offer…

Förbudet att känna sig som ett offer är i högsta grad moraliserande!!? Jag reagerar starkt när jag får höra någon uppmuntra en annan att inte känna sig som ett offer, å dens vägnar som inte får känna det hon/han känner!

Se t.ex. tidigare inlägg om offerklandring som maktutövning? Ja, det är faktiskt också ett maktövergrepp om en terapeut säger till sin klient att denna inte får eller bör känna sig som ett offer. Denna terapeut missbrukar sin makt? "Blaming the victim it's all about power..."

Den amerikanska terapeuten Jean Jenson (nu helt eller delvis pensionerad) skriver om detta på sidorna 178-179 i sin bok ”Att återerövra sitt liv”.

En vän skrev ett mejl för några dagar sedan om detta och jag har gått och grunnat på detta tillsammans med en massa andra saker.

I Jensons bok står det:

”Ett annat negativt fenomen, som kanske också beror på tolvstegsprogrammens inflytande, är att många människor /…/ får höra att de ska akta sig för att känna sig som ett offer. Vissa menar att ’offerkänslan’ är en karaktärsbrist som måste övervinnas [i AA-rörelsen fall med hjälp av en högre makt!].”

Vissa hävdar dessutom att var och en ”väljer” våra kränkande föräldrar så att vi ska kunna få den erfarenhet vi behöver i detta liv för att ”växa”, vilket ju är en annan aspekt av den andliga inställningen.

Jenson menar att båda dessa synsätt är felaktiga i två avseenden.

1/För det första har man inte förstått att situationer kan ha symboliska aspekter, dvs. då sker automatisk växling över till ett medvetandetillstånd från barndomen och detta tillstånd kan vi inte påverka med viljan. Vi bara reagerar automatiskt på saker. Vilket inte innebär att vi inte har ansvar för våra handlingar eller vad vi säger. Eller att man kan bortförklara reaktioner med att de inte har med verkligheten här och nu att göra.

2/För det andra kan denna uppmaning att inte känna oss som offer vara (eller bli) en indirekt uppmaning att inte klandra våra föräldrar. Och detta stör vår förmåga att bearbeta det vi varit med om och vår förmåga att få kontakt med känslor som hade varit adekvata som reaktion på det vi upplevt (på faktiska förhållanden i vår levnadshistoria), men inte fick uttryckas då kanske alls eller bara delvis.

Det är faktiskt så att kränkta barn är offer och Jenson menar att när vi är i detta barndomstillstånd så måste vi, i våra känslor, kunna och få vara de offer vi en gång var. Hon menar att under påverkan (indirekt och kanske omedveten, men därför inte ursäktlig) av att föräldrarna inte får klandras (och det är faktiskt detta det handlar om när vi inte får känna oss som offer??) går väsentlig information förlorad.

Och till råga på allt kan följden bli att människor som försöker läka sina sår från barndomen mycket väl kan komma att utöka sin lista av problem med självkritik och skam. För arbete med bardomens smärta kommer ofrånkomligen att få oss att känna oss som offer menar hon.Och det är ju ett stort problem: att de som utsatts för övergrepp känner skam och tror att de var värda det som skedde och därför håller tyst, för att de skäms över det utsatts för.

Hon menar också att terapeuter borde hjälpa sina klienter att förstå att det är det barn som de var som är offret och att det nu är den vuxne som måste ta ansvar för läkningen.

”Önskan om rättvisa eller gottgörelse [från eller visavi föräldrar] måste bytas ut mot upplevelsen av att förlusten är verklig och sorgen smärtsam. Människor som känner sig som offer kan få stöd att ge upp denna identitet om de får hjälp att förstå att de faktiskt har rätt att ha dessa känslor – när det gäller det förflutna.”

Ja, det kan lätt bli en massa moraliserande!!! Och det gäller att passa sig för det.

Jag vill också tillägga att man nog ska vara försiktig med regressiva metoder... Det var en kvinna i ett forum som undrade över metoder över huvudtaget (i detta fall angående, ganska berättigad, kritik av metoden IFS - Internal Family Systems):

"Varför behöver man metoder för att bry sig om någon?"

Och det ligger ganska mycket i det!?