Arthritis, strumectomy, psychosis and psychiatry…

Anna Luise Kirkengen.

[Updated October 5]. I have referred to what Anna Luise Kirkengen has written about a young woman suffering from an aggressive arthritis, with several rheumasurgical interventions and a strumectomy (in Swedish below). After her first delivery she became psychotic.

Psychiatrists didn’t want to believe that she had been raped and earlier also exposed to sexual abuse as a child, until she met a young doctor in training, who listened and believed her. The recovery came very quickly. Read here about what I have referred to below in Swedish.

---

Den norska läkaren Anna Luise Kirkengen skriver på sidan 96 i sin bok ””Inscribed Bodies” om den norske psykiatrikern Tormod Huseby som berättat om ett fall på en psykiatrisk klinik, med en kvinna som från tidig barndom led av aggressiv artrit (det finns olika former av artrit, bland annat reumatoid artrit, se också s.k. muskelreumatism). Vid 23 års ålder var hon helt handikappad av kronisk smärta, hade genomgått åtskilliga kirurgiska ingrepp för sina reumatiska besvär och hade genomgått en strumaoperation (om jag fattar begreppen rätt).Om struma se här.

När hon fick sitt första barn vid 25 års ålder blev hon psykotisk, med syn- och hörselhallucinationer. Och när hon tillfrisknade från detta insisterade hon på att bli steriliserad. Återkom med självmordstankar, psykotisk och förlorat medvetande. Till slut fick hon diagnoserna ”schizofren, paranoid personlighet, kronisk.”

Vid 29 års ålder remitterades hon till en långtidsbehandling på grund av terapiresistens (motstånd, icke mottaglighet för terapi) och en dålig prognos.

Hon råkade vara den enda tillgängliga patienten för en ung doktor under utbildning (Tormod Huseby. Se också hans bok ”Just like us, only more - Stories of survival - from the psychotherapy room.” Och läs även här).

Denna nya relation förde dock fram nya aspekter. När den unge doktorn åter läste hennes journal blev det uppenbart att vid varje besök på psykiatrisk klinik berättade hon att hon hade blivit våldtagen. Denna historia hade upprepat tolkats som ”symbolisk för patientens livssituation”!! Dvs. inte som reella, faktiska fakta!!

Men nu blev faktiska sexuella övergrepp och en svår våldtäkt gradvis avtäckta. En vecka efter att våldtäktsmannen blivit identifierad var kvinnan inte längre psykotisk. Hennes mardrömmar upphörde, hennes sömn förbättrades, hennes depression försvann. Sju månader senare blev hon utskriven "enbart" hänvisad till ett lokalt stödjande nätverk.

Exakt vid det tillfälle då hon kände sig trygg och säker på att det hon berättade skulle mötas med ett öppet sinne, kom en detaljerad beskrivning av hennes synintryck, påträngande lukter, ljud och smaker upp. Hon beskrev förövaren som hon inte kände, men vilken hon talade om och namngav varje gång, så att hennes mamma kunde identifiera honom. När det var möjligt att knyta våldtäkten till denna man kom diskrepans vad gällde tidsangivelse upp, vilket i sin tur indikerar övergreppshändelser före denna våldtäkt.

Gång på gång bekräftas detta i samarbete mellan patienten, hennes mamma (vilken bra mamma!!!?) och hennes terapeut. Våldtäktsmannen och barndomsförövaren (jag tror det var flera förövare, nära anhöriga) identifieras och patienten blir avsevärt bättre inom loppet av några få dagar för varje steg i processen av att minnas, tala och bekräfta.

Patientens symtom har tidigare hela tiden blivit tolkade helt enligt psykiatrisk teori! Och alltså ansedda falska.

Kirkengen skriver (i min något fria översättning) att:

”Så länge psykiatrin definierar individen som platsen och källan för galenskapen, så styr psykiatrin sina ögon bort från galenskapen i mänskliga relationer och också bort från sociala tabun och maktasymmetrier sanningen att säga, i vilka vissa människor tar så mycket plats att andra blir deformerade genom deras inflytande.

Det är troligt att en dogmatisk [närmast religiös!!?] attityd gentemot det som måste vara sant [att patienten i symbolisk form talar om något i dennas/dennes nuvarande livssituatin, istället för något som skett, och kanske skett långt tillbaka. Och klienten/patienten talar för kanske helt döva öron, gång på gång på gång? Och kanske renav börjar tvivla på sina egna sinnesintryck. För det klienten berättar kan inte vara sant!? Men denna attityd från de 'professionella' kanske handlar mer om dem och deras egna erfarenheter än klientens? De kan helt enkelt inte ta in fakta och deras 'avnämare' blir offrade istället och har blivit offrade gång på gång i psykiatri och terapi över hela världen?], tvingar psykiatriker att ignorera relevant information för att upprätthålla klassifikationssystemet gällande 'individualiserad mental bristfällighet'.”