"At the beginning of our lives we were, as very small children, totally dependent on our parents. And we believed, we HAD TO believe, that we were loved by them. Even when we were abused we couldn't realize this. Then, after 4 years, we grew up and couldn't avoid suffering from being rejected, hated and treated cruelly.
But as dependent children we still could not afford to FEEL this suffering, we were too small to deal with these feelings, thus we had to repress our rage, indignation, and our deep disappointment into our bodies.
When we become adult, these repressed feelings stemming from the cruel treatment of our parents may come to the surface, but they are still connected with the small child's fear of being punished for every sign of rebellion."
My quick translation to Swedish:
“Som mycket små barn i livets början var vi totalt beroende av våra föräldrar. Och vi trodde, vi MÅSTE tro, att vi var älskade av dem. Till och med när vi blev utsatta för övergrepp [av diverse slag: fysiska, emotionella/känslomässiga/verbala, sexuella av olika sorter] kunde vi inte inse detta. Sedan, efter 4 års ålder, växte vi upp och kunde inte undvika att lida av att bli förkastade/bortstötta, hatade och grymt behandlade [men även det lilla barnet kände allt detta, kanske ÄNNU starkare än individer senare i livet].
Men som beroende barn kunde vi fortfarande inte tillåta oss att KÄNNA detta lidande, vi var för små för att handskas med dessa känslor, sålunda var vi tvungna att tränga bort vårt raseri, indignation och djupa besvikelse i våra kroppar.
När vi blev vuxna kan dessa bortträngda känslor, som härstammar från barndomen komma upp till ytan, men de är fortfarande knutna till det lilla barnets rädsla för att bli straffat för varje tecken på uppror.”
See the sequel here. And also read about that "Verbal abuse hurts as much as sexual abuse."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar