[Lätt redigerad på kvällen, samt 22 augusti med länkar i slutet, för min egen skull]. Mitt i jobbstart med tusen saker i huvudet… Ville bara få ur mig detta. Ju mer man är i förnekande desto större konsekvenser får den misshandel man blivit utsatt för, för en själv och andra. Jag tror att Alice Miller har rätt:
“Feeling and understanding the causes of our old pain does not mean that the pain and the anger will stay with us forever. Quite the opposite is true. The felt anger and pain disappear with time and enable us to love our children. It is the UNFELT, avoided and denied pain, stored up in our bodies, that drive us to repeat what have been done to [and which gives us all sorts of troubles]." (Alice Miller in an answer to a reader’s letter May 24, 2008, relating to a talk between Andrew Vachss and Oprah Winfrey)”
Översatt blir det något i stil med:
”Att känna och förstå orsakerna till vår gamla smärta betyder inte att smärtan och vreden kommer att stanna för evigt. Motsatsen är snarare sann. Den vrede och smärta som vi har känt [medvetet, eller så medvetet vi förmår] försvinner med tiden [och inte tvärtom] och gör oss förmögna att älska våra barn [oss själva, andra barn och andra vuxna människor]. Det är den smärta som lagrats i vår kropp, som vi undviker och förnekar, som driver oss att upprepa vad som gjorts mot oss.”
Och det är de som är minst benägna att erkänna dessa sidor i sig själva, som är i största (kanske det mest totala) förnekandet, som söker sig till maktpositioner (för att slippa ta itu). De man i psykohistorien kallar de efterblivna psykoklasserna (efterblivenheten har inte med gener att göra eller kan inte förklaras med psykoanalytiska idéer. Idéer som för övrigt förnekar och döljer/skyler över sanningen eller gör en i värsta fall totalt oförmögen att komma i kontakt med sanningen. Ville helt kort tillägga att jag inte påstår att jag har skådat sanningen, min egen sanning. Kanske bara vagt, vagt anat den?? Jag påstår heller inte att jag inte spelar ut mitt egna alls, tyvärr gör jag kanske det fortfarande hur mycket jag än skulle vilja att jag inte gör det).
I dag fanns en debattartikel i DD med rubriken ”Mobbare riskerar att hamna i missbruk och kriminalitet.” Där stod:
”Undersökningar visar, (Dan Olweus med flera) att mobbare som inte får hjälp med att komma ifrån sitt destruktiva beteende, löper fyra gånger så stor risk som andra, att så småningom hamna i missbruk och kriminalitet. Eller på annat sätt uttryckt. Fyra av fem av våra ungdomar som sitter på kåken, har varit mobbare under sin skoltid som inte fått hjälp./…/
Vilka barn och ungdomar är det då som terroriserar sin omgivning? Det finns inga starka allenarådande karaktärsegenskaper som kännetecknar mobbaren. Även om det finns en del att peka på./…/
Orsakerna till att en ung människa börjar att mobba andra står ofta att finna i hur barnet behandlas hemma. Om föräldrarna inte sätter tydliga gränser för barnets aggressiva beteende så kommer det sannolikt att fortsätta, till någon annan orkar att sätta gränserna.
Den främsta åtgärden vid all slags oönskat barnbeteende är, att en vuxen med kärlek omedelbart, korrigerar det felaktiga beteendet.”
I senaste lärartidningen står det också om mobbning. En skolpsykolog säger om hot om att flytta mobbaren att skolan då
”…använder sig av mobbarens eget språk och lär ut mobbarens egna strategier.”
Jag kunde inte låta bli att reflektera över allt detta sammantaget: För att verkligen komma tillrätta med existerande våld av alla slag räcker det inte med att se de ytliga orsakerna till detta våld. Vi borde (måste) gå till de yttersta rötterna. Och våga se dem klart och tydligt? Utan att göra detta kan vi aldrig hitta de åtgärder som ger mest effekt. Eller de åtgärder som alls ger riktig effekt.
Men då måste vi våga börja se var dessa rötter finns.
Annars kommer problemen att fortsätta kvarstå i samma grad (och kanske till och med öka i grad och omfattning). Och vi kanske ovanpå allt tillskriver dess existens gener för att alls kunna förklara varför beteendet fortsätter trots allt vad vi "gjort".
Och orsakerna till våld, och det handlar inte bara om fysiskt (inklusive sexuellt) utan också om emotionellt våld, ligger tidigast i livet; hur vi blev behandlade som barn. Och det handlar inte bara om uppenbart våld, utan inte minst (eller kanske framförallt) subtilt våld. Kanske sådant som vi förnekar medvetet och omedvetet (hån, förödmjukelser, ringaktning osv. osv. osv.).
Men dess effekter är kanske så allvarliga att vi inte borde bagatellisera eller förminska dem! Dess effekter är kanske sådana som de flesta av oss inte kan ta in. Vi ser dem förmodligen (utan att se dem) i politiken på allra högsta nivå, med allt vad det kan innebära för oerhört många människor. Vår förmåga att se dem kanske är så skadad, så att vi är så blinda att vi inte ser saker som för en oskadad skulle vara glasklara?
Olweus (som verkar rätt okej) tror dock att
”…att vi har fått fler barn som är aggressiva hänger ihop med en försvagning eller urvattning av föräldrafunktionen.”
PUST!!! säger jag. Men vad är en "bra" föräldrafunktion?? Se tidigare inlägg om "hur komma tillrätta med det tilltagande ungdomsvåldet och det påstådda behovet av föräldraauktoritet"!!! Vad för sorts auktoritet egentligen?
Och en annan skolpsykolog i Lärartidningen (än den i artikeln ovan) menar att barn och ungdomar måste lära sig impulskontroll och vikten av att kunna uttrycka känslor av sorg, glädje och ilska. För övrigt gillar jag inte riktigt chefredaktörens idéer och en viss underliggande ton i denna tidning. Som jag om jag ska vara riktigt ärlig reagerat oerhört start EMOT! Det finns något auktoritärt, patriarkalt i de åsikter han förmedlar känns det! Någon slags klappa-på-huvudet-tendens hos honom och kanske tendenser att slå sig för bröstet?
"Jag minsann!"Något jag reagerat på oerhört starkt i alla fall...
Se också Olweus ovan om att sätta tydliga gränser, i detta fall för barns aggressiva beteende. Men vad handlar gränslöst beteende om hos barn? Har detta gränslösa beteende kommit ur intet? Vad sätter man egentligen gräns mot? Vad är det för impulser ett barn måste kontrollera? Ett människobarns natur? Undrar jag oerhört ironiskt!
Och jag kan hålla med om det senare; om vikten av att kunna uttrycka sorg, glädje och ilska.
Se också artikeln "Mobbning är ett övergrepp, inte en konflikt." De två första artiklarna finns också här.
Tillägg 22 augusti: se "Om (o)förmåga att godvilligt erkänna misstag - samt psykopati..." (om prestige), "Ledarskap och föräldraskap..." (om bland annat vad övergrepp och misshandel egentligen är, dvs. att det inte minst finns känslomässig misshandel, som kan vara nog så skadande, kanske oerhört skadande och förmodligen långt mer skadande än vi inser eller vill inse), "Att vara en äkta auktoritet eller inte...", De som har det bra redan tjänar mest på Reinfeldts politik… (om auktoritär uppfostran).
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar