A proposed inner child...

from a walk February 11, 2007.

Back from a walk, sweaty... Now some lunch on the stove.

On the walk I came to think about the topic inner child triggered by something I wrote in a posting to a person... About second childhoods and the child inside you...

Bosch writes about this and Jenson too. And Miller in her first book (the revised edition) that this notion is problematic. But she seems to have abandoned this idea!?? But we can't give a thought child anything. And Bosch, Jenson, and Miller too then, radically said that there exists no inner child, e are no any children any more, but grown up. And this realization about our losses and all they have led to maybe can start a healing... And is the only way to healing?

When I came indoors now I also came to think: it is as if therapists and helpers thinks the truth is too much for their client/s (i.e. us)??? And this not outspoken message doesn't a sensitive client catches this? And what does this bring about?? Even more fear... And...

What is done is done. We can't go back and change anything. There's a risk the False hope is strengthened instead (and False hope is a defence protecting us against the pain, and for grown ups False hope still has that function; to protect ourselves against the/a pain we couldn't survive then, but can now with appropriate help, or in the best, but rare cases, on our own), and the risk is that we instead are protecting ourselves against the truth - and pain. And actually very little or nothing changes. Healing can't take place.

But this sort of work probably feels good?? And much better than using Bosch's and Jenson's method???

Struck me; what does Stettbacher writes about this? He uses a sort of inner child work? I must check this and maybe come back to this topic later.

---

Ingeborg Bosch writes at page 101 in "Rediscovering the True Self":

"Therapies that use regression as a method (including Neuro-linguistic-programming- NLP, Hypnotherapy, Regression therapy, inner-child work and Pesso therapy) often encourage the client to imagine, during the regressed state, that they can now get or do what they couldn't then. For example, the client might be instructed as follows: 'Let your adult-self take the child by the hand and protect her from her father.' Or, 'Imagine your mother comes over, notices your pain,, looks at you in a loving way and hugs you.' Or, 'You can get angry at your mother and make her stop yelling at you.'

Such regressions often succeed in helping the client access the old pain. However, the healing effect of giving in to the old pain is cut short by taking the pain away prematurely. Taking it away by letting clients imagine that they can get now or do now what they couldn't then.

Seen from the PRI perspective this will undermine the healing process, even though clients experience relief in the short run.

It seems probable that the reason for this is that we need to fully open up to and ride out the 'amygdala's wave' of alarming feelings, in bombination [??? should be combination??] with the structural reversal of our defences before new neural paths can be established. This will enable the cortex to take over the processing more and more in similar situations."

See earlier postings on the label "the brain", here, here, here and here. LeDoux and his findings on the brain are referred to too.

---

Tillägg på kvällen: Jenson skriver på sidan 129 i sin bok "Att återerövra sitt liv" om inre barn. Hon skriver:

"'Mitt barn' är inte korrekt av flera skäl. Vi är givetvis vuxna oberoende av om det är den vuxnes eller barnets medvetandetillstånd som vi befinner oss i.

Föreställningen att vi 'har ett barn inom oss' (upphovet till uttrycket mitt barn) var avsett som en metafor för barndomens medvetandetillstånd, men många har tagit uttrycket bokstavligt. Vissa terapeuter har till och med byggt vidare på denna föreställning och talar inte bara om 'ditt barn', utan grundar sitt behandlingsprogram på att hjälpa människor att vårda detta barn och nu ge det, från 'din vuxna del', vad det inte fick då. Detta är inte bara ett misstag utan farligt, eftersom det splittrar vår person i olika delar - och vissa människor använder denna splittring som försvar. Vad som behövs är mer integration, inte mer separation.

I vilket fall som helst är detta sätt att tänka rätt och slätt meningslöst. Vi 'har' först och främst inget barn. Och om vi hade det skulle vi inte kunna göra det förflutna annorlunda genom att göra saker nu. Även om vi uppfattar termen som den metafor den är kanske vi ändå tror när vi känner att vi är i detta barndomstillstånd att vi kan läka de gamla såren genom att ge oss själva den kärlek som vi inte fick då.

Vissa terapeuter uppmuntrar individuell regression till spädbarnsstadiet i gruppsessioner och förmår sedan gruppen att 'välkomna barnet' till denna värld med kärleksfulla ord. Detta kan kännas mycket bra för tillfället men det ger ingen läkning. Vi är inte längre den baby [det barn] vi var och det är bara denna baby som behövde bli kärleksfullt välkomnad till denna världen.

De vuxna vi faktiskt har blivit behöver inte längre detta. När vi befinner oss i detta tidiga medvetandetillstånd kan vi tro eller känna att vi behöver det (kanske i någon symbolisk form) men det är inte möjligt att återvända till den tiden och tillfredsställa detta behov. Händelsen ifråga är förbi och över. Vad som inte är förbi och över är minnet av, eller smärtan förknippad med, händelsen.

Även om vi inte kan rätta till den genom regression kan vi återvända för att få kontakt med och känna den. Det är bara på detta sätt vi kan uppnå läkning. Eftersom det är 'barnet vi var' som måste få kontakt med vad som hänt och känna smärtan i det, använder jag 'barnet' för att syfta på det medvetandetillstånd i vilket den gamla smärtan upplevts."

Undrar var Miller har skrivit om detta... Återkommer kanske om det.

Se två tidigare inlägg där jag översatt delar av Arthur Janovs bok "Primal Healing", här och här.
Här ytterligare en översättning om tre ickekännande terapier också ur Janovs bok:

"I kognitiv beteendeterapi fokuserade terapeuten nästan helt på att be mig ändra mina negativa tankar till mer positiva. Till exempel kände jag mig mycket negativ under den tidpunkt denna terapi ägde rum och jag fann mig själv i tankebanor som

”Jag är ett enda stort misslyckande i min karriär.”

Terapeuten bad mig att ändra detta till

”Jag lyckas inte i min karriär just nu.”

Men detta hjälpte inte ett dugg. Faktum är att allt helt enkelt blev en enda röra av mekanistiska sätt att försöka hantera inre problem, försök som bara slutade i frustration och modlöshet.

Ett annat huvudangreppssätt hos denna kognitiva beteendeterapeut var att presentera en lista med 12 bordepåståenden som människor tenderar att använda. Sedan bad hon mig att repetera dessa påståenden utan att använda ordet ”borde”. Till exempel kunde ett av dessa påståenden ha varit

”Jag borde vara mer kompetent”.

Hon bad mig ändra detta till att säga

”Jag är kompetent”.

Naturligtvis hjälpte inte detta alls därför att jag blev helt enkelt inte mer kompetent genom att helt enkelt säga

”Jag är kompetent.”

Mycket av hennes angreppssätt kretsade kring att övertyga mig om det irrationella i mitt beteende genom användandet av ”bordepåståenden”. Hon försåg mig i stor utsträckning med en lista med regler och bad mig att lyda dessa regler. Detta angreppssätt ignorerade totalt känslorna som fanns under ytan, känslor som drev mig att känna det jag kände och därför att säga det jag sa. Hennes angreppssätt tog inte i beräkning bortträngningens princip.

Denna terapeut blev väldigt frustrerad av att arbeta med mig. Faktum är att hon reducerade och förnekade känslornas roll i den terapeutiska processen. Jag reagerade på hennes sätt genom att bli frustrerad, missmodig och desillusionerad därför att hennes sätt inte fungerade för mig.

I jungiansk terapi introducerade terapeuten mig i de klassiska koncepten inom jungiansk psyklogi: arketyper, anima, animus, kollektivt omedvetet, persona, skugga, aktiv föreställning, guidad föreställning, självet och drömtydning. Han försökte också att bli kvar i den klassiska jungianska psykologiska modellen i sitt terapeutiska sätt med mig. Han var en väldigt intellektuell person i sig själv och att jag förstod dessa grundläggande koncept var viktigt för honom. Därför ägnade han en massa tid åt att helt enkelt hjälpa mig att förstå alla dessa jungianska termer och koncept. Han erkände och godtog bortträngningens princip och han sa att de saker som jag hade trängt bort nu var i "min skugga". Hans hela sätt att angripa det hela resulterade i den nödvändiga förutsättningen för helande från patientens sida; den att patienten måste ha ett förstående av dessa termer, koncept och principer. Hans premiss var enkel: så fort patienten får en förståelse av sina problem och dessa jungianska koncept kommer helande att ske naturligt. Så förståelse för automatiskt med sig helande.

Men i mitt fall förde inte förståelse med sig helande. Förståelse förde bara med sig mental gymnastik. Processen att erhålla en intellektuell förståelse förde med sig en falsk illusion av helande. Jag sa ofta till mig själv

"Nu när jag har en intellektuell (intelligent) förståelse av vilka problemen inuti mig är, kommer jag att bli kurerad."

Jag hade denna tro igen och igen, men den förde inte med sig helande. Istället förde den med sig en tillfällig, falsk känsla av förtroende att

"Nu har jag fört ner problemet till dess rötter, nu kommer jag att bli bra."

Det angreppssättet hjälpte mig bara tillfälligtvis och då bara lätt/litet. Men varje gång som jag tyckte mig förstå problemet trodde jag verkligen att jag skulle bli kurerad. Detta hände aldrig. Som resultat av detta blev jag missmodig och desillusionerad. Processen av intellektualiserande saktade faktiskt ner helandeprocessen genom att den täckte över de verkliga känslorna som behövde kännas.

I gestaltterapi gav terapeuten mig det första intrycket att känslor skulle spela en primär roll i min terapi. Men faktum är att det gjorde det aldrig. Gestaltterapi för mig slutade någonstans mellan kognitiv beteendeterapi och jungiansk terapi. Min gestaltterapeut använde lekens/spelets roll som ett sätt att hjälpa mig att nå insikt i mitt beteende. Hon kunde säga,

"Jag vill att du spelar din far och använder detta scenario."

Andra gånger bad hon mig att spela min chefs roll, med vilken jag hade svårigheter just vid denna tidpunkt. I alla dessa fall förde rollspelandescenarierna inte med sig något helande.

Terapeuten var väldigt imponerad av sitt eget sätt att angripa det hela och med det hon trodde hände, men jag upplevde inget signifikant i form av verkliga framsteg. Därför blev jag under en period av sex månader eller ett år missmodig och desillusionerad med processen. Faktum är att jag förlorade förtroendet för just detta sätt liksom för terapeuten. Hon kände min frustration och detta orsakade friktion i vårt förhållande. Slutligen avslutade jag min terapi med denna terapeut.

Som slutsats, låt mig kommentera det jag ser som behovet hos patienten att utvärdera och erhålla feedback från terapeuten. Det skulle vara enkelt för terapeuter av alla psykologiska skolor att utveckla en utvärdering/feedback för att söka feedback på hur den terapeutiska processen går/utvecklar sig. Det som terapeuten tror händer kanske inte alls är vad som händer."

Keeping things in check and control…

picture taken one year ago today.

When I was fixing up here I got a lot of thoughts (doing things practically; washing the dishes, sewing, fixing up etc., and going for walks or bike tours seem to stimulate thinking!? :-))…

Of some reason I came to think about that we admire people having things in check and control!? Those who don’t, we easily look down upon?? (the contempt for weakness!?? The weak child we once was and don’t want to admit to or come in contact with!??). We can get very unsure with people talking about emotions, expressing emotions. But one can express emotions and feelings in different ways that's for sure.

I knew a man with things in check and control, in a way, and in other ways (definitely) not!! With outbreaks/outbursts of irritation and impatience, not least at his children. Reacting at all and everything, but I am not sure to what degree he acted this out outside the family?? If he only came home and poured this out at the family?

With astonishment I watched this man when he got angry at his small grand-children when they and all sat at the dinner-table. He had not patience if they "messed about"!! But should they be able to learn if they weren't allowed?

Or his outbursts when a door slammed, or if they rocked on a chair at the table.

I reacted as if I had never seen this before! hadn't I? Was this new to me?? Or had I suddenly started to this this phenomenon, since more than 10 years living at another place, for my own.

The one keeping things in check and control, doesn’t he sacrifice things, loose things? What prize does he pay? Any? In his relation to other people, and not least with his children!??? As old he was very dependent on his wife, she was the only one coming him near at all? But the start of their marriage was problematic… Noone had thought he should get married and less get six children, which he got in the end. They were expecting their first child when they married. This child was born only less than three months after the marriage, three weeks earlier than she should.

He was quite insensitive in many ways. Literally almost walking over his children, so they had to jump out of his way… An insensitivity which also resulted in that he could come home or into the house and suddenly see that he was hurt and bleeding, when he had been out working.

And with the animals this family had he wasn’t calm or steady, but waved with his arms and could get angry with them too. So the children had to protect the animals too. Horses and later other animals, and not least the dogs the family had…

This man was physically very strong. Had a very strong heart. Low blood-pressure and low pulse. But at 80 he suddenly a spring (actually around his birthday March 22) felt a knot on one cheek. He had got malign melanoma, but noone could imagine he had got that disease, because he had never been a sunbather - at all. However, he had been working out in the garden and in farm-jobs before his studies and during them and for a period when he and his family had a farm. Probably a lot in the sun, and never protected himself.

When he grew he also had to contribute to the family’s providing, with selling ice-cream to tourist on a long-bridge during the summers. Did he burn himself then? Standing there on the bridge in the sun. Later, in fact the whole life till he died, he always idealized this ice cream selling, but one of his daughters wondered how it actually was… If he didn’t feel humiliated standing there bowing for people, the tourists with money… And what about being with friends? Doing things with friend? Going bathing for instance in the big lake they lived next to in a well known village here. A village I have had mixed feelings for, but have discovered again the last couple of years.

He made this ice cream himself too. They had a stack of ice behind an outhouse under sawdust. Incredible that this happened to a person in the generation just before mine. But this man wasn’t a very young dad. Probably very tied up by his mother? A mother he never spoke badly about at all. But when she was dead he never visited her grave. I wonder if that didn’t say things…

All this beside ordinary work, writing-table-work (skrivbordsjobb as we say). Despite this work he remained strong physically till he died! Shovelled snow the last winter on a big yard, cut the grass, chopped wood in the spring…

What was that melanoma an expression of? Things he had been holding down his whole life? But now screamed out its message?

But this man denied the severity of his disease entirely I think. Reacted in other ways.

A little more than three years later he died, with a tumor in his brain that caused a bleeding.

Who was this man? Yes, he was my father.

Addition: they have found connections between depression and malign melanoma I read somewhere apropos stress-research and exhaustion...

Gamla omötta behov/old unmet needs...

[Updated February 5: Illustrating this posting with trying to paste a slide-show into it. With the first photos I eagerly took with a new cellphone camera 1, 5 year ago, fascinated by all the possibilities with the technique. Almost my first trials as photographer actually. From the town where I live.]

Ingeborg Bosch skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" på sidan 271 om "Old unmet needs":

"As children we all had needs that were not met by our care-givers. Usually these unmet needs are of a non-physical nature (warmth, safety, trust, support, etc.). There are also unmet needs of a physical nature (sexual integrity and bodily safety). It is these unmet needs that make it necessary for children to hide the truth about their childhoods from themselves. The truth being that their needs are not being met and will not ever be met."

Vilket översatt blir (min översättning, utan ordbok, men jag får nog lov att hämta den för det fortsatta bloggandet här!!):

"Som barn hade vi alla behov som inte blev mötta av våra vårdnadsgivare. Vanligtvis är dessa omötta behov av en ickefysisk natur (värme, säkerhet/trygghet, tillit/förtroende, stöd osv.). Det finns också omötta behov av en fysisk natur (sexuell integritet och kroppslig trygghet/säkerhet). Det är dessa omötta behov som gör det nödvändigt för barn att dölja sanningen om sin barndom för sig själva. Sanningen som är att deras behov inte är mötta och aldrig kommer att bli mötta."

Och detta är för smärtsamt för ett barn att ta in, om det inte får hjälp att göra detta av en medkännande vuxen, som inser att barnet behöver få dessa behov fyllda, att de är naturliga och inte sjukliga, inte tecken på svaghet eller något sådant. Se Miller till exempel i "Det självutplånande barnet i hela kapitlet "Föraktets onda cirkel"!

Jag tror att de som ser starka ut har fått dessa behov fyllda eller haft ett medkännande, upplyst vittne eller så har den senare vuxen helt förnekat dessa saker och är så förhärdad och tjockhudad att inget ser ut att bita på denne/denna.

Jean Jenson skriver också om behov på sidorna 148-149 i sin bok "Att återerövra sitt liv".
Om vad hon anser skulle vara känslor som vuxna skulle uppleva under normala förhållanden om de inte vore påverkade av obearbetad barndomssmärta (saker som kan triggas igång av diverse symboler i vuxenlivet, även sådant som inte handlar om stora kriser i vuxenlivet, utan kanske bara av en doft, ett ljud, en film eller dylikt). Här hennes uppräkning över vad hon anser vara vuxenkänslor:

"Obehagliga:
vrede
raseri
sorg
ensamhet
rädsla
hat
olycka

[men också!!] Behagliga [känslor vi kanske inte tillåter oss eller inte kan känna ogrumlade, eller väldigt litet ogrumlade]:
glädje
tillfredsställesle
trygghet
välbefinnande
kärlek
lycka
skuld"

Alla dessa känslor hör normalt också barndomen till, är också barndomskänslor, med tillägget av följande obehagliga känslor (som hon menar indikerar att barndomshändelser triggats igång, dvs. är barndomskänslor):

"övergivenhet
bortstötthet
otillräcklighet
totalt beroende
att man är 'elak', 'dålig' eller känner sig 'fel'
skam."

Hon skriver vidare:

"Så snart vuxna känner sig övergivna, bortstötta, otillräckliga eller totalt beroende är det gamla barndomskänslor de upplever. Det är bara när man är beroende av andra för sitt välbefinnande som man känner sig övergiven. Vuxna kan bli 'lämnade', men när de åtföljande känslorna är desamma som de ett barn skulle känna om det blev lämnat av föräldern - såsom panik, förkrosselse eller förlamande sorg - är det inte förlusten i den aktuella relationen man upplever. På liknande sätt är 'bortstötthet' mer än att man inte är omtyckt, det antyder att det är något fel på oss och kastar en skugga över vårt värde, precis som 'otillräcklighet'. Som vuxna klarar vi av vissa saker men räcker inte till för andra, och vår självkänsla påverkas inte av denna insikt. Att känna sig totalt beroende är en normal del av barndomen, men när man känner på det sättet som vuxen är det en gammal känsla som kommer upp till ytan (som diskuteras i de tabeller som visade skillnaden mellan barnets och den vuxnes verklighet i [tidigare kapitel] kapitel tre). Alla dessa känslor är gamla barndomskänslor som måste ha funnits och trängts bort; den smärta som man inte kände då kommer till ytan nu, förknippad med den aktuella händelsen."

Jenson skriver att om det skett en sund mognad hos barnet skulle den vuxne inte känna känslor som övergivenhet, bortstötthet osv.

Jenson menar att en medvetandeväxling äger rum om något sker i nuet, om vi möter en symbol av något slag. Och det behöver inte vara något dramatiskt alls som utlöser denna medvetandeväxling. Men dessa växlingar, med åtföljande reaktioner kan verkligen krångla till tillvaron för, kanske mer än vi inser eller vill inse...

Men hon påpekar (sidan 59) att:

"Det är viktigt att inse att Joan [en kvinna vars exempel hon använt] inte hade någon kontroll över sina reaktioner på dessa upplevelser [när hon kom ut morgonen för att ta bilen till jobbet hade ett tungt issjok rasat ner från garagets metalltak och Joan blev alldeles förkrossad och började anklaga sig själv. Storgråtande rusade hon in till sin man och talade om vad som hade hänt. Jenson menar att om Joan inte hade det hon hade i ryggsäcken skulle hon ha agerat på ett annat sätt, vuxnare och mer konstruktivt, men nu kunde hon inte detta]. Vår västerländska kultur [och förmodligen inte bara den] vill gärna få oss att tro att det nästan alltid är möjligt för oss att ha kontroll över oss själva, men en av de situationer där vårt psyke inte har situationen helt i sin hand är när medvetandet växlar över till ett tidigare tillstånd där problem inte har lösts eller sörjts. Vi kan inte medvetet hindra denna växling från att inträffa. Men det vi kan göra, och det vi måste lära oss att göra om vi vill uppnå läkning, är att bli på det klara med att den ägt rum."

Barnet använde diverse försvar för att skydda sig mot smärtan och full insikt; falskt hopp (om det bara, då skulle det få sina behov fyllda, bli bättre behandlat osv.), falsk makt genom vrede eller bara irritation (att barnet kände sig stort och starkt och att det hade en makt som det inte hade), falsk makt förnekande av behov (om man förnekar att man har de behov som inte blir fyllda kan det också ge en en, falsk, känsla av makt och kontroll, precis som barnet skyddade sig genom att intala sig att det som hände inte var något viktigt, inget betydde), ursprungligt, eller första, försvar (barnet klandrar sig själv, och detta klander kan vara öppet eller mer dolt; kvinnor tenderar att mer öppet klandra sig själva, anse sig dumma osv., män att dölja detta mer, både för sig själva som för andra, men både män och kvinnor använder detta försvar). Se Miller's artikel "Out of the Prison of Self-Blame" ("Ut ur självklandrets fängelse") och "Depression - Compulsive Self-Deception" ("Depression - tvångsmässig självförnekelse").

De menar också att rädsla kan vara ett sorts försvar, dvs. man undviker det som gör ont, flyr ifrån det... Men man borde försöka våga möta denna istället för att fly den, vilket är vad de hjälper sina klienter med i terapi, genom att inse att faran fanns då, handlar om då och inte om nu... Oerhört svårt dock...

Man använder alla dessa försvar för att förneka de behov man inte fick fyllda, för att undkomma smärtan i sanningen om hur det var och vilka brister ens föräldrar eller vårdnadsgivare hade. Det är dessa försvar som resulterar i all de dysfuntionella beteenden, som man sedan i den mesta terapin ska ändra, till funktionella beteenden...

Men på grund av försvarens natur kan det vara (är!!??) det svårt att riktigt ändras... Vilket kan vara skönt att inse; att det inte beror på fel på mig, utan att detta faktiskt har en orsak. Det vill säga man behöver (eller ska inte ens) klandra sig själv om framgång uteblir eller blir liten, kanske oerhört liten...

De som lyckas bättre har antagligen så litet i sin ryggsäck redan, så de lyckas bättre. Deras exempel är alltså inget "bevis" för att denna metod är oerhört bra eller lyckosam eller den bästa... Se återigen vad Miller skriver i sin bok "Vägar i livet", "Paths of Life" på sidan 161:

"Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sekturun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar [Helga blev sexuellt missbrukad i sin terapi, men antagligen kan man bli utsatt för andra sorters övergrepp och brist på respekt från terapeuters och hjälpares sida. Jo, det är ju just detta Kirkengen pekar på vad gäller reviktimisering], självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."

Jag kan inte låta bli att undra hur många terapeuter som inte för allt smör i Småland vill undvika sanningen!!?? Förmodligen har personliga skäl att göra detta? Och det är väl i och för sig antagligen förståeligt, för de har antagligen en massa smärtsamma upplevelser som de måst tränga bort...

Kan det vara så att de genom sina klienter (och deras lyckanden) vill visa hur duktiga de nu är - och att de nu (kanske) äntligen förtjänar sina föräldrars kärlek, respekt och aktning?? Något de aldrig kommer att lyckas med? För de behov de (eventuellt) försöker fylla skulle ha fyllts då och kan inte fyllas senare.

Jag tror att Miller verkligen har rätt i det hon skriver om terapeuter och omedveten manipulation...

Och om terapeuter är omedvetet rädda för sin egen historia hur kan inte detta påverka dennes/dennas klienter? Undra på om man blir ytterligare rädd? Se Millers artikel "Taking it Personally: Indignation as a Vehicle of Therapy" ("Att ta det personligt: indignation som ett verktyg i terapi").

Fast tyvärr verkar det som om Miller inte riktigt lever upp till det hon lär alla gånger...

De här gamla omötta behoven skapar kanske bara problem i vuxenlivet i olika grad och storlek. Försök att fylla dessa gamla behov (medvetna eller omedvetna) i vuxenlivet orsakar alltid större eller mindre problem!? Somliga problem kanske dock är försumbara?? Och existerar knappt?

Och även om vi nu själva inte orsakar så mycken skada (???) så kan det vara en stor fördel att se så klart som möjligt och ha förmåga att genomskåda manipulation var den än förekommer och i vilken form den än förekommer; i hjälpsituationer (att vi kan hjälpa någon att se saker eller hjälpa oss själva att se saker), i politik på alla nivåer...

Konrad Stettbacher (vilken Miller tagit avstånd ifrån) skriver i sin bok "Om lidandet ska ha en mening" ("Making Sense of Suffering: Confrontation With Your Own Past") om att bevara livets väktare i barn, dvs. att vi behandlar dem så att de inte måste tränga bort saker och döva sin förmåga till kännande - och medkännande.

Se också vad Miller skriver om primalterapi "Concerning Primal Self-Therapy". Och se Sam Turton om Millers syn på primal terapi, efter epostande med henne, i "Alice Miller & Primal Therapy: a Summary".

Se tidigare postningar om "evading childhood reality in psychotherapy".

I "Introduction to Past Integration Therapy" står det:

"Past Reality Integration® therapy is based on that we, as adults, often perceive the world through the defence mechanisms that we have developed as children. These defence mechanisms see to it that we do not have to feel the pain which was inflicted upon us as children. However these defence mechanisms is exactly what makes us, as adults; suffer the most as they give a distorted view of our perceptions of the present reality. Our problems in the present are, but are also caused by: fear, dejection, anger, stress and lack of true contact with other people.

The aim of PRI is to help us work towards becoming aware of the destructive actions of these defence mechanisms, to stop the defence and subsequently break them down or dismantle them.

Behind our defences hides the old pain which we have had to repress as a child because allowing ourselves to feel it at that time would have been so painful that we would have not been able to endure it. The situation of the child that we were differed greatly from the situation of the adult that we are now: we were small, dependent and at the mercy of others for the care, love, warmth and understanding that we needed. We had no choice in this: if our parents did not give us what we needed, there was no way out, we could not go away and find other parents.

Moreover young children have no awareness of time. This means that a situation with lack of love, insufficient amount of touch and comforting in times that we were distressed seemed, to the child we were, last endlessly without a prospect of change [it will last for ever, if my family doesn't like or love me, nobody will - ever etc.].

Through dismantling the defence and admitting the old pain we can see and feel the old pain for what it is: old, not belonging in the present but to the child we were still very painful and life threatening.

Deep inside and throughout we realise then that it is not necessary any more to defend ourselves against these feelings through all sorts of defence mechanisms. This was in the past, and the past is gone. We are adults now and not dependent any more on one or two people responsible for fulfilling our basic physical and emotional needs. As adults we now have the ability to fulfil our own needs. We always have a choice now and we have awareness of time, matters that the child we were had no grasp of. Therefore, if it had not developed defence mechanisms, in many cases the child we were would have been exposed to unbearable pain.

The aim of PRI therapy isn’t to feel the old pain in the (false) hope we can do some work on it in order for it to go away. The aim of a PRI therapy is to live our lives increasingly free of defences. Also then when a defence is being activated, we can recognize these ourselves and can dismantle it more effectively, with accelerating speed, so that we can eliminate the destructive effect of it in our daily lives. Then we can experience life for what it actually is: mostly surprisingly unburdened [Oh, how nice!!! Probably not easy to achieve though and that's important to realize!? And I am skeptical to all sorts of (manipulative) coping-methods... Only covering things up? They are much less needed than you think?? And used much more often than needed, with people who could work things through more? I think Miller, Jenson and Bosch etc. thinks so too. And talking loudly about these things together with narrating what we have been through step by step also contributes, are maybe the only needed steps for the less harmed to recover??]."

---

Brief summary: because of the nature of the defences (what therapists see as dysfunctional behavior) we can't just change them to functional, at least not with (long-)lasting effects/results Jenson and Bosch thinks. Janov etc. agrees? Good, clever girls and boys "can" though? As they have always been able to!? If it was a question of intelligence and intellect only, then... How many wouldn't then be cured? But cognitively knowing IS a step for Bosch and Jenson. And for Janov, and probably others I don't know of.

The ones succeeding with this method long-lastingly are probably much less harmed??? Probably hardly harmed at all?

---

Silently: Words, words, words... Yes, is there a Wall of Words - and a Wall of Information too, struck me... Are we hiding behind them? Can they both be beneficial, in connecting people with each others, in new connections and relations, but also be problematic? Walls against what? Anything? Or? And who uses most words? Who has been using most words during history? Talking above ones head!?? As if one didn't exist or was counted on, had nothing to contribute with!?? Hadn't the child, doesn't the adult now have?? I can't help being a little ironical... Again. Hmmm...

And who are given the opportunity to speak up today (for instance through the technique) and are now raising their voices (or trying to raise them)?

And that about silence, and ignoring, taking no notice, disregarding... But aren't there options? Forums where you get a true, genuine exchange? And other forums where you get less or hardly anything? Can one choose? Are there choices? Actually!!??

How was it now with the Master Suppression Techniques?

The "strong" ones rights and the "weak" ones duties...

When I was searching for earlier postings on the brain to the former posting I found a posting with the label “the ‘strong’ ones rights/ the ‘weak’ ones duties” from December 3, 2007, and repost it here. And also thought about this posting (in Norwegian) about "Weak human beings?".

Bild föreställer Albrecht Dürers ”Apokalypsens fyra ryttare”.

Göran Greider i ledaren ”Den uteblivna globaliseringens gåta” idag skriver bland annat (mina kursiveringar):

”Många minns nog den nästan apokalyptiska * stämning som ofta rådde under nittiotalets kriser när ordet globalisering ven genom luften - vissa bedömare ansåg att vi stod inför en helt ny era, där allt vi tidigare trott nu helt raderades ut av den ekonomiska globaliseringen. Välfärden i de rika länderna var tvungna att bantas rejält och inte bara det: de skulle med tiden dessutom konvergera och bli nästan identiska. Företag skulle en masse fly landet, liksom de välavlönade och välutbildade.

Från Klas Eklund på SE-banken till Johan Lönnroth i vänsterpartiet trumpetades den där bilden ut unisont. Vi som inte trodde på att de yttersta tiderna anlänt [katastrofen nära, om vi inte...] förlöjligades ofta.

När jag i det ljuset läser rapporten 'Svensk välfärd och globala marknader' som tre forskare på SNS välfärdsråd nu utgett tycker jag att den rymmer en häpnadsväckande balanserad syn på globaliseringen.

Här finns insikten att Sverige i modern tid alltid varit ett öppet land, som bejakat frihandel. /…/

Högskattesamhällen som de skandinaviska klarar sig bra i konkurrensen, ja författarna skriver t o m helt korrekt att 'den svenska välfärdsmodellen har inte skapats i en skyddad nationell miljö, utan tvärtom i en miljö som präglats av internationell konkurrens.'

Rapporten konstaterar att huvuddelen av ökningen i svensk handel utgörs av handel med andra höginkomstländer - det är inte någon fjärrhandel med Kina eller Indien som ökat sin andel! /…/

En huvudväg ut ur problemet avvisas tyvärr i en bisats - något som man får tillskriva det faktum att alla ekonomer tycks vara doktorer i liberalism. Det gäller den offentliga sektorn. Under sjuttio- och åttiotalen sög den upp stora mängder arbetskraft och jag ser det som naturligt att den i hög grad kan fortsätta att göra det - behoven finns, det är ingen tvekan om det. Hindren är i huvudsak politisk-ideologiska.

Även när det gäller högutbildades löner bygger rapportens slutsatser inte riktigt på de fakta som författarna själva plockar fram. Tesen är alltså att Sverige måste locka hit högutbildade med högre löner. Samtidigt pekar rapporten på att under perioden 1990 till 2003 blev det ett nettoinflöde av högskoleutbildade - det gick plus!

Årets rapport från SNS välfärdsråd kan i själva verket tolkas på ett helt annat sätt än vad författarna själva gjort: Vi har ett val. Vi kan välja jämlikhet. Globaliseringen hindrar oss inte.”"

* I Wikipedia på svenska står bland annat om apokalyptik:

"Apokalyptik avser en viss uppfattning om Guds slutgiltiga seger över ondskan vid världens världens eller historiens slut, domedagen, apokalyps, ragnarök [about Ragnarök in English] eller dylikt. /…/ Se eskatologi för olika religioners uppfattningar om den yttersta tiden.”

Stilla reflektion: hade en ganska animerad diskussion med fyra manliga kolleger igår efter vår spelning (med elever), om pedagogik och våra förhållningssätt där och i viss mån divergerande (!!!) syn på dessa ting (pedagogiska ting), när vi efter spelningen blev bjudna på en kinserestaurang av jobbet. Diskussionen blev ganska högljudd. :-)

Apropå inlägget ovan: kommer att tänka på önskan, behovet av en "räddare" kanske "frälsare" när domedagen målas upp... Och vad kan det vara för rädslor som det spelas på? Rädslor som kanske utnyttjas också? Jo, det där som Melanie Klein skriver om om att utnyttja kriser, för att driva igenom saker som folk annars skulle sätta sig emot (kriser som man kanske också skapar genom div. åtgärder, inte minst som de med makt skapar, kanske rentav får möjlighet att skapa)...

Och vidare att som det är idag så legitimeras liksom "den starkes rätt" (också apropå något i mina kollegers attityd, liksom som en förlängning av hur det är i samhället idag rent allmänt)?? Liksom rätten att förakta, bespotta, håna och också att negligera den "svaga"?? Vad som nu egentligen är "styrka" och "svaghet"???

Och då handlar det inte bara om hur det är på mitt jobb!! Utan om tendenser i hela samhället??

Tillägg på kvällen: se den holländska terapeuten Ingeborg Bosch om förnuft och logik och hjärnforskning, när det gäller känslor, framförallt när det gäller rädslor... Hur hjärnan fungerar när det gäller det. T.ex. här, här och här. Också något som det står om i den text på engelska som jag skulle vilja översätta om Janovs "Primal Healing". Men jag tror att Melanie Klein kan ha rätt att "Information is Shock Resistance - Arm Yourself"! Dvs. "information är motstånd mot chock - så rusta dig!" genom att informera dig. Genom att förstå dessa mekanismer... Kanske både på makro- och mikronivå!??

Tänkte också på väg till jobbet på det man brukar kalla "katten-på-råttan-och-råttan-på-repet-fenomenet" litet småironiskt... Det svaga könet, barn, andra "svaga" och "undermåliga" grupper i samhället kändes det... De där "svaga" får väl klara sig bäst de kan!! Jag ser om mitt hus!! Genom dylik sorts makt känner man sig kanske stark och inte maktlös? På en annans bekostnad liksom?? Litet "sköt dig själv och skit i andra"!

Kände mig och känner mig fortfarande både (heligt) arg och ledsen och sårad och kränkt. Som person, som yrkesperson, som kvinna, å min och andras vägnar?? Denna musik passar rätt bra här...

Googlade på detta med katten-på-råttan och hittade detta, visserligen om travsport. :-)

PS. Febuary 2: I need to fix up here, take a walk, not only write and write and write... And practice... Which I would want to. Yes, write to a friend. And I have been offered to go and listen to four of our students competing in the nearby town (popular music) this evening together with a person I am working with...

Vad kränkningar är/what violations are actually...

Pia Mellody.

Jean Jenson fann att det Pia Mellody skriver om hur kränkande upplevelser under barndomen, hur Mellody definierar och organiserar dem, var användbart för henne i hennes arbete med klienter. Här pdf-fil om Mellodys 5 huvudpunkter över vad medberoende är (”Codependence – The 5 Core Symptoms”), där står bland annat:

”Healthy self-esteem is created within an individual who knows that he [she!?] has inherent worth that is equal to others…”

Översatt blir det ungefär:

“En hälsosam självkänsla skapas i en individ som vet att han/hon har ett inneboende värde som är lika stort som alla andras…”

Och denna självkänsla tas förstås ifrån ett barn om det behandlas dåligt, nedlåtande, föraktfullt och icke respektfullt på de sätt som beskrivs nedan.

På Pia Mellodys hemsida står om medberoende:

“The name she gave to her particular form of suffering was 'codependency,' which is defined as an unhealthy tendency to put others needs before your own, usually involving a person who is addicted to something such as alcohol, drugs, or sex.”

Översatt blir det något i stil med:

"Namnet som hon gav sin särskilda form av lidande var 'medberoende', vilket definieras som en ohälsosam tendens att sätta andra framför ens egna, vanligtvis involverande en person som är beroende av någonting sådant som alkohol, droger eller sex [kan troligen handla om närmare, viktiga relationer med personer som har ett överdrivet behov av andra saker också?]."

Och där står också:

“Her work in codependence, boundaries, and the effects of childhood trauma on emotional development has profoundly influenced the treatment of addictions and issues around forming and maintaining relationships.”

Vilket översatt blir:

"Hennes arbete vad gäller medberoende, gränser och effekter av barndomstrauma för den emotionella utvecklingen har grundligt påverkat behandlingen av beroenden och frågor kring formandet och bevarandet/bibehållandet av relationer."

Men Jenson skriver redan i början av sin bok att insikt inte är nog för att förändra saker. Insikt är bara första steget, men förmodligen kan det vara ett viktigt och stort steg?

Och till skillnad från Mellody tror inte Bosch eller Jenson på att det räcker att ändra ett dysfunktionellt beteende till ett funktionellt, vilket Mellody tror på om jag förstått det rätt när jag skummat länkade sidor (men jag läste väldigt fort). Och de förklarar varför (kanske återkommer jag till detta, för jag tror de har rätt). Och återigen så är det kanske exakt detta som många duktiga pojkar och flickor ägnat sig åt och lyckats bra med - till priset av vad? Och de fortsätter kanske detta mönster för att tillfredsställa sin terapeut och kanske för att på detta sätt få en (villkorlig??) "kärlek" från terapeuten/hjälparen? Jag tror dock inte man kan förändra någon hjälpare eller terapeut. Se vad Miller skriver i sin FAQ: How to Find the Right Therapist * (FAQ=Frequently Asked Questions).

Men kortfattat så handlar de beteenden som vi har problem med om försvar (inte inneboende egenskaper som vi måste lära oss att kontrollera), som vi inte kan kontrollera... För försvaren skyddade oss en gång mot en verlighet barnet, den unge då inte kunde ta in på egen hand och försvaren har fortsatt denna funktion; att försvara oss doxk nu mot saker vi inte längre måste försvara oss emot, men som fortfarande är oerhört smärtsamma (se ny hjärnforskning: om amygdala, neocortex osv. Och etiketten/the label "the brain", se t.ex. här, här, här och här). Men idag kan vi möta denna smärta anser de, vi behöver inte undvika den, vi kan överleva den. Vi behöver inte skyddas mot den, men ska heller inte brutalt utsättas för sanningar.

Men att vi inte kan kontrollera dessa försvar (dvs. för våra dysfunktionella beteenden, med annat än stor ansträngning och användande energi, mer eller mindre för att hålla dem på plats) är fortfarande ingen ursäkt för kränkande beteenden, eller för vad man säger eller gör. Detta faktum tar inte ifrån oss ansvaret för vad vi säger och gör... Vi har fortfarande ansvar för våra handlingar oavsett hur mycket (eller litet??) skadade vi är.

Men det är den mest använda metoden i alla former av terapi; att få klienten att bete sig funktionellt, dvs. att blott och bart ändra beeende inklusive tankar och känslor?? Vilket t.ex. Bosch anser omöjligt med hänsyn till hur vår hjärna fungerar och till senaste tidens rönom hjärnan.

Med dessa ändringar kommer allting annat också att ändras!? Och kanske ändringar sker, i viss mån, men hur ofta är de inte ganska begränsade (för de kan inte bli annat än ganska begränsade, hur mycket än klienten "vill")? Eller åtminstone kan ändringar upplevas i ett initialt skede, till och med upplevas som radikala?? Till en början...

Vad värre är (??): när effekten inte håller i sig eller kanske i stort sett uteblir, vilka signaler kan detta ge - eller vad kan detta förstärka (om inte medvetet, så omedvetet?) Att man är en hopplös patient som inte lyckas bättre, inte lyckas förändra sina känslor eller egentligen någoning nämnvärt i slutänden. Och man, som t.ex. Helga i "Vägar i livet" börjar anklaga sig själv: "Vad hopplös jag är! Vad dum jag är! Hur kunde jag vara så dum!?" Och man kanske av skam tiger (en variant av tigandets mur, the Wall of Silence), för att man inte vill bli skrattad åt "för sin dumhet, hopplöshet"!? Helga var rädd att andra skulle skratta åt henne om hon berättade vad hon låtit ske med sig i terapin; hur hennes terapeut missbrukat henne sexuellt - och ekonomiskt.

Ett minimalt lyckande i terapin är faktiskt kanske inte är konstigt och kanske beror på den terapihjälp man får? Där man egentligen inte får riktigt hjälp att bearbeta? Försvar stärks istället? Ja, kanske förstärks alla försvar istället? ** Men som sagt, man kan inte ändra en terapeut/hjälpare. Vilket ju kan bli rejält problematiskt om man hamnat i en sådan kris att man kanske egentligen inte kan göra några val (men kan man inte välja oftare än man tror?? Är man fullt så makt- och hjälplös och beroende alla de gånger som man tror? Denna känsla kan vara, är, en barndomskänsla menar Jenson).

Och Miller skriver att i bästa fall kan effekten sitta i över en längre tid (och alla som lyckas ska förstås gratuleras), men förr eller senare kanske något inträffar ens liv som triggar igång de fortfarande inte tillräckligt bearbetade sakern (kanske min fria tolkning av Miller).

Jenson skriver (på sidan 138 i sin bok ”Att återerövra sitt liv”):

”Som kränkning eller övergrepp definieras ’allt som inte kan innefattas i värme, omvårdnad och omsorg’ eller varje handling som ’angriper barnets verklighet’. ’Barnets verklighet’ innefattar hans eller hennes kropp, tankar, känslor och beteende.”

Först och främst kan man tala om kränkningen som fysisk, sexuell eller känslomässig (emotionell). I detta innefattas också det som kallas ”känslomässig incest”.

Se vad Kirkengen skriver om gränskränkningar eller boundary violations inte bara hos barn, utan hos vuxna i olika sammanhang, inte minst när det finns obalans i makt... Och det hon skriver om reviktimisering, Anne Luise Kirkengen: Reviktimisering i medisinen. Å søke hjelp for en skade - og bli skadet igjen. Och se till exempel hennes bok "How Abused Children Becomes Unhealthy Adults" (sjuka i både kropp och själ). Excerpt in English of Kirkengens book.

Med fysiska kränkningar avses att man behandlar barnets kropp på ett respektlöst sätt – att man slår eller piskar det, ger det en örfil eller skakar det, dunkar barnets huvud mot något, kittlas tills barnet gråter, nyps, håller för hårt eller för länge i barnet eller låter barnet bli vittne till kränkning (det vill säga att ett barn måste titta på nä ett annat barn kränks eller när föräldrarna kränker varandra).

Sexuella kränkningar kan vara incest, ofredande, blottande, voyeurism, att använda tvetydiga eller sexuella uttryck, skämt eller skällsord, att kasta lystna blickar eller att vägra barnet att ha en privat, fysisk sfär. Se vad både Bosch och Kirkengen skriver om integritet.

Med känslomässiga kränkningar avses verbal misshandel (utskällningar, skrik och vrål), krav på perfektion (bland annat i form av att barnet ska fixa saker omedelbart och bara kunna,barnet ska vara perfekt direkt, tålamodet är noll från föräldern, kanske till och med trots att barnet fattar och gör saker osedvanligt snabbt!!!?), vanvård, övergivande och ”överdriven kontroll av verkligheten” (att tala om vad barnet ska ha på sig, vilka vänner det får ha, hur det ska tänka, vad det ska tro).

Känslomässig incest är när en förälder väntar sig att ett eller flera av hans eller hennes barn ska stå för den relationsmässiga tillfredsställelse som borde sökas hos den äkta hälften eller någon annan vuxen. Ett behov inte barnet ska måsta fylla. Det bör få sina behov fyllda istället. Enligt Mellody är detta mycket vanligt i våt samhälle (USA, samt troligen är också).

Man kan också undersöka om kränkningen är öppen eller dold, uppenbar eller subtil.

Här exempel på olika typer av kränkningar (enligt Jenson). Detta kan ge en idéer om vad barn upplever som kränkande och vad som är fel och faktiskt kan och får och bör ifrågasättas vad gäller hur vi blev behandlade en gång (samt hur vi nu kanske behandlar inte minst egna barn. De är ingen egendom eller kanske ens till för oss!??):

Pappa arbetade alltid över och ville inte bli störd när han kom hem. Känslomässig kränkning: fysiskt och känslomässigt otillgänglig far. Möjlig känsla hos barnet: dög inte.

Mamma var alltid ’sjuk’ (baksmälla egentligen) och vi ungar skulle alltid hålla oss tysta så att vi inte störde henne, annars slog pappa oss (eller så blev vi tillsagda eller straffade på andra sätt?). Känslomässig kränkning: orimliga gränser uppsatta, överdriven kontroll av verkligheten. Möjlig känsla: dålig, rädd, arg. Frånvarande mamma. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: ensam, oönskad.

Både mamma och pappa arbetade och jag var alltid ensam när dagen var slut. Jag förväntades ha maten klar när de kom hem. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: arg. Jag kunde inte leka med mina kompisar och blev lämnad att ta hand om mig själv. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: lämnad, rädd.

Mina mycket äldre systrar var tvungna att ta hand om mig eftersom både mamma och pappa arbetade. De avskydde att behöva släpa på mig när de träffade sina tonårskompisar och var därför sura och elaka. Känslomässig kränkning: kritik, småaktigt klander. Jag blev lämnad i äldre systrars vård. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: inte omtyckt, rädd. Kunde inte leka med kompisar. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: ensam, annorlunda.

Jag var det tredje av sju barn. Våra föräldrar hade aldrig tid att ge någon av oss tillräckligt med uppmärksamhet. Alltför många ungar, inte tillräckligt med uppmärksamhet. Känslomässig kränkning: vanvård. Möjlig känsla: glömd, oviktig.

Min mamma tvättade mig i munnen med tvål när jag klagade på någonting. Hon kallade detta (att påtala saker) för att ’vara uppkäftig’. Fysisk (och känslomässig??) kränkning: vållande av fysisk (och psykisk) smärta. Möjlig känsla: rädd, arg, dålig.

Vi gavs lavemang med för mycket vatten som straff för allt vi gjorde som pappa inte tyckte om. Det var först när jag gick min läkarutbildning som jag insåg att lavemang inte behöver göra ont. Fysisk kränkning: vållande av fysisk (och psykisk) smärta. Möjlig känsla: skräck, raseri.

Vi blev slagna med ris som vi fick gå ut och skära själva (eller bara hotade med stryk). Fysisk kränkning: vållande av fysisk smärta. Att vara tvungen att skära riset själv: känslomässig kränkning: ångestskapande aktivitet. Möjlig känsla: rädsla, fruktan.

Alla i familjen verkade snälla och rara, men varje gång jag försökte prata om något som bekymrade mig brukade mamma byta ämne. Hon tillät mig inte att vara ledsen eller orolig. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: dålig, fel. Pappa satt bakom sin tidning. Han var otillgänglig. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: ignorerad, duger inte.

Pappa brukade komma in i mitt rum på kvällarna och stoppa fingrarna i min vagina medan han masturberade. Detta pågick från jag var två till jag var elva år, när mina föräldrar skildes. Pappa utnyttjade mig sexuellt. Sexuell kränkning: incest. Möjlig känsla: dålig, rädd, skamsen. Mamma måste ha vetat om det, men ingrep inte. Känslomässig kränkning: övergivande. Möjlig känsla: rädd, dålig

Mamma ville alltid att jag skulle komma direkt hem efter skolan och försökte hindra mig att delta i diverse fritidsaktiviteter tillsammans med mina kompisar eftersom hon tyckte så mycket om att prata med mig om sig själv. När jag började i gymnasiet vägrade att fylla hennes önskningar och var ute med kompisar, men det gav mig alltid dåligt samvete. Mamma utnyttjade mig för sina egna känslomässiga behov. Känslomässig kränkning: känslomässig incest, otillbörligt beroende. Möjlig känsla: kvävd, fångad, skamsen.

Det var som om både mamma och pappa ville titta på min kropp när jag började få bröst. De vägrade låta mig låsa sovrumsdörren eller dörren till badrummet och kunde komma in utan att knacka på dörren, ibland flinande. Sexuell kränkning: voyeurism. Sexuella utvecklingen förhånad av föräldrarna. Sexuell kränkning: sexuellt förlöjligande. Möjlig känsla: skamsen, generad, arg.

Jag fick aldrig ha sådana kläder som andra hade. Jag brukade i hemlighet ta med mig kläder som jag kunde byta med på väg till skolan. Jag köpte dem för pengar som jag sparade av mina överdrivet generösa fickpengar. Klädseln dikterades av modern. Känslomässig kränkning: överdriven kontroll av verkligheten. Möjlig känsla: sorg, vrede.

Ja, det där med beröring... Hittade detta pdf-dokument om "Helande beröring för den åldrande människan" (in Swedish) apropå dysfunktionellt beteende som beröring kan väcka - och dämpa!? Ja, vad kan beröring trigga igång i en gammal människa, kanske när han/hon börjar bli dement? Har denna åldring blivit respektfullt tagen i eller inte och måst förtränga saker?

Pia Mellody är medarbetare på ett center som heter "The Meadows" i Arizona, USA.

* [from Millers FAQ: How to Find the Right Therapist:] “As a child you were probably punished for asking questions because they might have shaken your parents' position of power. Your questions were often ignored or you were given lies instead of true answers. This was very painful.

Now, you are afraid that this might happen again. It CAN happen that you will not be understood or that your questions trigger the fears and defences of a therapist but you are no longer the helpless child without any options. You can leave and look for another therapist. The child could not leave, so it tried to change its parents, some people do it (symbolically) their whole life. But as an adult you have options.

You can, /…/ [with support] recognize the lies, the poisonous pedagogy and the defences. You must only take seriously what you hear, not deny your uneasiness, and not hope that you will be able to change this person (the parent) later. You will not. She will need therapy herself, and this shouldn't be your job as long as YOU pay the honorary.

If the answer is hostile or very incomplete or defensive you can gain much money and time by leaving./…/

A good therapist must help you to find and fulfil YOUR OWN needs, neglected for such a long time, needs for free expression, for being understood, respected and taken seriously. When you begin to look for fulfilment and protect the child the rage and hatred will leave you, they will fade. They are alarm signals of your repetition of parental neglect and contempt, they have not the therapeutic quality we are so often told they have./…/

You have the right to be sufficiently informed and she must have the courage, the awareness and the honesty to answer you in a proper way. Otherwise she is not the right person for you.”

** Alice Miller skriver i sin bok "Vägar i livet", "Paths of Life" på sidan 161:

"Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sekturun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar [Helga blev sexuellt missbrukad i sin terapi, men antagligen kan man bli utsatt för andra sorters övergrepp och brist på respekt från terapeuters och hjälpares sida. Jo, det är ju just detta Kirkengen pekar på vad gäller reviktimisering], självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."

Och det där med missbruk av makt, maktmissbruk, power abuse...

---

Summary: Jenson on what violations are, inspired by Pia Mellody’s ideas. They mean it isn’t only a question of physical or sexual violations but also of emotional violations. Of disrespect even emotionally. Verbal violence, demands on perfectionism, neglect, abandonment and “exaggerated control of reality” (the child is told what to wear, what friends it shall have, how it shall think, what it shall believe in), they see all these things as violations.

And they also writes about the phenomenon emotional incest, which Mellody thinks is very common in our cultures, which is a violation too according to them, an infringement in the child's integrity.

Jenson writes about an emotionally not accessible father, what that means to the child; giving it a feeling of not being good enough.

A mother “sick” because she was drunk and the children were hindered to disturb her or "give her troubles"… Threatened by their father if they did, with being spanked and how that felt…

About growing up with many siblings, where each child didn’t get enough attention or time. An emotional violation. Neglect. Giving the child a feeling of being forgotten, and being unimportant.

And about a family in which all seemed to be kind and friendly (and maybe even caring, at least on the surface), but when the child tried to communicate something that worried it its mom used to change subject (not listening or not wanting to listen) and dad sat hidden behind the newspaper (not wanting to listen either, also avoiding the problem). An emotional violation. Being abandoned. Giving the child a feeling of being ignored and not being good enough (to be listened to, being taken seriously, being seen and cared for) etc.

Most of the links above are in English!?

Altruism...

Harald Welzer.

[Tillägg 4 februari i slutet]. ]I ett läsarbrev på Millers webb finns ett brev från Olivier Maurel till socialpsykologen Harald Welzer (site in German only) som har skrivit boken "Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare" (vilken kommit ut på svenska och finns på förlag Daidalos). Lars Linder på DN har skrivit en recension eller artikel över boken (link to article in one of Sweden's biggest newspaper with review on Welzer's book, in Swedish).

Jag översätter större delen av brevet, snabbt och litet fritt (mina kursiveringar):

"Med stort intresse har jag läst er bok 'Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare' [på förlag Daidalos på svenska] på franska och har hittat många intressanta analyser, som har rättat till och korrigerat det jag redan visste från Browning och Goldhagen. Men på en avgörande punkt delar jag inte er syn. Jag är faktiskt förvånad att - som läsare av Alicer Millers 'För ditt eget bästa' [Har inte hunnit kolla titeln på svenska!], som också är nämnd i en fotnot - så refererar ni inte alls till vad hon har skrivit eller bevisat.

Hon skriver faktiskt i sin bok hur Tyskland [tyskarna] i början av 1900-talet vanligtvis levde under oket av ett auktoritärt, utvecklingshämmande sätt att uppfostra [!!! Som vi inte fick ifrågasätta och fortfarande inte får ifrågasätta!]. Det var kutym att slå barn nästan överallt i Europa och över hela världen, men Alice Miller visar på att grymhet och disciplin hade en särskild plats i det tyska sättet att uppfostra. Det är därför det är så förvånande att ni har lämnat detta utan övervägande.

Ni använder ofta termen 'normal' och 'de flesta normala människorna' - och redan detta i undertiteln till er bok - och ni strävar efter att demonstrera att dessa människor kan bli massmördare om omständigheterna så tillåter.

Men kan man karaktärisera människor som 'normala' vilka som barn måste uthärda grymheter från sina föräldrar och som inte fick ifrågasätta dem? De är förstås normala i så måtto att de anpassade sig till normerna för uppfostran som rådde då, men är de 'normala' om man jämför dem med barn som blev mötta och behandlade med respekt? Skulle ni anse djur normala - till exempel hundar eller hästar - om det hade blivit mirakulöst möjligt att deras föräldrar skulle ha behandlat dem med samma sorts våld som nästan alla tyska barn upplevde före nazi-tiden? Och detta under hela deras barndom och ungdom och ibland också efter sedan de kommit upp i åren? Skulle ni då inte säga att dessa djur hade blivit sjukgjorda och att de betedde sig onormalt? Idag är återverkningarna av uppfostrande våld bättre kända. Vi vet deras mångfaldigande likaväl som att slag, som föräldrar utdelar under slutförandet av hjärnan[s utveckling], blir inpäglat i dess djupaste skikt och påverkar det medfödda/naturliga beteendet hos barnet. /.../

Denna uppfostran ökar barnets potential för våld genom att tidigt ge det beteendemönster märkta av kallt och vredgat våld. Eftersom de är tvingade att aceptera slagen utan någon reaktion, ackumuleras raseri i dem vilket kommer att tagas ut på alla syndabockar som råkar vara tillgängliga [inklusive egna barn senare!!!]. Det har visats dem att våld mycket väl kan utdelas mot andra 'för deras eget bästa'. Med andra ord, gjorde det uppenbart för dem att detta är normalt och lämpligt - i någon slags abstrakt idé om 'godhet' - att tillfoga våld mot försvarslösa varelser [som inte kan försvara sig varken fysiskt eller med ord, och som också är kanske helt och totalt beroende].

I tillägg till detta så skadar detta förmågan till medkänsla [istället för motsatsen!!], vilket är ett av de bästa sätten att sätta stopp för våld. För att inte lida alltför mycket och även för att kunna överleva, måste slagna barn stänga av sig själva från sina känslor. Men genom att förhärda sig mot sina egna känslor. förhärdar de sig också mot känslor från andra; sålunda kan det inte förvåna att de senare är kapabla till kallblodigt mördande. Våldet under vilket de led, har också förstört den mest universella etiska principen, den gyllene regeln i dem att 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger' [Matt. 7:12, Bibel 2000. In English] därför att deras våldsamma föräldrar har lärt dem motsatsen. Detta våld har raderat ut den ursprungliga instinkten att skydda de unga, sin avkomma, därför att de måste uthärda sina föräldrars aggression från tidigt i livet. Är det då förvånande om de är kapabla att mörda barn kallblodigt och under krigsomständigheter och under stöd av en stöttande ideologi? [se den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus om samhälleligt bifall!!!].

Till slut har Alice Miller också bevisat att exakt samma känslor för vad som är etiskt rätt lika väl som för logiskt tänkande blir skadat/förstört [!!!Ja, även det logiska tänkandet blir skadat!!] hos slagna barn, som blev slagna för 'sitt eget bästa', därför att de associerar våld som någonting gott och accepterar denna motsägelse. Barn vars moralkategorier/moraluppfattning och intelligens har blivit skadad i sådan utsträckning kan då lyssna på de mest galna och skymfliga tal liknande dem Hitler och hans efterföljare höll, utan att protestera och till och med lyssna på dem med upprymdhet och segerglädje. Dessutom, vanan att lyda våldsamma bud, inlärda sedan tidig barndom, förbereder uppenbarligen människor för att underordna sig militär disciplin lika väl som våldsamma politiker som lockar fram minnet av faderlig disciplin och personlighet.

Av dessa anledningar tror jag inte att man kan hävda att massmördare var 'normala' mänskliga varelser, eller endast göra så mellan många citationstecken! Uppfostran i forna Jugoslavien, i Ruanda och Kambodja var också märkt av stort våld.

Att ni inte tog hänsyn till Alice Millers insikter/förståelse har förvånat mig inte mindre eftersom ni påstår - när ni för frågan om oberoende på tal - att 'förmågan till autonomi förutsätter upplevelsen av tillgivna band och av lycka'!

Känner ni till Samuel och Pearl Oliners studie om uppväxten hos mer än 400 'i nationen rättskaffens [människor]' vilka demonstrerade den mycket anmärkningsvärda förmågan att tänka och agera självständig [tror han syftar på 'Righteous People in the Holocaust.' by Samuel and Pearl M. Oliner, edited by Israel Charney, som kom 1989]? I deras svar framkommer följande punkter klart: de hade älskande föräldrar som lärde dem altruism (troligen mer genom att vara rollmodeller än genom sina tillrättavisningar), föräldrar vilka litade på dem och vilka gav dem en ickeauktoritär och ickeförtryckande uppfostran.

Enligt er är massmördare 'normala' människor, medan de 'rättskaffens' snarare är ovanliga personligheter /.../ Borde man inte fortsätta antagandet att dessa var ordinära, normala barn som blev verkligt normala vuxna därför att de växt upp på ett sätt som tog hänsyn till deras personlighet?

Men det som gör det så svårt att ta konsekvenserna av en våldsam uppfostran i beräkningen är faktumet att vi alla mer eller mindre har måst uthärda dylik uppfostran och att det är en av de första slutsatser man drar att den är den normala och fördelaktiga [för att skydda sig själv mot smärtan av insikten om hur det verkligen var!??]."

Jag tyckte det var ganska intressant att läsa att Maurel anser att älskande förädrar, som inte använder en auktoritär eller förtyckande metod att uppfostra sina barn lär sina barn altruism!! Vilket också innebär att egoism också är något som man lär av sina föräldrar?? Och jag tänker också på fenomen vi ser i samhället idag, som man öppet går ut med (nyliberaler som är anhängare av Ayn Rand inte minst. Jag sökte på inlägg om Ayn Rand och fick upp bland annat detta, detta och detta inlägg).

Se också bland annat Jonathan Pincus forskning om seriemördare (här alla inlägg under kategorin J.H. Pincus, 27 stycken!!).

Harald Welzer jobbar här. Se också Center for Interdisciplinary Memory Research.

Mexikanskan María Pía Lara har också kommit med boken "Narrating Evil. A postmetaphysical theory of ­reflective judgment" (Columbia University Press), vilken Linder också nämner i sin artikel.

Olivier Maurel har bland annat skrivit boken "La Fessée" (La Plague, 2005) och han har skrivit denna som rapport till FN:s studie över våld mot barn??

Publikationer av Samuel och Pearl Oliner här. Se “Do Unto Others: Extraodinary Acts of Ordinary People” av Samuel Oliner (Westview Press, Boulder, Colorado, 2003), om denna bok står det:

“This book explores what gives an individual a sense of responsibility, what leads to the development of care and compassion, and what it means to put the welfare of others ahead of one's own. Having been saved from the Nazis at age 12 as the result of one non-Jewish family's altruism, Oliner has made a lifelong study of the nature of altruism. Weaving together moving personal testimony and years of observation, Oliner makes sense of the factors that elicit altruistic behavior-exceptional acts by ordinary people in ordinary times.”

Video med Samuel Oliner se nedan. Se mer om de personer som nämnts i texten ovan här nedan (på engelska).

Jag skulle vilja skriva nästa inlägg om vad Pia Melody betraktar som kränkningar... För att kanske ytterligare öka insikten och förståelsen för hur barn upplever saker och för vad vi upplevde som kränkningar när vi var barn. För att vi på sikt ska förstå mer och mer om varför vi har de problem vi har...

---

I translated almost the whole letter from Oliver Maurel to Harald Welzer above. You can read it in its origin at Miller's web, here.

I thought it was very interesting that Maurel wrote that he thinks altruism is something a child learns from his/her parents... And I think egoism must be taught too... Thought of all neoliberals having Ayn Rand as guru... I have only read about Rand at the net, bt what Ihave read so far and the ideas her followers hasn't appealed to me at all...

But first and foremost it means a lot to read about people questioning (and thus also condemning and viewing as wrong)and pinting out things, such as:

"an authoritarian, repressive educational manner /.../

...the repercussions of educational violence /.../

...the implementation of the brain, become impressed into its deepest layers and impact the innate behaviors of the child./.../

...this education impairs the ability for compassion, which is one of the most effective means to put a brake on violence. In order not to suffer too much or even in order to survive, beaten children must cut themselves off from their feelings. But by hardening themselves against their own emotions, they also harden themselves against the emotions of others; thus it cannot astonish that they later are capable of a cold-blooded murder. The violence, under which they suffered, has also destroyed within them for example the most profound and universal ethical principal, the golden rule: «Do not do unto others what you do not wish to be done to you» because their violent parents have taught them the opposite. This violence has erased within them the primal instinct to protect their young, their offspring, because they had to suffer their parents’ aggressions from their early childhood on./.../

Finally, Alice Miller has also proven that exactly the senses for what is ethically right as well as for logical thinking are damaged in beaten children who are beaten «for their own good» because they associate violence as something good and accept this contradiction. Children whose moral categories and intelligence have been damaged to such an extent can then listen, without protest or even with elation, to the most insane and outrageous speeches, like those of Hitler and his following. Furthermore, the habit to obey violent commands, learned since childhood, evidently prepares people to submit to military discipline as well as to violent politicians that call forth the memory of paternal discipline and personality./.../

...demonstrated the very remarkable ability to think and act for themselves? In their answers, the following points emerge clearly: they had loving parents who taught them altruism (probably more by being role-models than through their admonitions), who trusted them and who granted them a non-authoritarian and non-repressive education./.../

demonstrated the very remarkable ability to think and act for themselves? In their answers, the following points emerge clearly: they had loving parents who taught them altruism (probably more by being role-models than through their admonitions), who trusted them and who granted them a non-authoritarian and non-repressive education."

But I react at something in this text, as to Barbar Rogers introduction to this letter, as if what Welzer has written is some kind of abuse against Alice Miller personally, as if it is SHE that is hurt... Of course she can be on behalf of all of us who have been hurt, but there is a but... As the mother that became hurt!!?? Or how shall I express this? Alice Miller has done a lot, and mayb meant enormlously for this topic (mental health and illhealth) but isn' the main question child-abuse, and not Alice Miller and her feelings???

I have linked earlier postings and new sites... Many (most of them??) are in English.

I would like to write about what Pia Melody view as violations... Which can increase the understanding and insight for and about how children experience things, and for things it maybe had to suppress to survive...

See more about Samuel Oliner here and here (??).

photos on Samuel Oliner.

See excerpt from "Hitler's Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust" by Daniel Jonah Goldhagen. And more about this book here. Goldhagen in his own words. His homesite and about him at Wikipedia.

Daniel Jonah Goldhagen.

About Christopher Browning at Wikipedia. The controversy between Goldhagen and Browning here and here for instance.

Addition February 4: see Alice Miller on the political consequences of child-abuse here.

Alice Miller wrote:

"But working toward a better, more aware future cannot be done in isolation from the ongoing attempt to understand our history in all its facets, for us as individuals and as society. The work started by Lloyd deMause and continued by him and other psychohistorians is to my knowledge the first systematic research in this direction.

The history of child-rearing might be more illuminating than many others in illustrating the dangers for society at large attendant on willful ignorance about child development. The ongoing research on babies from birth to three might be helpful for eventually overcoming this ignorance. It may enable some historians to raise more frequently the question raised for the first time by Lloyd deMause: what does it feel like to be an abused infant, without any enlightened witnesses?

Unfortunately, the early childhood of people who recently mercilessly killed in Rwanda has not yet become an issue for psychological or sociological investigation.

But should empathic psychohistorians once become interested in finding out and describing the atmosphere of the first years of the killer's life, they could probably be able to explain some of the events that still seem inexplicable."