Came to think about diagnosis, and was curious on what the Dutch therapist Ingeborg Bosch has written about this in her book "Rediscovering The True Self", so I looked in it (the revised version). Want to make a first posting about this, maybe catching this up with more postings.
But for the first she writes:
“We are adults with a divided consciousness. We don't have a child living inside us that can be healed, loved, reassured etc. We can only heal the effects of the past by allowing ourselves to feel the old pain while we are aware of the present reality.
Conceiving ourselves as being divided into 'me and my child' stimulates disintegration, instead of leading to the integration necessary to heal.
Moreover loving, reassuring, listening to and respecting etc. our 'inner-child' just fuels our False Hope [i.e. fuels a defense that we can get something today we needed then but didn't get then, something that was so painful then that we had to defend ourselves against and deny to survive] (page 242-243).”
In Swedish:
“Vi är vuxna med delade medvetanden. Vi har inget barn som lever inuti oss som kan helas, älskas, lugnas osv. Vi kan bara hela effekterna av det förflutna genom att tillåta oss att känna den gamla smärtan medan vi är medvetna om den nuvarande verkligheten.
Att tänka, föreställa oss som delade i 'jag och mitt barn' stimulerar motsatsen till integrering , istället för att leda till den integration [förening till ett helt] som är nödvändig för att helas [enligt bland andra Bosch].
Dessutom, att älska, lugna, lyssna till och respektera osv. vårt 'inre barn' understödjer bara vårt falska hopp [dvs. ett försvar att vi ska få något vi inte fick då, som vi dock hade behövt då, men som var så smärtsamt att vi måste förneka det och försvara oss emot].”
Bosch writes about “Obsessive-compulsive disorders” (OCD):
“These disorders reveal a False Hope strategy: 'If only I can do this or that in such and such a way, I can ward off the danger'. Of course the danger could never be warded off, since what we are afraid of has already happened. We just haven't admitted it and felt the pain and fear.
Research shows that people who suffer from obsessive compulsive behavior, have the lowest rates of suicide when compared to those officially diagnosed as suffering from other 'mental diseases', especially depression.
This would be in line with the hypothesis that Obsessive-Compulsive Disorder (a DSM-IV diagnostic label) is an extreme form of False Hope, which implies that it serves as a very efficient buffer against experiencing the Primary Defense.
The Primary Defense, as we have seen, can often be equated to what is called 'depression', which has the highest correlation rate to suicide (page 245-246).”
In Swedish on "Tvångssyndrom":
“Dessa störningar röjer en falskt hopp strategi 'Om jag bara kan göra det här eller det där på det eller det sättet kan jag hålla faran på avstånd.'
Naturligtvis kan faran aldrig hållas på avstånd, eftersom det vi är rädda för redan har hänt. Vi har bara inte erkänt den och känt smärtan och rädslan.
Forskning visar att människor som lider av tvångssyndrom har den lägsta frekvensen av självmord jämfört med dem som officiellt är diagnostiserade som lidande av andra 'mentala störningar', särskilt depression.
Detta skulle kunna vara i linje med hypotesen att tvångssyndrom (en DSM-IV diagnostisk beteckning) är en extrem form av falskt hopp, vilket betyder att den tjänar som en väldigt effektiv buffert mot att uppleva det ursprungliga försvaret [att klandra sig själv, kort uttryckt].”
Inlägg
