Old authoritarian raising methods are coming back…

Torment written by Ingmar Bergman.

[Updated and a little edited during the whole day]. From an article "Björklund more and more resembles a politician's Caligula" in which you can read that, with some right you can say that, Sweden’s leading school pedagogues are raging against the government’s school politics, or the lack of such politics:

The one and only solution are Nanny-ideals; more discipline, more grades, more tests. Something sounding like “the good old school, from the good old time”: the teacher standing in the teacher’s desk, pointers, chalk and detentions quite ironically.

On Wednesday Sweden’s current school minister Jan Björklund debated these things with the pedagogy professor Mats Ekholm in a morning sofa on TV (you can watch this debate here till March 18 2009 only).

Ekholm namely delivered a petition on the rigths of children to the school minister earlier this week, a petition that was sharply expressed.

All sorts of people (pedagogues, psychologists, grandparents, people in all sorts of occupations - and from abroad) have signed it protesting against the current government’s school politics. A reaction from the initiative takers of the petition leaning on decades of school studies, all showing the same thing, namely that demands only and slavish discipline doesn’t lead anywhere. My addition: probably causes problems instead, problems that can come much later too.

My comment: And it wasn’t much better earlier either according to a book about a study from the fifties on the discipline problems in the school then! Maybe these problems were of another kind then though, but discipline problems in the school are definitely not new!

It was long since one saw such a totally uninterested and arrogant politician in TV the author of the article wrote. Björklund openly derided the critics, cited deliberately the petition wrongly, ascribed Ekholm opinions he hasn’t expressed. Björklund lied casually for the viewers.

Ekholm and his colleagues are worried about the current societal climate and the climate of debate about children. Opinions, ideas and behaviors from people in power that has become more and more strict and a talk about the school and kids without nuances, about politicians in our current government talking about more punishments, new forms of being put in the corner for instance even though they are called something else (in a hope that this would cover what it's about up?).

According to the author of the article Björklund didn’t want any talk; he just wanted to pass his simple populist message to anxious parents forward; children need a steady hand, now we will get order. He knows that such messages go home in people. “Fuck pedagogy!”

And what was worse was that he didn’t seem to understand what use an intellectual talk about those things has. He didn’t even understand the problem formulation according to the article.

The author of the article thinks Björklund’s patronizing, superior politician style will become his flop sooner or later (my addition: it was authoritarian and arrogant!). Yes, I certainly hope so. To listen isn’t what he is best at.

See more about this petition in the earlier posting "Nanny-methods nothing for a democratic school...",

Addition just before lunch: And also see ”The obedience culture or ‘well intentioned’ violence…”; violence can be of other natures too, not only obvious, visible violence in form of spanking, but also in form of emotional abuse - and disrespect. See Andrew Vachss on this theme:

“...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

And also see what Alice Miller’s for instance say, in the posting “Child abuse and politics…”

Now I have seen the talk on TV. Here are my notes: Björklund spoke about what’s “best for the children”! I was just taken aback with astonishment. Yes, he believes he is doing those things “for their own good”! And too many people think he is right, sounds reliable.

He also used the words or notions "order, peace and calmness" in school. And I don’t know if it was the programme leader or I who wondered

“But why ISN’T there calmness and peace? (And are, a little, noisy classrooms ALWAYS bad???)”

Then Ekholm tried to point out that a Markus Samuelsson has made a dissertation showing that it IS peaceful and calm in the schools and/or that many teachers CAN deal with things (with some exceptions. In the bottom of the linked site you find an abstract about his dissertation in English, and here is more information on this dissertation and its findings).

The topic or discussion why there isn’t peace and calm, when it in fact isn't, never comes up! And not either if it can be something good with children daring to talk, doing this frankly and openly! Or if we can (ought) to handle it (IF it is disturbing) without “stick and carrot” but in other ways! By the way, teachers over the world are reacting at the neoliberal winds in the school and what those mean for the school and all those working there (children and grown ups)!!

What outlook on children does Björklund have? Björklund has been talking about the importance of children getting “knowledge” in school. But he himself demonstrates the opposite; that he doesn’t respect findings from researchers and “people who knows”! And that he isn’t even familiar with what he is talking about (that he isn't familiar with school research for instance, i.e. the knowledge that in fact IS there!).

Ekholm tried to say that it’s important that we on a system-level have proper knowledge about how children are functioning (in different situations and respects, and that we want to learn more about this, MY addition).

Ekholm also tried to raise the topic what sort of public talk we ought to pursue in our/the society (a much more nuanced!!??), but with very little result or feedback from the school minister.

A retired university teacher, Pia Hellerz said something about frightening and alarming tendencies in our society, mirored in the school and the school politics, how we see children and the school and it's purpose. To use methods like disciplining, early grades and other control measures is to simplify for oneself she meant. So true!

And on top, Björklund said quite frankly that how the parents are raising their kids at home isn’t the politicians’ duty! They have nothing with this to do! With this he said, in my feeling and interpretation, that nobody (not we private people either belonging to the society too) except the parents have anything to do with how they are raising their kids.

What he is saying (as I see it) is that CHILDREN ARE PARENTS' PROPERTIES! But all adults, be it politicians or other people in the society, have the duty to speak up on behalf of other peoples' children when and if a child is badly treated, whether it's his/her own or another person's child, and certainly if a parent is treating his/her child badly (if we recognize this at all!!?? And not all do. We rather tend to minimize and belittle abuse, probably a lot of emotional, and both subtle and obvious abuse)!

But how parents are raising their kids are certainly their kids' business however!!??

Ekholm tried to squeeze in that he wishes we raise the demands even more on showing more consideration to children! Not the opposite! He didn’t get any response on this either from the school minister.

Yes, we ought to, IF we can! And why can’t we?

Albert Einstein:

"Modern education is competitive, nationalistic and separative. It has trained the child to regard material values as of major importance, to believe that his nation is also of major importance and superior to other nations and peoples. The general level of world information is high but usually biased, influenced by national prejudices, serving to make us citizens of our nation but not of the world."

"A human being is part of the whole, called by us the 'universe',
a part limited in time and space.
He experiences himself, his thoughts and feelings,
as something separate from the rest -
a kind of optical delusion of consciousness.
This delusion is a kind of prison for us,
restricting us to our personal desires
and to affection for a few persons nearest to us.
Our task must be to free ourselves from this prison
by widening our circle of compassion
to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty."

We need to treat children with respect from the first beginning. But how should we actually handle a child showing disrespect? Who probably shows what he/she has been exposed to? Because how a child behaves is no mystery!? With treating it with more of the same? Is that the solution?

See Andrew Vachss in “You Carry the Cure In Your Own Heart. Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage, a severely damaged sense of self and an inability to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out.”

Hur man kan känna igen effekterna av sexuella övergrepp…

Ur boken ”The Courage to Heal” av Ellen Bass och Laura Davis, kapitlet ”Effekterna av sexuella övergrepp: att känna igen skadan. Att noga granska.” s. 37-43, i min litet fria översättning:

”Människor har sagt till mig: ’Varför drar du upp detta nu?’ Ja, varför? VARFÖR? Därför att det har kontrollerat varje (alla) aspekter av mitt liv. Det har skadat mig på varje tänkbart sätt. Det har förstört allt i mitt liv som har varit av värde, det har hindrat mig från att leva ett tryggt känslomässigt liv. Det har hindrat min förmåga att klart och fritt älska. Det tog mina barn ifrån mig. Jag har inte kunnat lyckas i världen. Om jag hade haft en trygg barndom kunde jag ha varit vad som helst idag. Jag vet att allt som jag inte tagit itu med nu är ännu en börda som jag måste bära resten av livet. Jag bryr mig inte om om det hände för 500 år sedan! Det har påverkat mig all denna tid, och det spelar roll. Det spelar väldigt mycket roll.’ – Jeanette Lavender, 47-årig överlevare.

De långsiktiga effekterna av sexuella övergrep på barn kan vara så genomgripande att det ibland är svårt att slå fast, exakt sätta fingret på hur övergreppen [verkligen] påverkade dig. Det genomsyrar allt: din självkänsla, dina intima relationer, din sexualitet, ditt sätt att vara förälder, ditt arbetsliv, till och med mentala hälsa och sunda omdöme. Överallt där du tittar ser du dess effekter. Som en överlevare förklarade:

’Det är som en av dessa bilder jag kommer ihåg ur Highlights for Children magazine. Cykeln var gömd i ett träd, en banan växte ut från någons bil och alla människor var upp-och-ner. Texten under sa ’Vad är det som är fel med denna bild?’ Men så många saker var förstörda och malplacerade, det var ofta enklare att säga ’Vad är det som är rätt i denna bild?’

Många överlevare har varit för upptagna med att överleva för att lägga märke till de sätt på vilka de blivit skadade av övergreppen. Men du kan inte läkas förrän du erkänt de områden som behöver läkning.”

Jo, inte förrän man bearbetat det som hänt inser man allt detta; allt vad man ha gått miste om, allt man saknat??

”Eftersom sexuella övergrepp bara är en av många faktorer som påverkade din utveckling, är det inte alltid möjligt att isolera effekterna av de andra påverkansfaktorerna i ditt liv. Är ditt självförtroende lågt därför att du var ett afroamerikanskt barn uppväxt i ett rasistiskt samhälle? Därför att du växte upp i en kultur som nedvärderar kvinnor? Därför att din mamma var alkoholist? Det är samspelet mellan hundratals faktorer som gör dig till den du är idag.

Sättet på vilket övergreppen hanterades när du var barn har mycket att göra med deras påföljande påverkan. Om ett barns avslöjande möts med medkänsla och effektiva ingripanden, börjar helandet omedelbart. Men om ingen lade märke till eller svarade på din smärta, eller om du blev klandrad, inte trodd på, eller led fortsatt trauma, blev skadan ytterligare försvårad, förvärrad. Och sättet som du handskades med övergreppen kan ha skapat ytterligare problem.

Alla överlevare påverkas inte på samma sätt. Du kan klara dig bra i en del av ditt liv och sämre i en annan. Du kan vara kompetent i arbetet men ha problem med intimitet. En del kvinnor har en ständigt gnagande känsla att något är fel. För andra är skadan så flagrant och uppenbar att de tycker att de spillt bort sitt liv:

’Vad mig anbelangar stals hela mitt liv ifrån mig. Jag blev inte det jag kunde ha blivit. Jag fick inte den utbildning jag kunde ha fått när jag var ung. Jag gifte mig alltför tidigt. Jag gömmer mig bakom min man. Jag sökte inte kontakt med andra människor. Jag har inte haft ett rikt liv. Det är aldrig för sent, men jag började inte arbeta på detta förrän jag var trettioåtta och allt kan inte vinnas tillbaka. Och det gör mig väldigt arg.’”

Socialt isolerad, kompenserande det med sina barn. Vara levande genom sina barn, leva genom sina barn. Ha ett ”rikt” liv genom dem. Oförmögen att ha ett rikt liv på egen hand, utan sina barn.

”Effekterna av sexuella övergrepp på barn kan vara förödande, men de behöver inte vara permanenta. Medan du läser detta kapitel kan du komma att ertappa dig själv med att nicka ditt huvud – Åh, jag också - igenkännande, kanske för första gången i ditt liv, över sätten på vilka övergreppen påverkat ditt liv. Titta på följande listor och fråga dig själv hur du har blivit påverkad. Sådant igenkännande kommer troligen att vara smärtsamt, men det är faktiskt del av helandeprocessen.

När vi frågar ’Var befinner du dig nu?’ beskriver vi omfånget av de effekter som överlevare av sexuella övergrepp upplever: detta är för att hjälpa dig att ärligt titta på följderna av övergreppen på ditt liv idag. Listorna är inte ett diagnostiseringsverktyg och dess avsikt är inte att tjäna som ett sätt att bestämma om du har varit utsatt för sexuella övergrepp eller inte.

En del av effekterna av sexuella övergrepp på barn är ganska specifika – sådana som påträngande bilder av övergreppen medan man älskar. Andra är mer allmänna – sådana som låg självkänsla eller svårigheter att utrycka känslor [alexitymi?] - och kan orsakas av förhållanden eller händelser andra än sexuella övergrepp på barn. Det är viktigt att vara medveten om att fysiska och känslomässiga övergrepp också kan leda till många av de symtom som listas här.

Om du känner igen dina egna problem i de följande listorna men är osäker på om du var utsatt för sexuella övergrepp, känn inte att du måste etikettera dig själv som överlevare förrän du är beredd att göra det. Ta hand om dig själv. Skaffa dig stöd. Arbeta på helande utifrån de upplevelser/erfarenheter du är säker på. Och lita på att din historia med tiden blir klarare.

Självaktning/självkänsla och personlig makt.

När du blev utsatt för övergrepp, blev dina gränser, din rätt att säga nej, din känsla av att ha kontroll i världen kränkta. Du var maktlös [kunde inte förhindra det som skedde, det var inte ditt fel att det hände]. Övergreppet/n förödmjukade dig, gav dig budskapet att du hade litet värde. Ingenting som du gjorde kunde stoppa det.

Om du talade om vad som hade hänt [hände] dig för någon, blev du troligen ignorerad, tillsagd att du hittade på, eller tillsagd att glömma det. De kan [till och med] ha klandrat dig [för det som hände. Att det var ditt eget fel, att du ville det osv.]. Din verklighet blev förnekad och förvrängd och du undrade om du var galen. Hellre än att se förövaren eller dina föräldrar som dåliga, så började du tro att du inte förtjänade att tas hand om, att du faktiskt förtjänade misshandeln. Du kände dig isolerad och ensam [känslor man tar med sig upp i vuxenlivet, ända till man börjar bearbeta det som är rötterna till dessa känslor, eller får hjälp att se och bearbeta dem och otvetydigt fördöma det som skedde, vare sig det handlade om sexuella, fysiska eller känslomässiga övergrepp. Utan att förstå förövarna! Men se det som skedde ur barnets synvinkel].

Många barn som utsatts för övergrepp får direkt ut höra att de aldrig kommer att lyckas, att de är dumma eller att de bara duger till sex. Med budskap som dessa är det [självklart] svårt att tro på sig själv.

Var är du nu?

• Känner du att du är dålig, smutsig eller skamsen?
• Känner du dig maktlös, som ett offer?
• Känner du dig annorlunda än andra människor?
• Känner du som om det är något fel på dig långt inne? Att om folk verkligen visste skulle de dra sig undan?
• Känner du dig någonsin självdestruktiv eller självmordsbenägen? Eller att du helt enkelt vill dö?
• Hatar du dig själv?
• Har du svårt att vårda dig själv och ta hand om dig själv? Har du förmågan att njuta av att känna dig bra?
• Tycker du att det är svårt att lita på din intuition?
• Har du svårt att försvara dig i farliga situationer? Har du upplevt upprepad reviktimisering (våldtäkt, överfall, hot, slag) som vuxen?
• Har du känsla för dina egna intressen, talanger eller mål?
• Har du svårt att känna dig motiverad? Blir du ofta satt ur funktion, orörlig?
• Är du rädd för att lyckas?
• Kan du fullfölja de saker som du har föresatt dig att göra?
• Känner du att du måste vara perfekt?
• Använder du arbete och prestationer för att kompensera för otillräcklighetskänslor i andra delar av ditt liv?”

Slår mig medan jag översätter detta: hur är det att växa upp med en mamma med många av de problem som räknas upp ovan? Även om man som barn kanske inte har blivit utsatt för sexuella övergrepp själv? Även om man själv blir förskonad från detta? Ja, vilka effekter kan sexuella övergrepp få generationer efter? Är det bara en (den som blir offer för det) som blir drabbad av sexuellt övergrepp?

Hur är det att ha en mamma som inte känner sig komfortabel i fysisk kontakt med sitt barn? Med en mamma som är förlamad av maktlöshet från gång till gång? Får barnet rycka in som förälder då? Rycker barnet in som förälder då, fast det är alldeles för litet för det och egentligen borde ägna sig åt sin egen utveckling?

En förälder som bara lever för familjen och barnen och inte har så många sociala kontakter, och alltså är beroende av sina barn inte minst?

Hur är det att ha en mamma som inte tar riktigt hand om sig själv? Som har inte mycket uttalade självdestruktiva drag, även om de inte leder till konkret självdestruktivtbeteende (som att skära sig, missbruka droger osv.)?

En mamma som måste vara perfekt, till exempel ha det perfekt hemma, och som inte kan sitta ner i en solstol eler lägga sig i en hammock på sommaren och njuta, som anklagar sig för att vara lat? Ja, som anklagar sig för att vara så dålig; som mamma inte minst? Som använder det att vara perfekt för att duga? Som strävar efter att vara perfekt för att kanske få den kärlek som hon aldrig kommer att få; nämligen den från sina föräldrar? Som förnekar sina egna behov, och till och med ganska harmlösa behov... Och som genom förnekandet av sina behov får en känsla av makt...Och som utövar detta behov av makt på dem som är ÄNNU svagare än hon, under täckmanteln av kärlek och bry sig om...

Och om barnet med en sådan mamma dessutom själv utsätts för sexuellt övergrepp… Där ”sexuellt övergrepp” kan vara allt från otillbörlig beröring till regelrätta samlag.

Så sexuella övergrepp på barn kan aldrig tas tillräckligt mycket på allvar!? Konsekvenserna sprider sig som ringar på vattnet. Något förövaren borde vara medveten om! Han (hon) borde vara medveten om att skadan inte begränsar sig till detta tillfälle (dessa enstaka tillfällen) ens. Att detta inte är något bagatellartat och definitivt inget att vifta bort.

Men denna bok är en högst värdefull och användbar guide även för överlevare av fysiska och känslomässiga övergrepp.

En läsare av boken skriver så här:

”När jag läste denna bok insåg jag allra först hur höljt i ett töcken och förvrängt mitt sätt att se på saker var [på grund av sexuella övergrepp denna kvinna varit utsatt för som barn], jag insåg att allt som såg helt sant ut för mig faktiskt var en villa (illusion, självbedrägeri) och det som jag ansåg vara en vanföreställning faktiskt är sanningen. För mig var detta en ögonöppnande erfarenhet. Och jag tror att denna sorts dimma är typisk för överlevare av alla sorters övergrepp.”

Jag tror föresten författarna av denna bok senare i kapitlet, översatt här, skriver att i en familj där sexuella övergrepp förekommer förekommer också andra sorters övergrepp; fysiska, känslomässiga i olika grader och former. Och tvärtom; i familjer där det förekommer fysiska och/eller känslomässiga övergrepp förekommer det inte sällan också sexuella övergrepp av olika slag och frekvens.

Och vissa terapeuter menar att de flesta av oss har NÅGOT vi måste förtränga en gång, samt att (alla) dessa förträngda saker ALLTID skapar NÅGOT sorts problem för oss.

Läsaren skriver också:

”Länge trodde jag att jag var full med brister och defekter och jag trodde att detta var anledningen till allt det lidande jag fick utstå. När jag var tonåring började jag utveckla de mest skrämmande och underliga vanföreställningar om att ha blivit brutalt våldtagen av min far. Det var väldigt förvirrande, jag kände mig pervers och väldigt skyldig att jag hade den sortens idéer om min far, som är en mycket religiös man, väldigt respekterad i församlingen, och som alltid presenterade sig som ett helgon. Jag trodde att jag förtjänade att bli straffad för såna tankar.

När jag började min egen resa mot helande för nästan tre år sen, visste jag att jag hade blivit slagen och misshandlad i barndomen, men fortfarande kunde jag inte tro att min far våldtog mig. Det låter alltför extremt, omöjligt, och jag var säker på att jag hade hittat på det.

Det finns ett textstycke i boken 'The Courage to Heal' som slog mig, det var i kapitlet för dem som hjälper, och det säger

’tro överlevaren, även om hon ibland tvivlar på sig själv, även om hennes minnen är vaga, även om det hon berättar låter alltför extremt, tro henne, kvinnor hittar inte på historier om övergrepp.’

När jag läste detta började jag gråta. Jag insåg att det var mycket lättare för mig att tro att jag hittat på dessa tankar, än att inse att de var sanna. Att det faktiskt hände. Det var troligen den mest smärtsamma insikt jag någonsin har haft.”

Fortsättning följer...