Being at sixes and sevens...

Something I am going to practice with a colleague... Yes, I have 53 students and try to blog in the middle of everything. And my work is certainly not about writing... I wish I had more time.

Jean Jenson om att känna sig som ett offer…

Förbudet att känna sig som ett offer är i högsta grad moraliserande!!? Jag reagerar starkt när jag får höra någon uppmuntra en annan att inte känna sig som ett offer, å dens vägnar som inte får känna det hon/han känner!

Se t.ex. tidigare inlägg om offerklandring som maktutövning? Ja, det är faktiskt också ett maktövergrepp om en terapeut säger till sin klient att denna inte får eller bör känna sig som ett offer. Denna terapeut missbrukar sin makt? "Blaming the victim it's all about power..."

Den amerikanska terapeuten Jean Jenson (nu helt eller delvis pensionerad) skriver om detta på sidorna 178-179 i sin bok ”Att återerövra sitt liv”.

En vän skrev ett mejl för några dagar sedan om detta och jag har gått och grunnat på detta tillsammans med en massa andra saker.

I Jensons bok står det:

”Ett annat negativt fenomen, som kanske också beror på tolvstegsprogrammens inflytande, är att många människor /…/ får höra att de ska akta sig för att känna sig som ett offer. Vissa menar att ’offerkänslan’ är en karaktärsbrist som måste övervinnas [i AA-rörelsen fall med hjälp av en högre makt!].”

Vissa hävdar dessutom att var och en ”väljer” våra kränkande föräldrar så att vi ska kunna få den erfarenhet vi behöver i detta liv för att ”växa”, vilket ju är en annan aspekt av den andliga inställningen.

Jenson menar att båda dessa synsätt är felaktiga i två avseenden.

1/För det första har man inte förstått att situationer kan ha symboliska aspekter, dvs. då sker automatisk växling över till ett medvetandetillstånd från barndomen och detta tillstånd kan vi inte påverka med viljan. Vi bara reagerar automatiskt på saker. Vilket inte innebär att vi inte har ansvar för våra handlingar eller vad vi säger. Eller att man kan bortförklara reaktioner med att de inte har med verkligheten här och nu att göra.

2/För det andra kan denna uppmaning att inte känna oss som offer vara (eller bli) en indirekt uppmaning att inte klandra våra föräldrar. Och detta stör vår förmåga att bearbeta det vi varit med om och vår förmåga att få kontakt med känslor som hade varit adekvata som reaktion på det vi upplevt (på faktiska förhållanden i vår levnadshistoria), men inte fick uttryckas då kanske alls eller bara delvis.

Det är faktiskt så att kränkta barn är offer och Jenson menar att när vi är i detta barndomstillstånd så måste vi, i våra känslor, kunna och få vara de offer vi en gång var. Hon menar att under påverkan (indirekt och kanske omedveten, men därför inte ursäktlig) av att föräldrarna inte får klandras (och det är faktiskt detta det handlar om när vi inte får känna oss som offer??) går väsentlig information förlorad.

Och till råga på allt kan följden bli att människor som försöker läka sina sår från barndomen mycket väl kan komma att utöka sin lista av problem med självkritik och skam. För arbete med bardomens smärta kommer ofrånkomligen att få oss att känna oss som offer menar hon.Och det är ju ett stort problem: att de som utsatts för övergrepp känner skam och tror att de var värda det som skedde och därför håller tyst, för att de skäms över det utsatts för.

Hon menar också att terapeuter borde hjälpa sina klienter att förstå att det är det barn som de var som är offret och att det nu är den vuxne som måste ta ansvar för läkningen.

”Önskan om rättvisa eller gottgörelse [från eller visavi föräldrar] måste bytas ut mot upplevelsen av att förlusten är verklig och sorgen smärtsam. Människor som känner sig som offer kan få stöd att ge upp denna identitet om de får hjälp att förstå att de faktiskt har rätt att ha dessa känslor – när det gäller det förflutna.”

Ja, det kan lätt bli en massa moraliserande!!! Och det gäller att passa sig för det.

Jag vill också tillägga att man nog ska vara försiktig med regressiva metoder... Det var en kvinna i ett forum som undrade över metoder över huvudtaget (i detta fall angående, ganska berättigad, kritik av metoden IFS - Internal Family Systems):

"Varför behöver man metoder för att bry sig om någon?"

Och det ligger ganska mycket i det!?

Arthritis, strumectomy, psychosis and psychiatry…

Anna Luise Kirkengen.

[Updated October 5]. I have referred to what Anna Luise Kirkengen has written about a young woman suffering from an aggressive arthritis, with several rheumasurgical interventions and a strumectomy (in Swedish below). After her first delivery she became psychotic.

Psychiatrists didn’t want to believe that she had been raped and earlier also exposed to sexual abuse as a child, until she met a young doctor in training, who listened and believed her. The recovery came very quickly. Read here about what I have referred to below in Swedish.

---

Den norska läkaren Anna Luise Kirkengen skriver på sidan 96 i sin bok ””Inscribed Bodies” om den norske psykiatrikern Tormod Huseby som berättat om ett fall på en psykiatrisk klinik, med en kvinna som från tidig barndom led av aggressiv artrit (det finns olika former av artrit, bland annat reumatoid artrit, se också s.k. muskelreumatism). Vid 23 års ålder var hon helt handikappad av kronisk smärta, hade genomgått åtskilliga kirurgiska ingrepp för sina reumatiska besvär och hade genomgått en strumaoperation (om jag fattar begreppen rätt).Om struma se här.

När hon fick sitt första barn vid 25 års ålder blev hon psykotisk, med syn- och hörselhallucinationer. Och när hon tillfrisknade från detta insisterade hon på att bli steriliserad. Återkom med självmordstankar, psykotisk och förlorat medvetande. Till slut fick hon diagnoserna ”schizofren, paranoid personlighet, kronisk.”

Vid 29 års ålder remitterades hon till en långtidsbehandling på grund av terapiresistens (motstånd, icke mottaglighet för terapi) och en dålig prognos.

Hon råkade vara den enda tillgängliga patienten för en ung doktor under utbildning (Tormod Huseby. Se också hans bok ”Just like us, only more - Stories of survival - from the psychotherapy room.” Och läs även här).

Denna nya relation förde dock fram nya aspekter. När den unge doktorn åter läste hennes journal blev det uppenbart att vid varje besök på psykiatrisk klinik berättade hon att hon hade blivit våldtagen. Denna historia hade upprepat tolkats som ”symbolisk för patientens livssituation”!! Dvs. inte som reella, faktiska fakta!!

Men nu blev faktiska sexuella övergrepp och en svår våldtäkt gradvis avtäckta. En vecka efter att våldtäktsmannen blivit identifierad var kvinnan inte längre psykotisk. Hennes mardrömmar upphörde, hennes sömn förbättrades, hennes depression försvann. Sju månader senare blev hon utskriven "enbart" hänvisad till ett lokalt stödjande nätverk.

Exakt vid det tillfälle då hon kände sig trygg och säker på att det hon berättade skulle mötas med ett öppet sinne, kom en detaljerad beskrivning av hennes synintryck, påträngande lukter, ljud och smaker upp. Hon beskrev förövaren som hon inte kände, men vilken hon talade om och namngav varje gång, så att hennes mamma kunde identifiera honom. När det var möjligt att knyta våldtäkten till denna man kom diskrepans vad gällde tidsangivelse upp, vilket i sin tur indikerar övergreppshändelser före denna våldtäkt.

Gång på gång bekräftas detta i samarbete mellan patienten, hennes mamma (vilken bra mamma!!!?) och hennes terapeut. Våldtäktsmannen och barndomsförövaren (jag tror det var flera förövare, nära anhöriga) identifieras och patienten blir avsevärt bättre inom loppet av några få dagar för varje steg i processen av att minnas, tala och bekräfta.

Patientens symtom har tidigare hela tiden blivit tolkade helt enligt psykiatrisk teori! Och alltså ansedda falska.

Kirkengen skriver (i min något fria översättning) att:

”Så länge psykiatrin definierar individen som platsen och källan för galenskapen, så styr psykiatrin sina ögon bort från galenskapen i mänskliga relationer och också bort från sociala tabun och maktasymmetrier sanningen att säga, i vilka vissa människor tar så mycket plats att andra blir deformerade genom deras inflytande.

Det är troligt att en dogmatisk [närmast religiös!!?] attityd gentemot det som måste vara sant [att patienten i symbolisk form talar om något i dennas/dennes nuvarande livssituatin, istället för något som skett, och kanske skett långt tillbaka. Och klienten/patienten talar för kanske helt döva öron, gång på gång på gång? Och kanske renav börjar tvivla på sina egna sinnesintryck. För det klienten berättar kan inte vara sant!? Men denna attityd från de 'professionella' kanske handlar mer om dem och deras egna erfarenheter än klientens? De kan helt enkelt inte ta in fakta och deras 'avnämare' blir offrade istället och har blivit offrade gång på gång i psykiatri och terapi över hela världen?], tvingar psykiatriker att ignorera relevant information för att upprätthålla klassifikationssystemet gällande 'individualiserad mental bristfällighet'.”

Voices in Sweden about the financial crisis and the state of affairs in the world…

the family Bonnier eating dinner.

[Slightly edited October 5, quite angrily written, so I wonder how my English was?]. Voices in Sweden about the financial crisis and the state of affairs in the world today: It has been about creating needs in a constantly, perpetually ascending spiral in societies all over the world. A have-mentality. But do we need to be slaves under consumption?

The bank bosses have gotten million bonuses and million parachutes.

The worst enemy to the finance and corporation world is contentedness.

Still the most important idea of business is to create needs and desires (or cravings) in a constantly ascending spiral. Nobody shall be satisfied.

Quite ironically: at the same time we are blamed for being too demanding!!! One of the contradictions and confusions again!?

It stood about the bourgeois’ scale of value and view on man. Are there people wanting to live outside their (the bourgeois’) conception of the world, in another world we think is possible a writer wonders?

Can the time come when having two cars will be seen as something embarrassing and not – as it is now – something enviable.

One writer writes that the modern “extortion”, with the help of media, advertisement, pr-consults, lifestyle-agents and trademarks, forces a lifestyle on people that has shown to be deeply destructive, but all this is (or could be, even if I think it is difficult, with all the pressure around) something one can do something about oneself, in contrast to the wage-slavery during the former turn of the century.

In the middle of this I saw that tonight (or tomorrow, I didn’t look properly) they are sending a new version of “Let’s dance”, this time the competitors are learning to dance on ice (with skates!!). Yes, this is what people are entertained with…

One can rebel against oneself and ones own have-desire, the desire you have been enticed into. You can start to grin at medias holding up the rich as models and idols (as even the newspaper ICA-kuriren here in Sweden started to a couple of years ago, and then I unsubscribed); the same medias who have been worshiping the finance-men and managers whom now have thrown the world into crisis. Haven’t they “forfeited their pound”?

No, they need to make even worse things?? But people lower on the status-scale failing aren't apologized, sometimes at all. Yes, people are treated differently, depending on their status, where on the scale they stand. What about people's equal value only seen to the fact that they are born to this world? Quite ironically. And others get ashamed for much smaller "crimes”!! That about proportions…

This obsession with the rich and successful, supplied by the media, doesn’t it all of a sudden feel incredibly out-of-date?

One person here writes about (not least) a moral fiasco for Bush, for a politics that has failed so much and in so many areas.

Does the free market actually function? Isn’t it ruled by a few actors actually?

One writer thinks it would be honorable if the ones analyzing the finance-capital as a positive, creative power in the economy some years ago (the written words are still there, and can be read even today), stating that the new global market with all its insurances and reinsurances is sound, could apologize for their analysis. Admit to what they wrote some years ago.

Or that they at least could search on the words “the economy’s ability to function” and get surprised over that they only a few years ago thought that a big welfare state and high taxes are checking for the (the economic, and overall) “growth.” Sweden and the Scandinavian countries are proofs that a big welfare state and quite high taxes aren't curbing for the economical growth? But our current government is now rapidly destroying this? (but the situation here hasn't made us lazy workers I think. We are, or have been, hard workers? And interested in other countries and phenomena in the world? Our society hasn't been a closed society, even if we have had social democratic, i.e., "left wing", government for long? But a government that has turned more and more to the right, yes!).

The most usual prevarication today is the statement that the problem is about “anonymous owners”, which means owners not steered by a steady “owner hand”, like the Wallenberg’s or Bonnier’s in Sweden.

People try to earn money on money, instead of investing them in our real lives.

The financial crisis isn’t an accident, but an element belonging to the capitalism.

It’s the taxpayers who have to pay for the speculators loans, instead of seeing their money going to school, care and nursing, or what it’s called in English. All those instances are forced aside by what the (many times well paid) speculators have done.

The ones winning on all this are the members in corporations’ managements, because the system makes so they get their bonuses and bizarre wages apart from the fact if the businesses goes well or not.

It’s a myth that the market is stable; the ones winning on these situations are those living on the differences in prizes, so what’s happening isn’t an accident.

How can one interpret our current finance minister saying that the world economy is influenced by “raw avariciousness”?

Can there be two comments to this?

1/ He is an eager supporter of market economy and this statement only reinforces the myth that this ought not to happen, that the crisis has nothing to do with the system itself.

2/ On top of it he individualizes the problem. He says that the speculators are greedy in the same manner as he says that the ones with no job are lazy!

What we see now is a saving-action for the capitalism. There is no movement which can take over. What’s so dangerous about our time is that there is no strong worker’s movement, and this increases the risk somebody else takes over, in the worst case the fascism.

See the American neurologist Jonathan Pincus on his findings, and further about perversion and perverted needs.

Texts I have used in this posting you find here.

What corporal punishment can cause…

[Edited with more text and links October 5]:

"The fight or flight reaction * occurs in humans during times of stress or danger. The sympathetic nervous system causes a boost of adrenaline and is extremely powerful, but it doesn't always work to our advantage.

Prolonged exposal to adrenaline can damage your body and the repeated exposal to threatening situations can be a source for emotional and developmental problems later in life.

Many victims of torture and abuse, such as prisoners of war, experience post traumatic stress disorder and suffer feelings of alienation, rage and guilt, some succumbing to suicidal thoughts.

People may encounter the fight or flight reaction not just in situations of perceived physical danger, but shouting and verbal threats also carry a freight of terror straight into our base brain.

Remarkably with all we know children are treated to high doses of adrenaline each time they are shouted at or threatened with corporal punishment. And this is no different than what military personnel suffered when they were essentially told they would be tortured if they did not cooperate.

The threat of imminent violence carries this reaction which in repeated situations or prolonged durations leads to physical and mental disorders which can permanently affect a child's future."

The heading of this video was "What Corporal Punishment Does to the Endocrine System."

* See what Bosch writes about False Power Anger (fight??) and helplessness/powerlessness (flight??). Also see a posting under the label help and powerless victim, with quotations from Alice Miller's book "The Truth Will Set You Free."

Also see Andrew Vachss about emotional abuse of children:

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

---

Det som sägs i videon blir något i stil med det som följer:

”Fly- eller fäktareaktionerna inträffar hos människor under tider av stress och fara. Det sympatiska nervsystemet sänder ut en puff av adrenalin och är oerhört kraftfull, men detta verkar inte alltid till vår fördel.

Utdragen exponering för adrenalin kan skada din kropp och upprepad exponering i hotande situationer kan vara en källa till känslo- och utvecklingsmässiga problem senare i livet.

Många offer för tortyr och övergrepp/misshandel, sådan som att vara fånge under krig, upplever post traumatiskt stressyndrom och lider av känslor av alienation (avskurenhet), raseri och skuld, en del dukar under för självmordstankar.

Människor kan möta fly- eller fäktareaktionerna inte bara i situationer av uppfattade fysiska hot, utan skrik och verbala hot leder också till skräckbelastning som riktas rakt in i vår hjärnas bas [och påverkar hjärnan, dvs. ger fysiska/fysiologiska reaktioner].

Anmärkningsvärt med allt det vi vet så utsätts barn för höga doser adrenalin varje gång de skriks åt eller hotas med kroppsliga straff. Och det är inte annorlunda än vad militärer led när de blev upplysta om att de oundgängligen skulle bli torterade om de inte samarbetade.

Hotet om överhängande våld för med sig denna reaktion, vilken i upprepade situationer eller utdragna förlopp leder till fysiska och känslomässiga sjukdomar som permanent kan påverka ett barns framtid.”

Och en hjärna som fortfarande är under utveckling måste vara ännu mer sårbar! Men det går att återhämta sig, kanske helt, om man får en möjlighet att sätta ord på vad man upplevt och det finns någon som kan lyssna på det man berättar, utan att förminska eller ifrågasätta.

Förmodligen har den svårare att bearbeta senare trauman som utsatts för misshandel (inte bara fysisk, uytan också känslomässig och sexuell och kanske allt detta) som barn. Vilket kan vara (och troligen är) förklaringen till varför vissa svarar på traumabehandling och andra kanske knappt alls. Man behöver också bearbeta tidig misshandel för att få ett lyckat resultat.

Poängen är att övergrepp skadar. Och skadar på sätt vi vanligtvis inte tror. De skadar inte bara psykiskt, känslomässigt och leder inte "bara" till psykska problem eller till och med sjukdomar, utan också till fysiska. Om inte tidigare, så när vi blir äldre (se bland annat ACE-studiens fynd). Om vi inte får en chans att berätta om vad vi varit med om och blir lyssnade till empatiskt.

Se också senare inlägg i dag.

Contradictions and confusions…

Some thoughts on the bike to work, threw those words down quickly on paper when I came to work, before the first student. I write them down here almost as I wrote them down this morning:

Limit setting for children are hotter than ever again, but letting the market totally free is ok, absolutely nothing wrong with or anything to worry about. Children, on the contrary, need restrictions, restrictions for instance the market doesn’t need. How would it be if children didn't get restrictions? Where would it end? Or it's for "their own good" and the world's good? Those children will grow up to good citizens, capable of handling and managing a free market or something?

Liberals are talking about freedom in one circumstance, but discipline in another.

Integrity – what about?

Respect – what about?

True, genuine respect and capacity to that sort of respect…

Freedom for who? And whose freedom?

Confused (and confusing) liberals here at least can’t really point to proofs or explain where they have got things from. Relying on their feelings?? At the same time as they can be depreciating and belittling other peoples’ feelings! And claiming other peoples’ lack of proofs.

Came to think about integrity violations…

You (the people on the bottom and children) need to earn your freedom?? I wonder if all are entitled or worth freedom in a liberal’s world actually if you scratch on the surface?

The same confusing messages many of us got early??

When I was student at a folk high school here in Sweden after quitting the gymnasium we spoke about let-go (låt-gå in Swedish, or laissez-faire), authoritarian and democratic leadership (in teachers in this case I think). More than thirty years ago we were learned that the democratic leadership was the best.

Have some (many) liberals misunderstood what "freedom" is? Confused it with laissez-faire combined with authoritarianism? I wonder quite ironically.

More about avariciousness...

Joseph Schumpeter.

[Upgraded October 3, see the end]. People here write: We have been living in the de-regulation mantra for several decades. Now the neolibberal utopia is falling as a house of cards. Even our right wing finance minister is talking about the need of regulations – international regulations.

Recently he spoke about the too greedy finance brokers on Wall Street when he got interviewed in the news here.

But isn’t the capitalism’s motive power the avariciousness?

Unregulated it eats itself up? It’s therefore a political against-power is needed which manage to redistribute and maintain a solidary society.

Neither the totally regulated nor the totally unregulated society is good?? Instead we need a sort of balance between the political and economical power? Sometimes called mixed economy, sometimes called welfare-capitalism.

Reagan-Thatcher and their armies of economists and advisers rebelled against this system to make place for a new capitalism – the neoliberal.

Regulations were torn down; laws were written/created according to the capital’s interests, the market took the political sphere over, taxes and other restrictions for the capitals’ interests were wept away. That generation’s neoliberal politicians are carrying the responsibility for the deep capitalist crisis today.

After a quarter of a century this system, which for a long time created growth but also the most gigantic redistributions of wealth in modern time, explodes or rather implodes.

In parts this break down follows because the financial sector has to become severed from the real economy. More and more fictive values were created.

Joseph Schumpeter, sceptic to the capitalism’s survival but the entrepreneurship’s special philosopher, described a theme of our time: the innovations and the new technology’s creative destroyment. That’s right; there’s much less creativity today I feel. In a time when we should have been more creative to solve different problems. Here the school has become much more theoretical for instance. Also a sign of our time. What about developing (or maintaining) the whole person?

Today there is very little creation, the more destruction. Most of all it is the belief and trust to the society which has been gnawed in pieces. A fundamental mistrust is demonstrated against the financial system, its speculative elements.

It stands in wikipedia about welfare capitalism:

“Esping-Andersen categorised three different types of welfare states in the 1990 book 'The Three Worlds of Welfare Capitalism'. Though increasingly criticised, these classifications remain the most commonly used in distinguishing types of modern welfare states, and offer a solid starting point in such analysis.

The three different types are the 'Social Democratic' Model, as exemplified by the Scandinavian countries and particularly Sweden; the 'Liberal' Model, often related to the USA, Canada, Australia and increasingly the United Kingdom; and thirdly, the 'Conservative' Model, which is indicative of Germany, as well as France, Austria and Italy.

Recently in the US there has been a trend away from its form of welfare capitalism, as corporations have reduced the portion of compensation paid with health care, and shifted from defined benefit pensions to employee-funded defined contribution plans such as 401(k)s.

It should be noted that the original definition of welfare capitalism, as used by the 19th century German economist, Gustav Schmoller, called for government to provide for the welfare of workers and the public, via social legislation, among other means. (And not to rely on business to do this.) While Schmoller's work is little available in English, his influence can be seen in the modern European welfare states.”

And I wonder about the roots to this, and what’s driving people creating those destructive things?

Here are different articles in Swedish newspapers and blogs, two of those I have reffered to above.

Addition later in the morning: delegation has been something popular on work-places here. The bosses delegate responsibility to their employees. Give them responsibility. Of course that's good in many ways, people can grow by this. But - it can also be misused (and is misused I can lively imagine quite ironically). Responsibility can be delegated that the boss ought to take! Bosses can push responsibility and (a lot of) work away. Including the risk of being blamed!?

Can it be something similar with the economy, the society, politics: the ones in power are pushing the responsibility away on a diffuse, not visible or touchable market? Who is then to blame?

And about greed: some claim that greed isn't only bad, that it makes people want to work hard etc. But I would claim that there in fact exists people who works hard with no such drives!! But with other drives and motives. Just with the wish to create something good, not only for themselves - OR for others, but for us all.

Yes, what are driving us?? What are our motives/motivations? Why are we driven by what we are driven? Do we have to remain the same a whole life? Can we change and do we ought to change?

In the shower I thought further on responsibility. People are paid fantasy-salaries (get bonuses and retirement-insurances) for their work because of the enormous responsibility. Bosses on lower levels are also more well-paid than earlier. Even though they are told to delegate work...

But it differs on what sort of responsibility you have... We working with human beings aren't worth a scrap of what those high paid people are worth! What does that say? About what we value as a society and in the (whole) world?

And it was this with limitless needs again... To value oneself, or not value oneself... What's sound and what's not sound?

The Dutch therapist Ingeborg Bosch writes about children who have been taught to share at a too early age (something most of us have learned more or less too), and the results of this later. Resulting in that we can't do anything if we don't get anything back. Other people have learned not to value anything they do too...

Upgraded October 3: A Swedish leader writer this morning:

“Few governments and as few economists confess anything else than laissez-faire. But now these market liberal doctrines are tried.”

He also writes that the nonplussedness as a matter of fact is fundamental (grounded on principles), yes, epidemic and ideological.

Yes, that about responsibility? Convenient and handy to blame the market? You can just leave everything to the market; a phenomenon you can’t touch upon.

What does this say actually?

This about responsibility and blame…