Denna bok fanns med i senaste boktidningen för Barnens bokklubb och jag reagerade direkt negativt. Varför behöver unga kvinnor (människor) egoboostas? Vad är det som gör att de saknar självkänsla?
Borde man försöka börja där, om det är möjligt, istället för att tillföra den saknade självkänslan liksom utifrån?
Om man lyckades med det skulle det ge ett bättre resultat både för individen OCH dennas/dennes omgivning? Samt ett resultat som var längre räckande? Kanske räckande hela livet ut?
Om Blondinbella.
Se den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. "The Pitfalls of Seeking Happiness."
Och se Alice Miller om självbedrägeri.
Och apropå det där med Me first...
Wille Crafoord.Spridda tankar. Högt tänkande.
Klandring av offret. Man får klienten att skämmas. Och det var precis den metoden våra föräldrar använde för att få oss att ändra oss.
Konsekvensen att samhället lägger fokus på individen ser vi i den hjälp som erbjuds (i terapi). Ansvaret ligger på individen. Praktiskt för den i makten. Som kan undandra sig ansvar.
Den svenske psykiatrikern och psykoanalytikern Clarence Crafoord var med i Skavlan igårkväll. Åtminstone två av hans barn, sönerna Alexander och Wille, verkar (med rätta) vara ganska kritiska mot honom som förälder och hur han hanterade sitt föräldraskap.
För mig verkar han vara världens egoist.
Här om Crafoord och om en av hans böcker.
Han har varit utbildare av psykoterapeuter i Sverige och har högt anseende i dessa kretsar i Sverige?
Vi har fått lära oss att inte lita på oss själva och det vi känner. Därför tror vi på auktoriteter – ELLER förkastar alla auktoriteter.
Vi har svårast att bli arg på den som har det högsta ansvaret eller som begick övergrepp. Våra föräldrar tidigast i livet. Och ju mindre vi fick hjälp att ifrågasätta det de gjorde eller om det var kärleksfullt det de gjorde eller – vilket är svårast att inse på egen hand – att det faktisk var kärlekslöst, desto mer tar vi med oss detta upp i livet.
Kom att tänka på hur det ofta var i familjer (och detta finns delvis fortfarande?):
”Barn måste lära sig!”
Mina första lärare tillhörde den riktigt gamla stammen och läste uppbyggliga, moraliska berättelser i skolan på morgonen sedan vi sjungit psalm ”Din klara sol eller dylikt!
Barns inneboende ondska - och egoism (självupptagenhet) - måste uppfostras. Men den starke har skyddats! Och dens handlingar har förklarats och ursäktats. Men att bli sviken är ännu smärtsammare? Att den andre vuxne inte försvarade en, mot ilskeutbrott, bristande respekt för barnet och dess känslor (inklusive känslomässig incest, dvs. att använda barnet som pratpartner/terapeut stället för till en annan vuxen), mot aga eller t.o.m. sexuella övergrepp (även i form av otillbörlig beröring) till exempel.
Barn är beroende, de skulle inte skilja sig från sina föräldrar, de är svagare, mindre farliga - och lättare att forma. Dem kan man ändra och dem ska man också ändra.
Och har man inte fått känna med sig själv så kan man i motsvarande grad inte känna med andra. Men alla de som hjälpt en att ifrågasätta; i böcker (som Alice Millers och de som berättat om sin barndom), har hjälpt många ett steg på vägen mot större empati, både med sig själv och med andra.
Det här med att lära en klient att sätta gränser utifrån så att säga utan att förstå (inte bara på en intellektuell, utan också känslomässig nivå) vad har det lett till? Ökad medkänsla, empati?
Har individen förstått på en litet djupare nivå varför hon/han har svårt med gränssättning?
Hos de mest skadade hjälper det nog inte med att läsa (böcker eller artiklar av Alice Miller t.ex.).
”Man kan inte skylla allt på föräldrarna (chefen)!”
Hur effektiv och långsiktig blir således ”hjälpen”?
Skambeläggning av klienten leder det till tillfrisknande?
”Gör si, gör så! Du borde…”
Somliga terapeuter menar att det är en kränkning om föräldrar talar om vad ett barn bör och inte bör känna, tänka, tycka. Och det kanske är en kränkning i andra sammanhang också; när en vuxen i ord eller underförstått gör likadant!? När terapeut gör likadant också.
Att lära klienten sätta gräns kanske behövs i en akut situation! Men på längre sikt räcker detta? Kanske för dem som är mindre skadade.
Men om klienten misslyckas att sätta gräns förr eller senare, vad sker då? Börjar individen klandra sig själv: jag är hopplös!
Och somliga terapeuter menar att just detta: att klandra sig själv är en försvarsstrategi hos det lilla barnet för att överleva misshandel och kränkning. Denna försvarsstrategi följer med om man inte fått hjälp att bearbeta traumat, upp i vuxenlivet. Och man tenderar att klandra sig själv och ta på sig skulden även när man inte borde det. Alternativt skjuta ifrån sig ansvar och skuld.
Men återigen; räcker det bara att säga åt klienten att den inte borde ta åt sig skuld, att den inte har ansvar i en viss situation alternativt att inte ta på sig så mycket ansvar?
Terapeuten borde hjälpa att förstå på ett djupare plan varför man är överdrivet ansvarstagande, överdrivet självklandrande.
Men problemet är inte de som tar på sig för mycket ansvar eller självklander, utan alla de som skjuter ifrån sig ansvar och helt saknar skuldkänslor kanske! De är de sista som uppsöker en terapeut.
Och psykoanalysen har klandrat barnet och dess drifter!
Det handlade inte om föräldrarnas (perverterade) drifter eller (perverterade behov)!?? P.g.a. det de i sin tur upplevt. Dock borde terapi inte handla om att förstå föräldrarna och deras bevekelsegrunder? För det är just det som barnet ha måst ägna sig åt. Och det hindrar kontakt med ens egna känslor?
Och jag tror inte på det Wille Craaford sa om att försona sig med föräldrarna. I detta fall inte minst med sin far och hans sätt att vara pappa.
Är det möjligt att se dem för vad de var och inte förlåta eller ursäkta det och sunt stå upp för sig själv?
Individualiseringen i samhället går igen i terapin: att skjuta över ansvaret på individen (som ska skämmas och som av skam tiger och blir mer eller mindre blind för hur den faktiskt blir behandlad och vilka rättigheter han/hon faktiskt har som född till denna värld: att ha tak över huvudet, mat på ordet osv., åtminstone). Och självfallet har vi som individer ansvar för oss själva, men…
Danska regissören Susanne Bier var också med i Skavlan och pratade där om hämnd - och förlåtelse. Om jag minns rätt. Den engelska wikipediaartikeln innehåller en massa ytterligare information om Bier och hennes bakgrund och uppväxt än både den danska och svenska!
Tillägg 17 oktober: se om "DSM: diagnostisering för pengar och makt - summering av kritiken mot DSM."
Och här om offerrollen – igen.
Den amerikanska terapeuten Jean Jenson har skrivit om detta, se här, tidigare inlägg med länkar.
Se följande artiklar: “The global financial mess: blaming the victims” bav Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”
Inlägg
Alla kommentarer
