reflektioner och speglingar - Alice Miller...

Moving this blog...

2010-10-19T20:26:00.002+02:00

I have moved this blog to Wordpress, but will continue referring back here.

Here is the link to the new blog.

Om att boosta egot...

2010-10-15T20:43:00.009+02:00

Denna bok fanns med i senaste boktidningen för Barnens bokklubb och jag reagerade direkt negativt. Varför behöver unga kvinnor (människor) egoboostas? Vad är det som gör att de saknar självkänsla?

Borde man försöka börja där, om det är möjligt, istället för att tillföra den saknade självkänslan liksom utifrån?

Om man lyckades med det skulle det ge ett bättre resultat både för individen OCH dennas/dennes omgivning? Samt ett resultat som var längre räckande? Kanske räckande hela livet ut?

Om Blondinbella.

Se den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. "The Pitfalls of Seeking Happiness."

Och se Alice Miller om självbedrägeri.

Och apropå det där med Me first...

Individualisering i samhället - som innefattar klandring av offret ...‏

2010-10-11T10:27:00.007+02:00

Clarence Crafoord.

Wille Crafoord.

Spridda tankar. Högt tänkande.

Klandring av offret. Man får klienten att skämmas. Och det var precis den metoden våra föräldrar använde för att få oss att ändra oss.

Konsekvensen att samhället lägger fokus på individen ser vi i den hjälp som erbjuds (i terapi). Ansvaret ligger på individen. Praktiskt för den i makten. Som kan undandra sig ansvar.

Den svenske psykiatrikern och psykoanalytikern Clarence Crafoord var med i Skavlan igårkväll. Åtminstone två av hans barn, sönerna Alexander och Wille, verkar (med rätta) vara ganska kritiska mot honom som förälder och hur han hanterade sitt föräldraskap.

För mig verkar han vara världens egoist.

Här om Crafoord och om en av hans böcker.

Han har varit utbildare av psykoterapeuter i Sverige och har högt anseende i dessa kretsar i Sverige?

Vi har fått lära oss att inte lita på oss själva och det vi känner. Därför tror vi på auktoriteter – ELLER förkastar alla auktoriteter.

Vi har svårast att bli arg på den som har det högsta ansvaret eller som begick övergrepp. Våra föräldrar tidigast i livet. Och ju mindre vi fick hjälp att ifrågasätta det de gjorde eller om det var kärleksfullt det de gjorde eller – vilket är svårast att inse på egen hand – att det faktisk var kärlekslöst, desto mer tar vi med oss detta upp i livet.

Kom att tänka på hur det ofta var i familjer (och detta finns delvis fortfarande?):

”Barn måste lära sig!”

Mina första lärare tillhörde den riktigt gamla stammen och läste uppbyggliga, moraliska berättelser i skolan på morgonen sedan vi sjungit psalm ”Din klara sol eller dylikt!

Barns inneboende ondska - och egoism (självupptagenhet) - måste uppfostras. Men den starke har skyddats! Och dens handlingar har förklarats och ursäktats. Men att bli sviken är ännu smärtsammare? Att den andre vuxne inte försvarade en, mot ilskeutbrott, bristande respekt för barnet och dess känslor (inklusive känslomässig incest, dvs. att använda barnet som pratpartner/terapeut stället för till en annan vuxen), mot aga eller t.o.m. sexuella övergrepp (även i form av otillbörlig beröring) till exempel.

Barn är beroende, de skulle inte skilja sig från sina föräldrar, de är svagare, mindre farliga - och lättare att forma. Dem kan man ändra och dem ska man också ändra.

Och har man inte fått känna med sig själv så kan man i motsvarande grad inte känna med andra. Men alla de som hjälpt en att ifrågasätta; i böcker (som Alice Millers och de som berättat om sin barndom), har hjälpt många ett steg på vägen mot större empati, både med sig själv och med andra.

Det här med att lära en klient att sätta gränser utifrån så att säga utan att förstå (inte bara på en intellektuell, utan också känslomässig nivå) vad har det lett till? Ökad medkänsla, empati?

Har individen förstått på en litet djupare nivå varför hon/han har svårt med gränssättning?

Hos de mest skadade hjälper det nog inte med att läsa (böcker eller artiklar av Alice Miller t.ex.).

”Man kan inte skylla allt på föräldrarna (chefen)!”

Hur effektiv och långsiktig blir således ”hjälpen”?

Skambeläggning av klienten leder det till tillfrisknande?

”Gör si, gör så! Du borde…”

Somliga terapeuter menar att det är en kränkning om föräldrar talar om vad ett barn bör och inte bör känna, tänka, tycka. Och det kanske är en kränkning i andra sammanhang också; när en vuxen i ord eller underförstått gör likadant!? När terapeut gör likadant också.

Att lära klienten sätta gräns kanske behövs i en akut situation! Men på längre sikt räcker detta? Kanske för dem som är mindre skadade.

Men om klienten misslyckas att sätta gräns förr eller senare, vad sker då? Börjar individen klandra sig själv: jag är hopplös!

Och somliga terapeuter menar att just detta: att klandra sig själv är en försvarsstrategi hos det lilla barnet för att överleva misshandel och kränkning. Denna försvarsstrategi följer med om man inte fått hjälp att bearbeta traumat, upp i vuxenlivet. Och man tenderar att klandra sig själv och ta på sig skulden även när man inte borde det. Alternativt skjuta ifrån sig ansvar och skuld.

Men återigen; räcker det bara att säga åt klienten att den inte borde ta åt sig skuld, att den inte har ansvar i en viss situation alternativt att inte ta på sig så mycket ansvar?

Terapeuten borde hjälpa att förstå på ett djupare plan varför man är överdrivet ansvarstagande, överdrivet självklandrande.

Men problemet är inte de som tar på sig för mycket ansvar eller självklander, utan alla de som skjuter ifrån sig ansvar och helt saknar skuldkänslor kanske! De är de sista som uppsöker en terapeut.

Och psykoanalysen har klandrat barnet och dess drifter!

Det handlade inte om föräldrarnas (perverterade) drifter eller (perverterade behov)!?? P.g.a. det de i sin tur upplevt. Dock borde terapi inte handla om att förstå föräldrarna och deras bevekelsegrunder? För det är just det som barnet ha måst ägna sig åt. Och det hindrar kontakt med ens egna känslor?

Och jag tror inte på det Wille Craaford sa om att försona sig med föräldrarna. I detta fall inte minst med sin far och hans sätt att vara pappa.

Är det möjligt att se dem för vad de var och inte förlåta eller ursäkta det och sunt stå upp för sig själv?

Individualiseringen i samhället går igen i terapin: att skjuta över ansvaret på individen (som ska skämmas och som av skam tiger och blir mer eller mindre blind för hur den faktiskt blir behandlad och vilka rättigheter han/hon faktiskt har som född till denna värld: att ha tak över huvudet, mat på ordet osv., åtminstone). Och självfallet har vi som individer ansvar för oss själva, men…

Danska regissören Susanne Bier var också med i Skavlan och pratade där om hämnd - och förlåtelse. Om jag minns rätt. Den engelska wikipediaartikeln innehåller en massa ytterligare information om Bier och hennes bakgrund och uppväxt än både den danska och svenska!

Tillägg 17 oktober: se om "DSM: diagnostisering för pengar och makt - summering av kritiken mot DSM."

Och här om offerrollen – igen.

Den amerikanska terapeuten Jean Jenson har skrivit om detta, se här, tidigare inlägg med länkar.

Se följande artiklar: “The global financial mess: blaming the victims” bav Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

The man still dies first…

2010-03-15T08:54:00.010+01:00

S. Thomas, photo.

In an article with the title “The man still dies first” (in Swedish) I read (my translation from Swedish):

“He [the man] is exposed to greater risks in work life, lives a more dangerous private life, is given less space for his emotions [certain emotions are allowed and others are not allowed] and dies in average almost five years earlier than the woman. Because he is a man.

The discrimination between the sexes means special treatment of men and women./…/

They [the men] are supposed (expected) to work within ‘manly’ works, have leisure-time activities suiting men and aren’t given the same space as women to show feelings.

Older men are more often socially isolated and lonelier than women in the same age.

Early one makes differences between boys and girls. Concerning everything from clothes and toys to how they are allowed to behave.

Just take such a thing that small girls can wear pants, but small boys aren’t allowed to wear skirts./…/

…equality is positive for everyone./…/…women shall have the same possibilities and accordingly the same duties (or obligations) as men./…/

First and foremost we are all human beings and each single individual has to be given space and permission to find her/himself and develop from within to feel well and reach her/his full potential [if he/she wants].

The length of life is used in research as a measurement on health. As example highly educated can have a better health and thus live longer than low educated.

If you compare the sexes you see that women are living longer than men./…/

Men’s expected length of life would increase dramatically if they were relieved the pressure from the most dangerous jobs, could get away from the social pressure to get dangerous leisure time activities and wee allowed to say yes to their emotional life.

Therefore it’s remarkable that men are hindering women from making career in sectors dominated by men and reach economical and political power positions.

In that way the men are retaining the gender stereotype straitjacket they have had all too long./…/

Separate individual’s life prerequisites have to be treated on an individual level but societal problems have to be treated on a societal level.”

Yes, all this is about how we are treated as children, from the first beginning of life. And later on if we are capable of treating our children in turn with genuine respect, for their integrity; for the physical and emotional integrity, for their feelings, emotions, needs. For their world of thoughts.

I read somewhere, don't remember where, that small boys are often treated with more physical violence (probably from both parents) than small girls. If that's true, is it strange that men are acting as they are in this world? But still, destructive behavior is never excused with bad early childhood treatment.

I also come to think about what the therapists Ingeborg Bosch and Jean Jenson write about anger, a feeling that can give one a sense of power. They mean that anger can be a defense/protection against the feeling of powerlessness and give a, what they call, false sense of power. This defense is quite common among men, and shown in different ways. Women use other defenses. For instance false poer denial of needs.

Those defenses are protecting the adult from other, more painful feelings and maybe disclosures, revelations about our past. And they were so painful so we had to protect ourselves from them the. Today those defenses cause a lot of problems they mean.

But you shall be careful when and if you choose help. See the book “Terapeuten, en avslöjande historia om hur det kan gå till inom den alternativa terapin” or something in the style “The therapist – a revealing story how things can turn out within the alternative therapy.”

Alice Miller has written a lot about this. For instance see this reader’s letter “Spiritual ideology of ‘negative emotions’” to her on her website.

And at last a link to a very interesting article in wikipedia on "Cargo cult science" starting with:

“Cargo cult science is a term used by physicist Richard Feynman during his commencement address at the California Institute of Technology, United States, in 1974 to describe work that has the semblance of being scientific [sken av att vara vetenskapligt], but is missing ‘a kind of scientific integrity, a principle of scientific thought that corresponds to a kind of utter honesty’.”

Democracy, the market, individuality…

2010-02-21T14:22:00.005+01:00

A Swedish leader or editorial writer wrote about an affair in Sweden concerning people belonging to the Moderate Party buying votes to the Swedish Parliament:

“It’s not difficult associating to enterprises and entrepreneurs when the moderates in Stockholm are shaken by the scandal with bought members.”

What they have done is not least full of enterprise. Moderate candidates to the Parliament have simply tried to make long-term investments in a well paid job in the Parliament. A revision firm is involved in the investigation of the scandal. The step isn’t far away that the Moderates are introducing themselves on the market he thinks. Even if you shall not exaggerate the scandal the question returns if there isn’t an ideological component in the whole thing.

Because it’s about a party valuing the market higher than anything else and this party’s members would prefer that the politics move away as much as possible in favor for this market.

And in such a climate the democratic voice is hardly as sacred, as in other movements where the politics’ and democracy’s power are seen as more central.

Yes, are they in fact scared to death for democracy? If they get an opportunity they want to undermine it? In favor of themselves?

The democracy’s subversive formula is as follows:

One human being – one vote. This means that the low paid person’s voice is as much worth as the billionaire’s when they are voting.

However, in the market society it’s the billionaire who has the largest influence. But what happens if the billionaire uses his resources for buying votes?

Then the politics falls to pieces. The democracy is invaded by something for it alien to its nature: the power of money.

This is already the case in a country like Italy, where the media mogul Berlusconi is governing the politics with his money and his Medias.

We don’t have such a meltdown here yet. But the Moderate scandal in Stockholm has undeniably its idea political significances.

Another leader/editorial writer writes about the same scandal; that the electoral cheaters farthest in want to make the society entirely nonpolitical. It’s the “business concept” itself, that the representative democracy’s decision makers shall have as little influence over the society as possible.

It’s how the strict right has resonated ever since this country got universal suffrage.

And apropos the much honored individuality:

“Strange to say, we have gotten parties that are for an individuality that’s sticking out for their own personal sake, but now [in the politics] are promoting a vapid conformism [to gain votes].”

And are those who are preaching the individual (the neoliberals for instance) capable of treating individuals individually instead of lumping them together as for instance accusing people for being cheaters - all of them (in the welfare systems)?

Are they giving or have they given other people the same rights as they are demanding for themselves, and do they feel that they have the corresponding duties? Yes, you can wonder.

A Swedish blogger writes about an article about this affair with the heading saying something like “The confidence for the politics is becoming damaged.” The question is if t isn’t already substantially damaged, maybe because that this old type of party politics doesn’t work anymore.

Now with the European Union why shall one vote for politicians who don’t have so much to decide over because the real right to decisions lies somewhere else. But they can lift substantial fees and pensions. In some countries the members of the Parliament has juridical immunity – if such demands are coming to Sweden we really have to look up.

In the comments to the article some commentators try to come with the old waltz that the social democrats aren’t a bit better. As if cheating in one party apologizes cheating in another.